The Rose - Bette Midler

Jag skulle kunna byta efternamn till Ranelid idag. När jag satt med mitt kaffe på balkongen kom en mening i mitt huvud:

"Jag har sättningar i huset "Jag"."

Idag går jag sönder. Jag räds inte längre att gå sönder. Idag går jag sönder, är du där och tar emot mig? Jag måste våga falla för att någonsin få svaret på det. Kanske måste allt krakelera för att det som är sant ska få komma fram? Jag ser mig själv hur jag krampartat försökt att hålla samman mig själv så länge, hur hundratals olika tampar, rep occh kedjor kräver min uppmärksamhet så att huset jag inte rasar. Men huset är byggt av murket trä, av morbida stenar. Det jag hittat på vägen. Mitt hus skulle ha byggts av vackra ekar, med villkorslös kärleks hand.

Men vinden piskade och åskan dundrade och jordens smärta ingjöts i varje spik. Så. jag låter det gamla huset rasa, det bjuder enbart en falsk trygghet. Jag låter huset falla till grunden, så att Gud kan bygga det vackra slottoch starka fort jag alltid skulle ha levt i.

När kvällningen kommer ser jag ljuset från kvällssolen silas in genom den vackra spetsgardinen i det lilla köket. Det har regnat hela dagen, men den fina solen ger hopp och trygghet, tröst och läkning. Jag sitter i det lilla köket, ett litet barn. Jag äter hemkokad jordgubbskräm med mjölk. Jag är älskad.

God morgon, denna morgon bjuder på läsning och varande som vanligt. Det som just nu är närvarande, som hänger i luften, som är där som bakom en tunn hinna hela tiden, som gör sig påmint på allehanda vis, handlar om att släppa taget, att läka, att bli fri.

Jag har arbetat med tiden som var på alla möjliga sätt. I terapisoffan. I ett tolvstegsprogram. På nya sätt, på nya platser i livet, med nya krafter involverade. Det löser och dämpar för stunden och knuffar mig framåt i livet. Jag blir lite friare varje gång. Vad som gjort sig aktuellt i mitt liv på sistone är exakt hur mycket jag egentligen stretar emot, försöker springa bort, eller har svårt att möta det som faktiskt är. Eller har varit... Jag har liksom arbetat med saker som kommit upp, fått någon förståelse eller befrielse från gammal smärta, och så har jag gått vidare.

Just nu, så handlar det om att vara, just det, just nu. Jag har haft svårt att få ihop bitarna med att vara här och nu och samtidigt kunna ha ett förflutet utan att vilja stänga dörren om det. Det som min vägledning säger är, att för att kunna släppa taget, så måste du erkänna det du släpper taget om. Att se det, att erkänna det och vad du känner inför det, och att sedan arbeta på acceptans av det. Acceptansen är detsamma som att kunna släppa fri...

Vilket naturligtvis nog inte i alla lägen innebär att det är gjort på en pisskvart. Och inte helt utan smärta, ibland har vi tagit till oss dessa händelser och gjort dem till en del av oss själva som inte är lika lätt att släppa taget om... Vem är jag utan min taskiga barndom, vem är jag utan alla glåporden, vem är jag utan utanförskapet? Ja, så kan det kännas på ett omedvetet elelr medvetet plan... I många år bar jag det som en krona, gör i vissa fall fortfarande för att jag inte är färdig och framme och fri naturligtvis, jag är ju mänsklig, men förr så var det ännu mer närvarande och jag började varje dag och inledde varje relation till en annan människa med att ge min sorgliga livshistoria. Det var som att jag liksom bad om ursäkt för min existens och hur jag var, men vad jag egentligen kände eller det som egentligen motiverade mitt samspel var: Jag kan inte älskas som det jag är, men om du får bakgrunden så kanske du kan ha överseende med alla mina defekter och hur jag är... Så visst är det svårt att släppa taget, det har ju varit ett skydd, en mask för att täcka upp det som måste döljas...

