4U 2B, 4ever.

Fredag morgon, stretar mig iväg till jobbet, där jag återgått denna vecka till 25%. E lite i obalans men walks by faith and not by sight. Sätter i headsetet o lyssnar på radion... DÅ. De spelar You lift me up, med Josh Groban. En av Tobbes kollegor sjöng den på hans begravning. Ögonen fylls av tårar där i busskuren o det river o sliter i bröstet av en stor känsla av både storhet och sorg, obeskrivligt stark. Byter kanal. Byter tillbaka. De spelar en ny sång nu. U2 med I still havent found what I'm looking for. Tobbe levde och andades U2. Jag hittade för ett tag sedan i min skivsamling en CD-skiva han bränt till mig i julklapp o där han gjort omslaget själv; U2 2U from 2B står det på den... Han älskade att vara fyndig med ord. Vilket märktes i sången som han skrev under tiden på scenskolan och som han sjöng på hans och min systers bröllop: Vi blev så kära och fick en dotter, som sydde regnrockar av praliner och blev gift med en tunna sill! sjöng han och mellan verserna hade han en kör av sina gamla klasskompiser från samma skola som körade medan han gjorde frivolter i luften så fracken flaxade åt alla håll. Vi bröllopsgäster skrattade så vi behövde syrgas...

Ett rågblont hår och bruna ögon i ett ansikte som lyste av kärlek och lugn. Ett sinne som hela tiden hittade på bus och sprallade... En konstnär i sitt skådespel där alla roller från homosexuell i Nazityskland, till Jonathan i Bröderna Lejonhjärta, till humor, allvar, ilska sorg, spelades så att kritiker bara kunde älska tillbaka... Ironiskt nog blev Jonathan en av hans sista roller... Max i Bent den allra sista. Rollen som Max, en homosexuell man i koncentrationsläger, spelade han utan hår på huvudet, en CVK i axeln och mager av cancern som ätit upp nästan hela hans kropp. Denna roll blev hans största. I slutet dör han i en ljusblixt för publiken som vrider sig i sorg. Jag glömmer aldrig hur vi i hans familj, som visste verkligheten, att vi snart skulle få ta farväl på riktigt, föll mot varandra, föll, föll, föll.

Att följa hans sista tid var så smärtsamt men samtidigt så magiskt på något sätt. Det var som att se lejonet i Narnia, eller Jesus på korset.

Han fann Gud en natt i september. Han var inlagd på sjukhus, hade hunnit vara sjuk ett par månader och en infektion höll på att ta hans liv. Han berättade för mig hur han bad den natten, för första gången i sitt liv. Prästson o allt, så var han själv inte troende. I sin fars goda tycke. HAn bad o bad o bad att få stanna ett tag till, för sina barns skull. Att inte ryckas bort så fort. Och att få stanna hos min syster en stund till för han vet att hon har så svårt att vara ensam... Infektionen går från att vara obotlig till att vara helt borta över en natt.

Han berättade för mig att "Caroline, det är som att jag hör en röst i mig sedan den natten. En lugn röst. Jag tror det kan vara Gud..." Jag nickade o log, jag hade själv hittat till Gud det året.

Hans nyfunna vän bar honom. Han gjorde fridfullt upp med tanken på att dö. Han var så tacksam över sitt liv. Hans lugna och fina barndom med enormt mycket kärlek. Hans skolgång med vänner. Att få bli skådespelare och dessutom hitta sitt livs kärlek i min syster när han bara var 21 år. Och att utanpå detta DESSUTOM få två små barn, en flicka o en pojke och sedan sitt drömhus i Ramlösa. Han berättade med fascination för mig... Det var i sanning stort o makalöst fantastiskt för honom... Det enda som gnagde honom och fick honom att gråta så han skakade var att lämna min syster och sina barn... Vi pratade om livet efter döden, som han inte ifrågasatte längre o hur han skulle kunna kontakta sin familj... JAg försäkrade honom om att när han väl är där, kommer han vara all visdom, all kraft, ett med alltet och fömodligen veta bättre än jag hur han ska göra, men att jag kan stå på denna sidan och ta emot och försöka öppna sinnet hos min syster... Här gjorde vi en deal.

Men Jesus då? Var kommer det in? I december hade han bara veckor kvar och nu satte ångesten in. Jag satt i soffan hos min syster och såg hur han låg ihopkrupen i hennes famn och skakade, var rädd, grät. Min syster höll honom och tillsammans mötte de våg efter våg av ångest. Jag hörde min syster viska: Du måste hitta Gud igen, du måste hitta Gud igen... Han led av övergivenheten i denna stund av sitt liv, så synbart och starkt. Någon vecka senare pratade jag med min syster på telefonen och då sade hon att han hittat friden igen. Det var dags att säga farväl snart. Vi reste ner och där låg han i sängen, nu bara en skugga. I ögonen något större än mänskligt, som både värmde och skrämde. Jag luktade på hans hand och grät och sade att jag aldrig ska glömma hans doft, hans hud... Vi grät tillsammans utan ord.

En kall januarimorgon den 17 januari 2006 dog han. Kvällen innan, hade han varit medveten för sista gången och han och min syster hade haft sitt sista samtal där han sade till min syster att han älskar henne för alltid, och de sista orden var "Cilla, jag varmkör cabrioleten...". Detta var vad de pratade om under en av sina första dejter, 16 år tidigare. Hur de båda skulle bli stora skådespelare och hur de skulle köra genom Frankrike som ett 50-tals-par, han med hatt och hon med scarf kring håret... Låta vinden blåsa i håret, solen värma deras ansikten... han somnade i min systers famn, för sista gången. Han drog sitt sista andetag med min syster vid sin sida, i deras hem, i deras säng, medan solen steg i en vit och ljus vintermorgon, den första efter veckor av dimma o tung fuktig kall luft.

Jag känner att jag måste berätta historien om Tobbe. För han var makalös. Så mycket har hänt kring hans död och sista tid i livet. En kvinna på en höstmarknad som sade spontant när hon såg honom i sin rullstol; Jaha, det var däför jag skulle hit idag, ja, jag kände att du var här någonstans... Hon blev hans själasörjare, ett medium som inte tog en krona betalt utan bara besökte honom ibland för att lyssna till hans tankar. En gammal indian som på en fest hade ett meddelande till en av min systers väninnor... utan att veta... Och mina drömmar där han ibland kommer o hälsar på, plötsligt blir drömmen väldigt klar o jag känner mig klarvaken, jag känner hans doft o hans hud o vi pratar om att han är hemma nu, o hur det kändes att dö. Bland annat. Ömsom tårar, ömsom skratt är det när vi möts. Och idag, denna marsmorgon så ville han vara där, ville bli ihågkommen, ville att jag skulle känna honom.

Sången ovan är min systers favoritsång till minne av Tobbe. Vi spelar den ibland och gråter, även om det nu för tiden kan gå år mellan tårarna... Vilket alltid följs av skratt eller leende minnen av vår filur, Torbjörn Lindström.

Lifestory part 1.

När jag inte vet in eller ut, när jag behöver sortera mina tankar, då skriver jag. På något sätt är det som att det hjälper att få ut på utsidan det som känns inuti.

Efter ett samtal idag med en kär vän, lade jag mig ner i sängen o bara andades ut o lät tankarna komma. (Efter att jag först suttit i ett hörn av köket o gråtit en skvätt).

Jag går tillbaka till start. Det är den 30 oktober 1974 och i ett rum på BB, ska jag födas. Den 30 oktober är ofta Allhelgonadagen när man inte alls minns födsel, och det kallas i USA för Devils Night. Jag är född i skorpionens tecken och Tigerns år. Det är en jävla kombination... Om någon undrar varför jag är som jag är så...

Jag har många gånger funderat på varför jag stretade emot så, att komma ut i världen. Mamma hade gått över tiden två veckor (det är jag i alla fall tacksam över, för då fick jag födas som skorpion o det passar mig.). När jag föddes fram så var jag nyfiken redan då så jag kom med ansiktet först o inte hjässan som normalt. Detta gjorde att jag fastnade, som en liten kil... I och med detta kunde man inte få ut mig med hjälp av sugklocka eller tång så det vart kritiskt där en stund... Men ut kom jag i alla fall efter stor oro. Jag hade bara kommit ut med huvudet när jag gjorde mitt första ljud, varpå barnmorskan sa att en liten pratmoster var född. Jag undrar om hon någonsin förstod hur rätt hon hade...

När jag så väl kom ut, var det första som mamma såg mitt stora eldmärke över hela höger underarm varpå hon fick en chock. Efter det så ville inte moderkakan komma ut. Så mamma fick sövas och man fick operera ut en mycket motstridig moderkaka... Vid läkarundersökningen konstaterades att mina höfter inte var färdiga, utan man lade mig i en skena som höll mig fixerad och fast i cirka 6 veckor. Tills höftlederna vuxit klart. När jag var i den där Von Rosen-skenan som den kallas, så fick jag kolik. Och skrek i tre månader. Dag och natt. Så där startade mitt liv. Mamma har berättat hur det var i barnsalen på BB, att det var ett enda barn som skrek heeela tiden, kunde inte ligga still en sekund utan vred mig o skrek, skrek o vred mig... Mamma har sagt en gång att hon under den där tiden med kolik, kom på sig själv med att förstå föräldrar som knäpper och lägger en kudde över sitt barns ansikte. Det är väldigt obehagligt att hon sade så. Det är också obehaglit att hon berättat att allt var så lugnt o fint innan jag kom, o hur familjen förändrades efter min ankomst. Från himmel till kaos. Som en orkan som drar genom människors liv... Det känns jobbigt att hon sade det men hon är förlåten. Jag måste bara förlåta mig själv också...

Tja, så började det. Som en Lilla My. Som en Vildvittra. Som en Fiaplugg som dunsar ner med temperament och förfördelning. Ett barn som inte riktigt kan förstå vad man får säga och vad man inte får säga, göra eller inte göra och tydligen är jag elak mot andra. Jag bits i flera år på de andra barnen. Jag slåss.

Ja, det var min entré i världen o annorlunda har jag nog alltid varit... Speciell liksom... Längtande efter acceptans och kärlek och att få bli sedd med villkorslösa blickar. Jag fick uppleva det i höstas faktiskt, i en familj på andra sidan jordklotet och jag blev tre år inuti... Jag kände hur jag hade kunnat ta i för mycket, vara för mycket, hoppa o springa o skrika för mycket och där stod två människor, en mamma o en pappa liksom, som mjukt gränsar när man gör sig själv eller någon annan illa men som mest av allt SER, LER, RÖR. När mannen i familjen sade till mig kvällen innan vår avresa hem, att jag för alltid har en plats i deras hjärta och i deras hus och familj, och lade sin hand på min axel, var det första gången i hela mitt liv som jag verkligen har kunnat känna beröring utan minsta obehag... Det var stort och något jag hoppas att jag aldrig glömmer.

Ja, nu har jag svamlat iväg en stund. Det här behövde jag beta av den här gången... Det känns inte fruktansvärt mycket i mig mer än att jag bara känner oj, what a start, did I reeeally want to be here in the first place? Probably not, but now what?

Jag ska nog fortsätta lite här o var med min lifestory tror jag. Det känns skönt på sätt o vis och det känns som jag har en annan kapacitet till den nu istället för för tio år sedan då den bara var ett helvete från början till slut och det fanns ingen som helst distans till smärta o sorg. Nu känns det som att jag kan skriva från ett annat håll, men samtidigt kan det hjälpa mig att möta vad som finns där inuti, inuti mig liksom, som jag inte alltid får syn på, men som jag krälar ur mitt skinn nästan för aatt slippa känna.

Kram på er/ S

...

Penicillin.

Kram S