Födslovärkar...

Tisdag morgon. Som vanligt går jag upp och gör kaffet, tar ciggen, känner trycket i bröstet. Ångesten river inte lika mycket i hela kroppen nu, utan verkar ha flyttat sig uppåt på något sätt. Närmare ytan... Ett tryck över bröstet, en klump i halsen som känns som illamående blandat med en explosionskänsla så stark att jag flämtar, tar andetag som i extas nästan... Vad vill du säga mig? Vad är det som känns?

Huvudet snurrar av känslan, den är så stor och mäktig att känna, att jag är rädd att släppa taget o låta den få komma... Och ut kommer den inte. Jag tar pennan och skriver för att se vad som spontant kommer ut. I mitt huvud ser jag en bild jag vill måla, av en kvinna som spyr en stark fors av eld... Som en drake... En explosion... Med en så enorm kraft...

Djupa känslor av ilska, sorg, förtvivlan kommer upp i mig. Det gör ont när de liksom slits ut ur cellerna i min kropp... Pauser av lugn, och vågor av smärta, som en födsel. Mitt inre börjar så tala till mig, i enstaka ord eller korta meningar: Ledsen. Frustrerad. Förtvivlad. Ont. De som gav mig skulden. De som inte behandlar mig med respekt. Inte vara älskad. Nog. Att vara fel. Bort, du ska inte vara här. Till alla er som inte kunde ta emot mig, till alla er som sade att jag var fel, värdelös, dum, elak, sjuk i huvudet, äcklig. Till alla er som pressade mig i en utredning. Jag var 14 år. De var 22 år. Idag skulle det vara våldtäkt. Det var det även då. Men det var jag som fick bära skammen. Skulden. I ord uttalade ni detta. Jag gick där med min barnvagn. Horan. Besväret. Den mänskliga fläcken. Som ingen vill tvätta bort för var ska vi då kräkas vårt hat, vår egen smärta över att inte vara älskade...

Alla dessa saker som hänt i mitt liv, jag vill så gärna släppa taget. Jag vill så gärna förlåta. Jag vill bara älska. Jag vill att det ska sluta göra ont. Jag vill inte bära dessa defekter som en konungakrona. Jag vill läka. Jag vill sluta att leva under detta slaveri under tiden som var. Jag vill sluta vara rädd för att inte vara älskad. Jag vill sluta vara rädd för vad ni tänker om mig, egentligen, det som inte jag får höra. Jag vill kunna stå jämte er som älskar och se det ni ser... Kanske är tiden här nu för det. Kanske är detta min födsel. Min nya födsel till ett nytt liv. Men det värker, och det värker, och tårar forsar eller rinner stilla... Dessa känslor har legat så djupt begravda... Jag förstår varför. Jag förstår varför dessa skulle dövas till varje pris. Allt som nerlagts i mig av den mänskliga kraften får jag nu föda. Allt hat, all oförmåga att älska vår nästa.

Jag fortsätter andas. En dag i taget. Jag låter mig dras genom detta av livets starka tråd som är fäst i mitt hjärta. Jag tvättas ren. Men det svider i såren och bölderna... Vissa av dem vill jag inte ska tömmas för jag tror jag dör eller blir galen då... Så jag behöver ta hjälp, från vänner att hålla min hand genom Getsemane, från läkare och terapeuter för att inte gå vilse och stanna för länge i varje träds skugga. Ibland även för att gå in i skuggan, dit jag inte vågar gå...

En dag, ett ögonblick i sänder. En dag, ett ögonblick i sänder. En dag, ett ögonblick i sänder.