Vad som står framför mig, som är närvarande för mig är att återigen, se och erkänna det jag faktiskt fortfarande bär på i form av vad som fortfarande värker, som fortfarande irriterar, som fortfarande sörjer, som fortfarande inte accepterar och önskar saker på ett annorlunda vis. Jag tar med mig Gud på detta äventyr och känner i hjärtat att oavsett tid det tar, så är jag ändå på väg. Mot förlåtelse, vilket är mitt enda mål. Förlåtelse i meningen släppa fri, både mig själv och andra, att acceptera det för vad det är, varken ont eller gott, utan låta det vara som det är. detta tror jag är den enda vägen för mig att läka och verkligen bli fri. Jag kanske aldrig blir helt fri, men då får jag väl acceptera det då istället. Acceptance is the key...

Tjipp o tjolahopp på er, det känns spännande och efterlängtat och jag är räds inte processen lika mycket längre. Det är faktiskt rätt skönt... För att jag bär på ett hopp och en tro att något mycket stort och kraftfullt leder, håller och bär.

S

Gaaaah...

Hej. Åt sushi i fredags. Sedan tillbringade jag 16 timmar i oerhörda magsmärtor o landade på akuten med dropp och en spruta i skinkan. Idag är det tre dygn sedan jag åt något som inte rusar genom mitt system... Jag är helt slut. Provade att äta lite igår, inte bara dricka, och har inte sovit inatt... I morse var det toan igen... Läkaren trodde det var gallan... Men jag vet inte...

I vilket fall som helst känner jag mig trött. Ensam. Lost. Ja, det är självömkans julafton här, jag vet, men jag vill bara ha lite sällskap. Han man är gift med beter sig knepigt och tar distans... Han pallar inte med min knaggliga hälsa helt enkelt. Det gör inte jag heller... Men.... Jag tänker fula tankar om vad jag ska göra nästa gång han är sjuk... Jag ska prata med honom och inte låtsas om att han är sjuk. Jag ska dessutom anspela på sex, när han skitit diarre i två dygn. Jag ska hurtigt säga att jag ser att han blir bättre o bättre när han är grööööön i ansiktet.... Jag ska också föreslå att vi sitter ner med vår ekonomi och diskuterar när han inte fått näring på tre dygn... Sedan ska jag beklaga mig över hur jobbigt jag själv har det med att hålla reda på saker o få saker gjorda... Jag ska bjuda hem folk också, som pratar högt när han försöker sova äntligen dygn 2. Jag ska bjuda hem mina barns kompisar på middag. Men framförallt ska jag ha en iskall dimma mellan mig och honom, låta mina sår göra mig inkapabel att hantera andra människors svagheter. Jag har gift mig med min egen mamma.

Ja, jag hoppas snart jag får skriva en positiv blogg, för jag är jävligt trött på detta nu. Är det inte en sak med kroppen så är det något annat. Jag vill bli frisk nu. NU. Är det någon som känner till ett ashram eller liknande där man kan lägga in sig och få hela jävla kroppen i harmoni igen???

Med vänlig hälsning till alla systrar. Ni bröder är jag jävligt trött på just nu. Ni tänker ju bara med kuken.

S

Till Nela.

Födslovärkar...

Tisdag morgon. Som vanligt går jag upp och gör kaffet, tar ciggen, känner trycket i bröstet. Ångesten river inte lika mycket i hela kroppen nu, utan verkar ha flyttat sig uppåt på något sätt. Närmare ytan... Ett tryck över bröstet, en klump i halsen som känns som illamående blandat med en explosionskänsla så stark att jag flämtar, tar andetag som i extas nästan... Vad vill du säga mig? Vad är det som känns?

Huvudet snurrar av känslan, den är så stor och mäktig att känna, att jag är rädd att släppa taget o låta den få komma... Och ut kommer den inte. Jag tar pennan och skriver för att se vad som spontant kommer ut. I mitt huvud ser jag en bild jag vill måla, av en kvinna som spyr en stark fors av eld... Som en drake... En explosion... Med en så enorm kraft...

