Lite ljus över saker o ting...

Satt i går kväll i min fåtölj, lugn och stilla. Plötsligt slog det mig. Äntligen lite ljus över trasslet under hösten, äntligen en känsla av att för stunden fått tillbaka balansen. Jag liksom började känna mig hemma i mitt eget liv igen, vilket jag inte gjort på länge...

Jag har alltid trott att jag älskar förändringar och utmaningar. Alltid. I går kväll kom jag fram till att jag inte alls gillar förändringar, eller tja, gillar, men hanterar inte så bra. Det var i takt med examen i våras som jag slutade känna saker, slutade kunna se framåt, etc och bara kände mig som ett skådespel.

Min älskade storasyster och idol i hela livet pratade med mig under jul. Hon berättade för mig hur hon i sitt yrke som skådis går igenom en process kontinuerligt: Repetition ca 8 veckor med en massa inre processer, sedan PANG! Premiär! Urladdning! Efter detta har hon alltid, ALLTID, en vecka när hon känner sig tom, ångesten kryper lite i kroppen, framtiden ser mörk ut, hon har gjort allt hon kan göra i ett liv, gråter mycket. Dock låter hon sig vara i det, accepterar och skyndar inte på. Om hon gjort det tror hon att det kunnat bli långvariga problem... Efter en vecka är hon i balans igen.

Hon sa till mig: Gumman, du har laddat för din premiär i TRE ÅR. Snacka om urladdning!!! Det är inte något konstigt alls med det här!!!

Visst var det ett fint perspektiv hon gav? Jag har inte känt ett kryp i kroppen knappt efter det snacket. Dock tar jag inget för givet utan är såååååå tacksam för att idag, idag är det bra. Obeskrivligt tacksam.

Hon har nu också sällat sig till listan utav folk som tittar på mig djupt in i mina ögon, och säger att jag ska sluta bära på skit själv. Både hon och mamma ligger på mig med att ringa om det kör ihop sig och inte bara säga att jag är trött... Dock kravlöst, snarare en knuff jag behöver för att fatta att jag inte behöver vara så jävla bra, att jag inte kan ta ansvar för att bära upp deras välmående på mina axlar. Jäklars vad djupt det sitter... Men läkande stunder är underbara.

När man får snosa på mamma, o känna den där doften som bara finns en enda i världen av... (Mamma=Mamma+ansiktskräm och lypsyl. Pappa= Trycksvärta och äpple (numera också lite farbror). Syster= Jordgubb. (Ja, hon har luktat det sedan hon föddes... på sant.) )

Nä, nu sitter jag o svävar iväg här. E lagom skönt förkyld o lite småflummig på jobbet idag, väntar just nu bara på att tiden ska gå så jag får gå hem... Jag vill bara säga kram o kärlek till er, och önskar att allt löser sig som bör lösas och att detta året blir det bästa i ert liv. (Hittills, that is...)