Someone told me long ago

There's a calm before the storm,

I know;

It's been comin' for some time.

When it's over, so they say,It'll rain a sunny day,I know; Shinin' down like water.

I want to know,Have you ever seen the rain?

I want to know,Have you ever seen the rain

Comin' down on a sunny day?

Yesterday, and days before,

Sun is cold and rain is hard,

I know; Been that way for all my time.

'Til forever, on it goes

Through the circle, fast and slow,

I know; It can't stop, I wonder.

Iwant to know, Have you ever seen the rain?

I want to know, Have you ever seen the rain

Comin' down on a sunny day?

Vila i frid Mamma-Lena.

Till minne av Lena som lämnade oss 18 Januari 2010

En liten fågel och en hockeyspelare?

Ja, vad har dessa gemensamt?

Jag reflekterade nyss över människor som kommit in i mitt liv och bett om min hjälp att undfly sitt eget personliga helvete. Jag ler när jag tänker tillbaka på hur varje människa är unik och hur vår relation är unik beroende på personen, även om det är samma väg vi vandrar tillsammans. Vägen ser likadan ut, samma steg och samma berg att bestiga, samma hinder att övervinna, med endast unika vinklingar av dem... Genom vår relation så har det vuxit fram metaforer över deras sätt att vara och uppleva resan.

En person jag hjälpte blev en liten fågelunge. Hon skulle resa till Finland efter 8 månader i trygghet. Denna trygghet var som ett fågelbo, ett tryggt näste där hon fått kläckas och fått växa små fjädrar, där hon blev matad av fågelmamma när det kurrade o sved i magen. Nu stod hon på kanten av boet o det var dags att flyga o prova sina vingar lite längre än bara till grenarna närmast boet... Jag kommer ihåg hur vi skrattade i min hall när vi tillsammans vävde en historia om hur hon stod o trampade på kanten, med flygarhjälm o flygarglasögon på sin duniga o tufsiga kropp o ropade: I am flying, mom, I am flying.... You see me? Ok, one... two... O hur jag mjukt men bestämt satte min en klo o puttade till henne med en försäkran om att hon kan flyga o med löften om bannor om hon inte ser till o flyga tillbaka om en vecka igen... Med leende o blinkning... Senare gav hon sig iväg för att bygga sitt eget bo i ett land långt borta, där hon kom ifrån från början. Jag minns den där sista kvällen innan hon reste, o hur hon själv berättade att hon stod på boets kant återigen o att det nu handlar om att flyga for a lifetime... Hur vi skrattade mellan tårarna... Idag står hon i sin fulla fjäderprakt o flyger sååå högt, läsandes nyheter i rutan i ett land långt borta. Jag surfar in på webben ibland o kollar hennes sändningar o hon sitter där som en riktigt anständig ung kvinna, men jag ser fågeln som darrande o bruten grät i sitt lilla krossade ägg, jag fylls av tacksamhet o mirakel o en tår trillar nerför kinden av ren kärlek för hennes idoga växande sedan den dagen. Min älskade fågel. Som idag är fågelmamma själv till många dunungar o hjälper till att bygga bo som få.

Just nu har jag mött en hockeyspelare. Som gärna vill sätta sig på den kalla isen o ensam fundera, tänka o tänka. Som är helt ovetande om sin storhet. Hon behöver en hockey-mamma. En sådan där figur som hejar på från det hon sticker ner foten i skridskon, knyter den, tar på andra skridskon osv. För varje moment behövs ett Yeeeeay! o en applåd o en försäkran om att hon är så värdefull... Ibland en liten gnutta omvänd psykologi i och för sig... men allra mest positiv förstärkning mot rösterna att hon är så värdelös på hockey... Mot det som drar i henne och säger henne hur en skridsko ska slipas fast hon är sönderskuren på händerna... Naturligtvis halkar hon till o får lära sig hur man står på skridskorna o samtidigt håller i en klubba o fokuserar på en puck genom sin egen erfarenhet. Det är liksom inte jag som är domaren i matchen eller powerade i pausen, utan coachen som visar vägen hur jag själv lärt mig lira på isen... Kraften o vägledningen har hon inuti sig själv o jag visar bara på hur man kommer i kontakt med den. Sedan är jag som medmänniska där o villkorslöst hejar på... Jag vet att hon är Foppa under den där suddiga ytan och det är en nåd att se hennes konturer växa fram...

Jag har också mött en fotbollsspelare, en stor käck o leende hurtig kvinna som visade sig vara en liten flicka i en klänning som kliar... en liten blomma med ett stoooooooort hjärta... Senast kom det en liten katt också, med grace o förnuft, där får man kasta nystanet med stil o intelligens fast ladda det först med oemotståndlig kattmynta som ger en ny sorts kraft, en kraft som funkar när klorna vänds mot henne själv. För under den skinande pälsen sitter små bölder av skuld som vi tillsammans försöker tömma o vårda till läkning. Sedan återigen positiv förstärkning i att hon inte alls är ett fästing-hotell o att hon inte ska lyssna på den där rösten som säger att hon lika gärna kan gå tillbaka till soptunnorna i en mörk gränd, att det är där hon hör hemma. Framöver kan jag tänka mig ett visst arbete på att pälsen inte måste vara så förbannat perfekt varje gång hon kommer till mig, utan kanske stötta henne i att kunna ligga o spinna på ett element en hel dag med sallad mellan framtänderna o kanske en ljudlig rap, men vad vet jag om framtiden mellan oss. Jag är här o gör det som ställs framför mig att göra, veterinären återkommer med direktiv.

En lååång blogg men jag hade så mycket kärlek på hjärtat. Så mycket tacksamhet för allt ovanstående. Kram till er o önskar er en fin dag, alla änglar o blommor o katter o hockeyspelare, o lejon o pumor o....

Lite ljus över saker o ting...

Satt i går kväll i min fåtölj, lugn och stilla. Plötsligt slog det mig. Äntligen lite ljus över trasslet under hösten, äntligen en känsla av att för stunden fått tillbaka balansen. Jag liksom började känna mig hemma i mitt eget liv igen, vilket jag inte gjort på länge...

Jag har alltid trott att jag älskar förändringar och utmaningar. Alltid. I går kväll kom jag fram till att jag inte alls gillar förändringar, eller tja, gillar, men hanterar inte så bra. Det var i takt med examen i våras som jag slutade känna saker, slutade kunna se framåt, etc och bara kände mig som ett skådespel.

Min älskade storasyster och idol i hela livet pratade med mig under jul. Hon berättade för mig hur hon i sitt yrke som skådis går igenom en process kontinuerligt: Repetition ca 8 veckor med en massa inre processer, sedan PANG! Premiär! Urladdning! Efter detta har hon alltid, ALLTID, en vecka när hon känner sig tom, ångesten kryper lite i kroppen, framtiden ser mörk ut, hon har gjort allt hon kan göra i ett liv, gråter mycket. Dock låter hon sig vara i det, accepterar och skyndar inte på. Om hon gjort det tror hon att det kunnat bli långvariga problem... Efter en vecka är hon i balans igen.

Hon sa till mig: Gumman, du har laddat för din premiär i TRE ÅR. Snacka om urladdning!!! Det är inte något konstigt alls med det här!!!

Visst var det ett fint perspektiv hon gav? Jag har inte känt ett kryp i kroppen knappt efter det snacket. Dock tar jag inget för givet utan är såååååå tacksam för att idag, idag är det bra. Obeskrivligt tacksam.

Hon har nu också sällat sig till listan utav folk som tittar på mig djupt in i mina ögon, och säger att jag ska sluta bära på skit själv. Både hon och mamma ligger på mig med att ringa om det kör ihop sig och inte bara säga att jag är trött... Dock kravlöst, snarare en knuff jag behöver för att fatta att jag inte behöver vara så jävla bra, att jag inte kan ta ansvar för att bära upp deras välmående på mina axlar. Jäklars vad djupt det sitter... Men läkande stunder är underbara.

När man får snosa på mamma, o känna den där doften som bara finns en enda i världen av... (Mamma=Mamma+ansiktskräm och lypsyl. Pappa= Trycksvärta och äpple (numera också lite farbror). Syster= Jordgubb. (Ja, hon har luktat det sedan hon föddes... på sant.) )

Nä, nu sitter jag o svävar iväg här. E lagom skönt förkyld o lite småflummig på jobbet idag, väntar just nu bara på att tiden ska gå så jag får gå hem... Jag vill bara säga kram o kärlek till er, och önskar att allt löser sig som bör lösas och att detta året blir det bästa i ert liv. (Hittills, that is...)