Djupa känslor av ilska, sorg, förtvivlan kommer upp i mig. Det gör ont när de liksom slits ut ur cellerna i min kropp... Pauser av lugn, och vågor av smärta, som en födsel. Mitt inre börjar så tala till mig, i enstaka ord eller korta meningar: Ledsen. Frustrerad. Förtvivlad. Ont. De som gav mig skulden. De som inte behandlar mig med respekt. Inte vara älskad. Nog. Att vara fel. Bort, du ska inte vara här. Till alla er som inte kunde ta emot mig, till alla er som sade att jag var fel, värdelös, dum, elak, sjuk i huvudet, äcklig. Till alla er som pressade mig i en utredning. Jag var 14 år. De var 22 år. Idag skulle det vara våldtäkt. Det var det även då. Men det var jag som fick bära skammen. Skulden. I ord uttalade ni detta. Jag gick där med min barnvagn. Horan. Besväret. Den mänskliga fläcken. Som ingen vill tvätta bort för var ska vi då kräkas vårt hat, vår egen smärta över att inte vara älskade...

Alla dessa saker som hänt i mitt liv, jag vill så gärna släppa taget. Jag vill så gärna förlåta. Jag vill bara älska. Jag vill att det ska sluta göra ont. Jag vill inte bära dessa defekter som en konungakrona. Jag vill läka. Jag vill sluta att leva under detta slaveri under tiden som var. Jag vill sluta vara rädd för att inte vara älskad. Jag vill sluta vara rädd för vad ni tänker om mig, egentligen, det som inte jag får höra. Jag vill kunna stå jämte er som älskar och se det ni ser... Kanske är tiden här nu för det. Kanske är detta min födsel. Min nya födsel till ett nytt liv. Men det värker, och det värker, och tårar forsar eller rinner stilla... Dessa känslor har legat så djupt begravda... Jag förstår varför. Jag förstår varför dessa skulle dövas till varje pris. Allt som nerlagts i mig av den mänskliga kraften får jag nu föda. Allt hat, all oförmåga att älska vår nästa.

Jag fortsätter andas. En dag i taget. Jag låter mig dras genom detta av livets starka tråd som är fäst i mitt hjärta. Jag tvättas ren. Men det svider i såren och bölderna... Vissa av dem vill jag inte ska tömmas för jag tror jag dör eller blir galen då... Så jag behöver ta hjälp, från vänner att hålla min hand genom Getsemane, från läkare och terapeuter för att inte gå vilse och stanna för länge i varje träds skugga. Ibland även för att gå in i skuggan, dit jag inte vågar gå...

En dag, ett ögonblick i sänder. En dag, ett ögonblick i sänder. En dag, ett ögonblick i sänder.

Caroline Tolle's fredagsfunderingar

Hejsan alla. Alla två läsare.

Denna fredags förmiddag bjuder på funderingar och inspiration. Definition av inspiration enligt Wikipedia, se längst ner i texten.

Jag har som vanligt läst lite Eckhart Tolle till morgonkaffet vilket brukar starta ett behov av att bearbeta det jag läst. Denna morgon blev "Identitet" och "Identifikation" målet för mina funderingar och det som inte ville låta sig smältas hur lätt som helst. så, fram med papper och penna och googla ordet "identitet" och vad det betyder egentligen... Jag hade på känn nämligen att identitet betyder något som är logiskt i sammanhanget, men som så vanligt leder bort och ej hem.

Ordet identitet betyder på latin ungefär att "göra samma". Detta kan enbart göras genom att ställa något emot något annat. Emot något annat. Och därigenom ta till sig det man ställs emot och låta det definiera "vem jag är". Det låter ju rimligt. Men det låter ju jobbigt om det nu är negativa YTTRE saker eller situationer... och lika jobbigt om det är yttre positiva saker eller situationer eftersom allting alltid ändras... "This too shall pass" går ju så att säga i båda riktningar...

