Han sover med fiskarna nu...

Hejsan. Nu är det slut. Det är över. Tanden är ute. Efter en operation där kirurgen fullständigt slaktade tanden, fick jag den i en fin påse med mig så att jag kunde gå ner till kajen och kasta den. (Ibland ska man tänka sig för vad man säger till sköterskan om att ha en ceremoni och att tanden ska "sova med fiskarna" efter den är ute...) Jag fick göra som jag sagt och gå och kasta den. Nu har den ståplats i hamninloppet...

Nu sitter jag här, ser ut som en hamster, stygn i käften, och lite lätt mörbultad. Har inte ätit sedan folkskolereformen på 1800talet ungefär... Och tycker underbart synd om mig själv. Guuuud vad det är synd om mig. (Gosar in mig i min kofta ännu djupare).

På vägen till tandläkaren idag blev jag så härligt sentimental. Jag bara satt och tyckte om allt och alla, kände medkänsla med olycksbröder så ögonen tårades. Till slut började jag kolla om det inte fanns någon endaste människa jag kunde tjura lite över, men icke. Inte ens någon smal, snygg, vacker tjej med pengar i plånboken. Sådana dagar är så jäkla sköna... Nu menar jag inte att jag brukar sitta och leta efter något att tjura över när allt känns bra, men en sådan här dag på väg till tandis så borde jag vara både rädd och stingslig... Men icke. Tobbe, Jesus och Buddha gjorde sitt jobb helt enkelt... Som vanligt. De är Guds allra största änglar och ger mig stöd just nu att växa på många sätt. Något som är helt nytt är att jag faktiskt , hör och häpna, börjar acceptera mig själv precis så pratig, disträ och busig som jag är. Eller trött eller vad som är aktuellt i nuet.

Tack till dig, du vackra starka kvinna (du vet vem du är) och till alla systrar (samma med er) som hjälpt och hjälper mig att "koppla upp mig" med Gud och company. Livet är faktiskt levbart. Stundtals riktigt, riktigt underbart.

Nä, nu lockar soffan, täcket, kuddarna (framförallt den gröna som hängt med sedan jag var liten), och tv:n. Tabletter för smärtan. Tjoho.

Kram till er alla.