Lifestory part 1.

När jag inte vet in eller ut, när jag behöver sortera mina tankar, då skriver jag. På något sätt är det som att det hjälper att få ut på utsidan det som känns inuti.

Efter ett samtal idag med en kär vän, lade jag mig ner i sängen o bara andades ut o lät tankarna komma. (Efter att jag först suttit i ett hörn av köket o gråtit en skvätt).

Jag går tillbaka till start. Det är den 30 oktober 1974 och i ett rum på BB, ska jag födas. Den 30 oktober är ofta Allhelgonadagen när man inte alls minns födsel, och det kallas i USA för Devils Night. Jag är född i skorpionens tecken och Tigerns år. Det är en jävla kombination... Om någon undrar varför jag är som jag är så...

Jag har många gånger funderat på varför jag stretade emot så, att komma ut i världen. Mamma hade gått över tiden två veckor (det är jag i alla fall tacksam över, för då fick jag födas som skorpion o det passar mig.). När jag föddes fram så var jag nyfiken redan då så jag kom med ansiktet först o inte hjässan som normalt. Detta gjorde att jag fastnade, som en liten kil... I och med detta kunde man inte få ut mig med hjälp av sugklocka eller tång så det vart kritiskt där en stund... Men ut kom jag i alla fall efter stor oro. Jag hade bara kommit ut med huvudet när jag gjorde mitt första ljud, varpå barnmorskan sa att en liten pratmoster var född. Jag undrar om hon någonsin förstod hur rätt hon hade...

När jag så väl kom ut, var det första som mamma såg mitt stora eldmärke över hela höger underarm varpå hon fick en chock. Efter det så ville inte moderkakan komma ut. Så mamma fick sövas och man fick operera ut en mycket motstridig moderkaka... Vid läkarundersökningen konstaterades att mina höfter inte var färdiga, utan man lade mig i en skena som höll mig fixerad och fast i cirka 6 veckor. Tills höftlederna vuxit klart. När jag var i den där Von Rosen-skenan som den kallas, så fick jag kolik. Och skrek i tre månader. Dag och natt. Så där startade mitt liv. Mamma har berättat hur det var i barnsalen på BB, att det var ett enda barn som skrek heeela tiden, kunde inte ligga still en sekund utan vred mig o skrek, skrek o vred mig... Mamma har sagt en gång att hon under den där tiden med kolik, kom på sig själv med att förstå föräldrar som knäpper och lägger en kudde över sitt barns ansikte. Det är väldigt obehagligt att hon sade så. Det är också obehaglit att hon berättat att allt var så lugnt o fint innan jag kom, o hur familjen förändrades efter min ankomst. Från himmel till kaos. Som en orkan som drar genom människors liv... Det känns jobbigt att hon sade det men hon är förlåten. Jag måste bara förlåta mig själv också...

Tja, så började det. Som en Lilla My. Som en Vildvittra. Som en Fiaplugg som dunsar ner med temperament och förfördelning. Ett barn som inte riktigt kan förstå vad man får säga och vad man inte får säga, göra eller inte göra och tydligen är jag elak mot andra. Jag bits i flera år på de andra barnen. Jag slåss.

Ja, det var min entré i världen o annorlunda har jag nog alltid varit... Speciell liksom... Längtande efter acceptans och kärlek och att få bli sedd med villkorslösa blickar. Jag fick uppleva det i höstas faktiskt, i en familj på andra sidan jordklotet och jag blev tre år inuti... Jag kände hur jag hade kunnat ta i för mycket, vara för mycket, hoppa o springa o skrika för mycket och där stod två människor, en mamma o en pappa liksom, som mjukt gränsar när man gör sig själv eller någon annan illa men som mest av allt SER, LER, RÖR. När mannen i familjen sade till mig kvällen innan vår avresa hem, att jag för alltid har en plats i deras hjärta och i deras hus och familj, och lade sin hand på min axel, var det första gången i hela mitt liv som jag verkligen har kunnat känna beröring utan minsta obehag... Det var stort och något jag hoppas att jag aldrig glömmer.

Ja, nu har jag svamlat iväg en stund. Det här behövde jag beta av den här gången... Det känns inte fruktansvärt mycket i mig mer än att jag bara känner oj, what a start, did I reeeally want to be here in the first place? Probably not, but now what?

Jag ska nog fortsätta lite här o var med min lifestory tror jag. Det känns skönt på sätt o vis och det känns som jag har en annan kapacitet till den nu istället för för tio år sedan då den bara var ett helvete från början till slut och det fanns ingen som helst distans till smärta o sorg. Nu känns det som att jag kan skriva från ett annat håll, men samtidigt kan det hjälpa mig att möta vad som finns där inuti, inuti mig liksom, som jag inte alltid får syn på, men som jag krälar ur mitt skinn nästan för aatt slippa känna.

Kram på er/ S