Att "identifiera" sig eller sitt "själv" betyder således att gå ut i det yttre för att söka sin form, sina konturer och sin definition av vem jag är. Detta "själv" har vi alla. Annars vore vi näppeligen mänskliga... Men, vi tenderar att gå vilse och förlora oss i detta "själv". Vi förväxlar det med vad vi är innerst inne, vår kärna. Vårt "är". Det som bara "är". Kärnan, kraften, det orubbliga. Livets källa, det som andas i oss, det som får vårt hjärta att slå. Det som finns, alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Boningen för vår trygghet, vår kärlek, vår gudomlighet. Där vi alla sitter samman, inte skilda från utan länkade samman. Delar av det stora, det som är så stort att det inte går att definiera och trycka ner och begränsa in i en ram.

Detta "själv" och jakten på det utgör liksom själva livets lek, kan man säga. Vi tenderar dock att gå vilse med det, att låta det leda oss bort från denna tidigare nämnnda kärna. Och herrans vilka krafter det har på oss, vilka vägar det kan ta. Cunning, baffling and powerful... detta "själv" får istället utgöra källan till vårt mående och vår trygghet. Vårt mål och vår mening. Vilket är skönt när vi kan utforma och definiera detta "självet" emot positiva yttre situationer: vi kanske blir bekräftade positivt, saker går vår väg helt enkelt och livet verkar liksom leka och vi har vind i seglen... Det är dock mindre skönt när detta "själv" utformas och definieras emot yttre negativa händelser... Dessutom är det fasligt instabilt, eftersom det yttre är statt i ständig förändring... En befordran på jobbet varar liksom inte i evigheters evighet. Det är ju skönt att tänka kring negativa saker, men blir ju attans sorgligt att tänka på när vi står på bergets topp, så att säga...

I takt med nya händelser eller situationer leds vi till att hitta en ny "identitet" eller identifikation gentemot det som händer... Ibland härligt, ibland inte alls...

Med andra ord, att leva för att definiera och markera sin identitet är som att spänna fast sig i en vagn i en berg-och-dalbana. det går upp, det går ner, i en rasande fart som kan kännas som stress, och hela banan hämtar sin kraft i "egot", det yttre, det som leder bort.

Men ska vi då kämpa eller bekämpa behovet av identitet? Ska vi kämpa emot faktum att vi alla har en personlighet? ( eller många egentligen beroende på vart vi är och vad vi gör...) Nä, det ska vi inte. Det blir liksom bara ytterligare en kamp, ytterligare en identitet, ytterligare en markering. "Jag är den som inte har en personlighet eller ett alltför stort Ego" blir alltför lätt en ny identitet, och inget annat. Fortfarande fast i det yttre, helt enkelt. Vad det handlar om är att inte tappa sig eller gå vilse i dessa yttre definitioner eller identiteter, att inte låta detta yttre utgöra platsen för vår existens. Grunden för vår mening och vårt mål. Snarare att kunna se dessa yttre manifestationer av vår existens lite på håll så att säga... Som detaljer i livet men inte livet självt, för livet självt låter sig inte identifieras så lätt. Det, livet, är så pass gränslöst stort att det bara är att gilla läget att vi inte kommer att kunna trycka ihop det i en doktorsavhandling eller en ram. Livet är kraften som går genom våra lungor, genom våra celler, genom vårt hjärta och bara är. Är. Bland annat...

Men, tänker jag, vad är det då i mig som gör att jag håller fast hårdare vid vissa händelser än andra? För mig finns det en oändlig rad av negativa starka händelser som om och om igen kommer fram och leder mig vilse genom identifikation med smärta, svaghet, maktlöshet, dålighet. Jag har en hälsa som är upp och ner, både fysiskt och psykiskt. Snacka om berg-och-dalbana... Jag skrev ner denna fråga och svaret lät inte vänta på sig. Kanske är det så, tänker jag, känner jag, att ju starkare påverkan något haft på oss, genom starka känslor av skam, skuld, elelr ren och skär skräck, så blir liksom de rådande krafterna i den situationen väldigt kapabla att "dra in oss" i det som sker och fortsätter att verka genom sår som uppstod just där och då... Tills dessa sår har blivit granskade och läkta, vilket kan kanske ta en livstid ibland så fortsätter de ha makt och kraft att dra oss "vilse" igen... Detta gäller naturligtvis också för väldigt starka positiva yttre händelser, samma sak, att vi har lätt att förlora oss även i dem och glömma vårt ursprung, vårt egentliga "är". Vad vet jag, vad tänker du?

