Jag reflekterade nyss över människor som kommit in i mitt liv och bett om min hjälp att undfly sitt eget personliga helvete. Jag ler när jag tänker tillbaka på hur varje människa är unik och hur vår relation är unik beroende på personen, även om det är samma väg vi vandrar tillsammans. Vägen ser likadan ut, samma steg och samma berg att bestiga, samma hinder att övervinna, med endast unika vinklingar av dem... Genom vår relation så har det vuxit fram metaforer över deras sätt att vara och uppleva resan.
En person jag hjälpte blev en liten fågelunge. Hon skulle resa till Finland efter 8 månader i trygghet. Denna trygghet var som ett fågelbo, ett tryggt näste där hon fått kläckas och fått växa små fjädrar, där hon blev matad av fågelmamma när det kurrade o sved i magen. Nu stod hon på kanten av boet o det var dags att flyga o prova sina vingar lite längre än bara till grenarna närmast boet... Jag kommer ihåg hur vi skrattade i min hall när vi tillsammans vävde en historia om hur hon stod o trampade på kanten, med flygarhjälm o flygarglasögon på sin duniga o tufsiga kropp o ropade: I am flying, mom, I am flying.... You see me? Ok, one... two... O hur jag mjukt men bestämt satte min en klo o puttade till henne med en försäkran om att hon kan flyga o med löften om bannor om hon inte ser till o flyga tillbaka om en vecka igen... Med leende o blinkning... Senare gav hon sig iväg för att bygga sitt eget bo i ett land långt borta, där hon kom ifrån från början. Jag minns den där sista kvällen innan hon reste, o hur hon själv berättade att hon stod på boets kant återigen o att det nu handlar om att flyga for a lifetime... Hur vi skrattade mellan tårarna... Idag står hon i sin fulla fjäderprakt o flyger sååå högt, läsandes nyheter i rutan i ett land långt borta. Jag surfar in på webben ibland o kollar hennes sändningar o hon sitter där som en riktigt anständig ung kvinna, men jag ser fågeln som darrande o bruten grät i sitt lilla krossade ägg, jag fylls av tacksamhet o mirakel o en tår trillar nerför kinden av ren kärlek för hennes idoga växande sedan den dagen. Min älskade fågel. Som idag är fågelmamma själv till många dunungar o hjälper till att bygga bo som få.
Just nu har jag mött en hockeyspelare. Som gärna vill sätta sig på den kalla isen o ensam fundera, tänka o tänka. Som är helt ovetande om sin storhet. Hon behöver en hockey-mamma. En sådan där figur som hejar på från det hon sticker ner foten i skridskon, knyter den, tar på andra skridskon osv. För varje moment behövs ett Yeeeeay! o en applåd o en försäkran om att hon är så värdefull... Ibland en liten gnutta omvänd psykologi i och för sig... men allra mest positiv förstärkning mot rösterna att hon är så värdelös på hockey... Mot det som drar i henne och säger henne hur en skridsko ska slipas fast hon är sönderskuren på händerna... Naturligtvis halkar hon till o får lära sig hur man står på skridskorna o samtidigt håller i en klubba o fokuserar på en puck genom sin egen erfarenhet. Det är liksom inte jag som är domaren i matchen eller powerade i pausen, utan coachen som visar vägen hur jag själv lärt mig lira på isen... Kraften o vägledningen har hon inuti sig själv o jag visar bara på hur man kommer i kontakt med den. Sedan är jag som medmänniska där o villkorslöst hejar på... Jag vet att hon är Foppa under den där suddiga ytan och det är en nåd att se hennes konturer växa fram...
Jag har också mött en fotbollsspelare, en stor käck o leende hurtig kvinna som visade sig vara en liten flicka i en klänning som kliar... en liten blomma med ett stoooooooort hjärta... Senast kom det en liten katt också, med grace o förnuft, där får man kasta nystanet med stil o intelligens fast ladda det först med oemotståndlig kattmynta som ger en ny sorts kraft, en kraft som funkar när klorna vänds mot henne själv. För under den skinande pälsen sitter små bölder av skuld som vi tillsammans försöker tömma o vårda till läkning. Sedan återigen positiv förstärkning i att hon inte alls är ett fästing-hotell o att hon inte ska lyssna på den där rösten som säger att hon lika gärna kan gå tillbaka till soptunnorna i en mörk gränd, att det är där hon hör hemma. Framöver kan jag tänka mig ett visst arbete på att pälsen inte måste vara så förbannat perfekt varje gång hon kommer till mig, utan kanske stötta henne i att kunna ligga o spinna på ett element en hel dag med sallad mellan framtänderna o kanske en ljudlig rap, men vad vet jag om framtiden mellan oss. Jag är här o gör det som ställs framför mig att göra, veterinären återkommer med direktiv.
En lååång blogg men jag hade så mycket kärlek på hjärtat. Så mycket tacksamhet för allt ovanstående. Kram till er o önskar er en fin dag, alla änglar o blommor o katter o hockeyspelare, o lejon o pumor o....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar