God morgon, denna morgon bjuder på läsning och varande som vanligt. Det som just nu är närvarande, som hänger i luften, som är där som bakom en tunn hinna hela tiden, som gör sig påmint på allehanda vis, handlar om att släppa taget, att läka, att bli fri.

Jag har arbetat med tiden som var på alla möjliga sätt. I terapisoffan. I ett tolvstegsprogram. På nya sätt, på nya platser i livet, med nya krafter involverade. Det löser och dämpar för stunden och knuffar mig framåt i livet. Jag blir lite friare varje gång. Vad som gjort sig aktuellt i mitt liv på sistone är exakt hur mycket jag egentligen stretar emot, försöker springa bort, eller har svårt att möta det som faktiskt är. Eller har varit... Jag har liksom arbetat med saker som kommit upp, fått någon förståelse eller befrielse från gammal smärta, och så har jag gått vidare.

Just nu, så handlar det om att vara, just det, just nu. Jag har haft svårt att få ihop bitarna med att vara här och nu och samtidigt kunna ha ett förflutet utan att vilja stänga dörren om det. Det som min vägledning säger är, att för att kunna släppa taget, så måste du erkänna det du släpper taget om. Att se det, att erkänna det och vad du känner inför det, och att sedan arbeta på acceptans av det. Acceptansen är detsamma som att kunna släppa fri...

Vilket naturligtvis nog inte i alla lägen innebär att det är gjort på en pisskvart. Och inte helt utan smärta, ibland har vi tagit till oss dessa händelser och gjort dem till en del av oss själva som inte är lika lätt att släppa taget om... Vem är jag utan min taskiga barndom, vem är jag utan alla glåporden, vem är jag utan utanförskapet? Ja, så kan det kännas på ett omedvetet elelr medvetet plan... I många år bar jag det som en krona, gör i vissa fall fortfarande för att jag inte är färdig och framme och fri naturligtvis, jag är ju mänsklig, men förr så var det ännu mer närvarande och jag började varje dag och inledde varje relation till en annan människa med att ge min sorgliga livshistoria. Det var som att jag liksom bad om ursäkt för min existens och hur jag var, men vad jag egentligen kände eller det som egentligen motiverade mitt samspel var: Jag kan inte älskas som det jag är, men om du får bakgrunden så kanske du kan ha överseende med alla mina defekter och hur jag är... Så visst är det svårt att släppa taget, det har ju varit ett skydd, en mask för att täcka upp det som måste döljas...

Vad som står framför mig, som är närvarande för mig är att återigen, se och erkänna det jag faktiskt fortfarande bär på i form av vad som fortfarande värker, som fortfarande irriterar, som fortfarande sörjer, som fortfarande inte accepterar och önskar saker på ett annorlunda vis. Jag tar med mig Gud på detta äventyr och känner i hjärtat att oavsett tid det tar, så är jag ändå på väg. Mot förlåtelse, vilket är mitt enda mål. Förlåtelse i meningen släppa fri, både mig själv och andra, att acceptera det för vad det är, varken ont eller gott, utan låta det vara som det är. detta tror jag är den enda vägen för mig att läka och verkligen bli fri. Jag kanske aldrig blir helt fri, men då får jag väl acceptera det då istället. Acceptance is the key...

Tjipp o tjolahopp på er, det känns spännande och efterlängtat och jag är räds inte processen lika mycket längre. Det är faktiskt rätt skönt... För att jag bär på ett hopp och en tro att något mycket stort och kraftfullt leder, håller och bär.

S