Tja, det var mina funderingar en helt vanlig fredag. Kom gärna med kommentarer och dina funderingar... Nu ska jag gå och träna på att vara, att känna mitt hjärtas slag och mina lungor andas och att försöka att inte uppslukas av det det som händer "där ute" så mycket. O blir det så, ja då blir det så. Annars blir det annorlunda. Kram på er. Sunsoul

Inspiration (av latin inspiro, inblåsa, väcka liv i), tillstånd av mental verksamhet. I talspråk har ordet kommit att betyda kreativitet (särskilt sådan som direkt är påverkad av någonting), men i ursprunglig bemärkelse vanligen i betydelsen ingivelse från Gud. Den traditionella uppfattningen bland kristna är till exempel att Bibeln författats genom gudomlig inspiration (given av den helige ande).

Inom fysiologin menas inspiration inandning.

4U 2B, 4ever.

Fredag morgon, stretar mig iväg till jobbet, där jag återgått denna vecka till 25%. E lite i obalans men walks by faith and not by sight. Sätter i headsetet o lyssnar på radion... DÅ. De spelar You lift me up, med Josh Groban. En av Tobbes kollegor sjöng den på hans begravning. Ögonen fylls av tårar där i busskuren o det river o sliter i bröstet av en stor känsla av både storhet och sorg, obeskrivligt stark. Byter kanal. Byter tillbaka. De spelar en ny sång nu. U2 med I still havent found what I'm looking for. Tobbe levde och andades U2. Jag hittade för ett tag sedan i min skivsamling en CD-skiva han bränt till mig i julklapp o där han gjort omslaget själv; U2 2U from 2B står det på den... Han älskade att vara fyndig med ord. Vilket märktes i sången som han skrev under tiden på scenskolan och som han sjöng på hans och min systers bröllop: Vi blev så kära och fick en dotter, som sydde regnrockar av praliner och blev gift med en tunna sill! sjöng han och mellan verserna hade han en kör av sina gamla klasskompiser från samma skola som körade medan han gjorde frivolter i luften så fracken flaxade åt alla håll. Vi bröllopsgäster skrattade så vi behövde syrgas...

Ett rågblont hår och bruna ögon i ett ansikte som lyste av kärlek och lugn. Ett sinne som hela tiden hittade på bus och sprallade... En konstnär i sitt skådespel där alla roller från homosexuell i Nazityskland, till Jonathan i Bröderna Lejonhjärta, till humor, allvar, ilska sorg, spelades så att kritiker bara kunde älska tillbaka... Ironiskt nog blev Jonathan en av hans sista roller... Max i Bent den allra sista. Rollen som Max, en homosexuell man i koncentrationsläger, spelade han utan hår på huvudet, en CVK i axeln och mager av cancern som ätit upp nästan hela hans kropp. Denna roll blev hans största. I slutet dör han i en ljusblixt för publiken som vrider sig i sorg. Jag glömmer aldrig hur vi i hans familj, som visste verkligheten, att vi snart skulle få ta farväl på riktigt, föll mot varandra, föll, föll, föll.

Att följa hans sista tid var så smärtsamt men samtidigt så magiskt på något sätt. Det var som att se lejonet i Narnia, eller Jesus på korset.

Han fann Gud en natt i september. Han var inlagd på sjukhus, hade hunnit vara sjuk ett par månader och en infektion höll på att ta hans liv. Han berättade för mig hur han bad den natten, för första gången i sitt liv. Prästson o allt, så var han själv inte troende. I sin fars goda tycke. HAn bad o bad o bad att få stanna ett tag till, för sina barns skull. Att inte ryckas bort så fort. Och att få stanna hos min syster en stund till för han vet att hon har så svårt att vara ensam... Infektionen går från att vara obotlig till att vara helt borta över en natt.

