När mörker blir till ljus

Ännu en dag till ända, som det heter... Trött och fullproppad med intryck efter att ha stått i en mässhall hela dagen. Horder av människor, ett högt surr av röster, leenden, businesstalk etc...

Ett bekant ansikte från min skoltid dyker upp i folkmängden. En gammal skolpersonal... "Ja, det trodde väl INGEN att DU skulle stå här idag, när du gick i skolan..." kommer över hennes läppar. Vad menar hon? JAg pendlar och vet inte hur jag ska tolka det... Ska jag bli sårad? Förnärmad? Eller menar hon att det är kul att jag "trots allt" står här idag..?

Jag står här idag... Bland mängder av människor. Jag är någon. Jag kan något. Det har slutat gott, för den här gången.

På kvällen pratar jag medmin mamma om hur det var under skoltiden, bara en endaste kort liten anekdot. Jag hör mammas allvarliga ton; "... det där har jag förträngt...". Ja, varför skulle man minnas? Så skönt att få glömma...

Efter samtalet väller tårarna fram. Men, tårarna är annorlunda nu. Förr om åren forsade de fram i ett svart träsk av vilsenhet och och bedövande... De vällde fram och närde min "monkey on the back". De drog mig neråt, och kung alkohol drack dem jublandes...

Allt för en stunds frihet.

Nu gör de inte längre ont. Kung alkohol sitter fjättrad i ett hörn och ber mig kategorisera varför jag gråter... Jag slappnar av och låter ordlösa tårar komma... Jag gråter för att mitt i sorgen bor trösten, om jag bara vågar in dit... Jag lägger mitt huvud på Guds axel och gråter... Han bär mig, omfamnar mig och tar emot min sorg.

Det är sorgligt. Det är sorgesamt. Att man kan säga till ett barn på så många sätt och så många gånger att det inte borde finnas till, att det finns på så enormt fel sätt. Att man inför hundratals elever i en matsal läser upp en lista på alla fel som barnet har: Hora. Tjackpundare. Amfetaminknaprare. Idiot. Luder. osv ad infinitum... Att man talar om för barnet, leende så att barnet tror att man kanske menar något vänligt: Du, (mitt efternamn) du är så jävla äcklig... Gapskratt... Knytnävar. Sparkar. Men värst av allt denna ensamhet... Värst av allt, att inte förstå att det de säger inte är sant... Att bygga denna pest in i min kärna av mitt själv. Att sjunka, djupare och djupare. Överlämna mig åt mörkret och säga; ta mig, jag har förstått nu. Jag är inte värdig.

I så många år som jag hängav mig åt denna lögn.

Jag läker från åren i lögnen.

Jag är inte säker bland människor än. Vet inte hur man ska vara för att vara "bra". Eller okej... Hur pratar man? Hur liksom bara är man liksom?

Tja, du vet... Tar en latte o är någons fru o har sina vänner?

Pluggar nu och har faktiskt vänner. Vänner i alla läger. Stora vänner. Små. Korta. Långa. Rika. Fattiga. Borgare och bönder... Har barn. Har man. Har allt jag behöver och mer än jag någonsin trodde jag var värd.

Sakta, sakta så börjar jag känna att jag faktiskt existerar och att det är gott. I varje stund där sorgen kommer (den kommer allt mer sällan) så har jag en förmåga att känna att jag fanimej får sörja. Tårarna sköljer rent idag. Tårarna helar mig nu. Visst faan är jag fortfarande osäker som ett asplöv på insidan oftast, men jag har börjat hitta bitar som passar ihop. Jag ligger inte längre som skärvor på golvet, utan börjar sitta ihop... För varje bit som landar så känns det så jävla skönt... Det känns så skönt att ärligt kunna säga, OCH tro på det, "Jag är okej. Ditt problem är inte mitt problem. Jag lever här, precis som du. Jag tycker vad jag tycker. Take it or leave it."

Sakta går det- himla sakta. Men det går framåt. Änglar finns det, många vid min väg då som nu.

Idag är Gud min domare, inte jag själv. Och Gud älskar villkorslöst. Han lyfter mig upp i sina armar och kastar omkring mig och tjoar "älskade unge! Kom hit så får jag snosa på dig! Vad har du lärt dig i världen idag?" Han skrattar kärleksfullt när jag tar mig själv på för stort allvar igen, Han andas lugnt när jag är rädd. Han blir överlycklig och stolt varje gång jag kommer ihåg att vi båda är han. När jag minns min härkomst o mitt riktiga namn.

Tänk om jag aldrig hade upplevt mörkret? Hade jag då haft denna törst och hunger efter Gud? Tror inte det. Hade jag fått uppleva friheten och glädjen i förlåtelsen? Glädjen i att älska och läka? Nu påstår jag inte att Gud ville att jag skulle lida, utan jag tror mest att det hela bara är en bild av vad som händer när Gud inte längre kan tala till människor, när de inte längre hör hans önskan...

Helt ärligt, jag trodde inte heller att jag skulle stå här idag. Med namnskylten på bröstet. Med universitetspoäng. Med människor som blir glada av att se mig och bjuder mig på "mingel" efter jobbet...

Jag blir avbruten i mina tankar och knackande på tangentbordet. Det piper i telefonen. En syster som slåss mot sitt mörker.... Jahapp, så var det dags att dela med sig...