Han berättade för mig att "Caroline, det är som att jag hör en röst i mig sedan den natten. En lugn röst. Jag tror det kan vara Gud..." Jag nickade o log, jag hade själv hittat till Gud det året.

Hans nyfunna vän bar honom. Han gjorde fridfullt upp med tanken på att dö. Han var så tacksam över sitt liv. Hans lugna och fina barndom med enormt mycket kärlek. Hans skolgång med vänner. Att få bli skådespelare och dessutom hitta sitt livs kärlek i min syster när han bara var 21 år. Och att utanpå detta DESSUTOM få två små barn, en flicka o en pojke och sedan sitt drömhus i Ramlösa. Han berättade med fascination för mig... Det var i sanning stort o makalöst fantastiskt för honom... Det enda som gnagde honom och fick honom att gråta så han skakade var att lämna min syster och sina barn... Vi pratade om livet efter döden, som han inte ifrågasatte längre o hur han skulle kunna kontakta sin familj... JAg försäkrade honom om att när han väl är där, kommer han vara all visdom, all kraft, ett med alltet och fömodligen veta bättre än jag hur han ska göra, men att jag kan stå på denna sidan och ta emot och försöka öppna sinnet hos min syster... Här gjorde vi en deal.

Men Jesus då? Var kommer det in? I december hade han bara veckor kvar och nu satte ångesten in. Jag satt i soffan hos min syster och såg hur han låg ihopkrupen i hennes famn och skakade, var rädd, grät. Min syster höll honom och tillsammans mötte de våg efter våg av ångest. Jag hörde min syster viska: Du måste hitta Gud igen, du måste hitta Gud igen... Han led av övergivenheten i denna stund av sitt liv, så synbart och starkt. Någon vecka senare pratade jag med min syster på telefonen och då sade hon att han hittat friden igen. Det var dags att säga farväl snart. Vi reste ner och där låg han i sängen, nu bara en skugga. I ögonen något större än mänskligt, som både värmde och skrämde. Jag luktade på hans hand och grät och sade att jag aldrig ska glömma hans doft, hans hud... Vi grät tillsammans utan ord.

En kall januarimorgon den 17 januari 2006 dog han. Kvällen innan, hade han varit medveten för sista gången och han och min syster hade haft sitt sista samtal där han sade till min syster att han älskar henne för alltid, och de sista orden var "Cilla, jag varmkör cabrioleten...". Detta var vad de pratade om under en av sina första dejter, 16 år tidigare. Hur de båda skulle bli stora skådespelare och hur de skulle köra genom Frankrike som ett 50-tals-par, han med hatt och hon med scarf kring håret... Låta vinden blåsa i håret, solen värma deras ansikten... han somnade i min systers famn, för sista gången. Han drog sitt sista andetag med min syster vid sin sida, i deras hem, i deras säng, medan solen steg i en vit och ljus vintermorgon, den första efter veckor av dimma o tung fuktig kall luft.

Jag känner att jag måste berätta historien om Tobbe. För han var makalös. Så mycket har hänt kring hans död och sista tid i livet. En kvinna på en höstmarknad som sade spontant när hon såg honom i sin rullstol; Jaha, det var däför jag skulle hit idag, ja, jag kände att du var här någonstans... Hon blev hans själasörjare, ett medium som inte tog en krona betalt utan bara besökte honom ibland för att lyssna till hans tankar. En gammal indian som på en fest hade ett meddelande till en av min systers väninnor... utan att veta... Och mina drömmar där han ibland kommer o hälsar på, plötsligt blir drömmen väldigt klar o jag känner mig klarvaken, jag känner hans doft o hans hud o vi pratar om att han är hemma nu, o hur det kändes att dö. Bland annat. Ömsom tårar, ömsom skratt är det när vi möts. Och idag, denna marsmorgon så ville han vara där, ville bli ihågkommen, ville att jag skulle känna honom.

Sången ovan är min systers favoritsång till minne av Tobbe. Vi spelar den ibland och gråter, även om det nu för tiden kan gå år mellan tårarna... Vilket alltid följs av skratt eller leende minnen av vår filur, Torbjörn Lindström.