När mörker blir till ljus

Ännu en dag till ända, som det heter... Trött och fullproppad med intryck efter att ha stått i en mässhall hela dagen. Horder av människor, ett högt surr av röster, leenden, businesstalk etc...

Ett bekant ansikte från min skoltid dyker upp i folkmängden. En gammal skolpersonal... "Ja, det trodde väl INGEN att DU skulle stå här idag, när du gick i skolan..." kommer över hennes läppar. Vad menar hon? JAg pendlar och vet inte hur jag ska tolka det... Ska jag bli sårad? Förnärmad? Eller menar hon att det är kul att jag "trots allt" står här idag..?

Jag står här idag... Bland mängder av människor. Jag är någon. Jag kan något. Det har slutat gott, för den här gången.

På kvällen pratar jag medmin mamma om hur det var under skoltiden, bara en endaste kort liten anekdot. Jag hör mammas allvarliga ton; "... det där har jag förträngt...". Ja, varför skulle man minnas? Så skönt att få glömma...

Efter samtalet väller tårarna fram. Men, tårarna är annorlunda nu. Förr om åren forsade de fram i ett svart träsk av vilsenhet och och bedövande... De vällde fram och närde min "monkey on the back". De drog mig neråt, och kung alkohol drack dem jublandes...

Allt för en stunds frihet.

Nu gör de inte längre ont. Kung alkohol sitter fjättrad i ett hörn och ber mig kategorisera varför jag gråter... Jag slappnar av och låter ordlösa tårar komma... Jag gråter för att mitt i sorgen bor trösten, om jag bara vågar in dit... Jag lägger mitt huvud på Guds axel och gråter... Han bär mig, omfamnar mig och tar emot min sorg.

Det är sorgligt. Det är sorgesamt. Att man kan säga till ett barn på så många sätt och så många gånger att det inte borde finnas till, att det finns på så enormt fel sätt. Att man inför hundratals elever i en matsal läser upp en lista på alla fel som barnet har: Hora. Tjackpundare. Amfetaminknaprare. Idiot. Luder. osv ad infinitum... Att man talar om för barnet, leende så att barnet tror att man kanske menar något vänligt: Du, (mitt efternamn) du är så jävla äcklig... Gapskratt... Knytnävar. Sparkar. Men värst av allt denna ensamhet... Värst av allt, att inte förstå att det de säger inte är sant... Att bygga denna pest in i min kärna av mitt själv. Att sjunka, djupare och djupare. Överlämna mig åt mörkret och säga; ta mig, jag har förstått nu. Jag är inte värdig.

I så många år som jag hängav mig åt denna lögn.

Jag läker från åren i lögnen.

Jag är inte säker bland människor än. Vet inte hur man ska vara för att vara "bra". Eller okej... Hur pratar man? Hur liksom bara är man liksom?

Tja, du vet... Tar en latte o är någons fru o har sina vänner?

Pluggar nu och har faktiskt vänner. Vänner i alla läger. Stora vänner. Små. Korta. Långa. Rika. Fattiga. Borgare och bönder... Har barn. Har man. Har allt jag behöver och mer än jag någonsin trodde jag var värd.

Sakta, sakta så börjar jag känna att jag faktiskt existerar och att det är gott. I varje stund där sorgen kommer (den kommer allt mer sällan) så har jag en förmåga att känna att jag fanimej får sörja. Tårarna sköljer rent idag. Tårarna helar mig nu. Visst faan är jag fortfarande osäker som ett asplöv på insidan oftast, men jag har börjat hitta bitar som passar ihop. Jag ligger inte längre som skärvor på golvet, utan börjar sitta ihop... För varje bit som landar så känns det så jävla skönt... Det känns så skönt att ärligt kunna säga, OCH tro på det, "Jag är okej. Ditt problem är inte mitt problem. Jag lever här, precis som du. Jag tycker vad jag tycker. Take it or leave it."

Sakta går det- himla sakta. Men det går framåt. Änglar finns det, många vid min väg då som nu.

Idag är Gud min domare, inte jag själv. Och Gud älskar villkorslöst. Han lyfter mig upp i sina armar och kastar omkring mig och tjoar "älskade unge! Kom hit så får jag snosa på dig! Vad har du lärt dig i världen idag?" Han skrattar kärleksfullt när jag tar mig själv på för stort allvar igen, Han andas lugnt när jag är rädd. Han blir överlycklig och stolt varje gång jag kommer ihåg att vi båda är han. När jag minns min härkomst o mitt riktiga namn.

Tänk om jag aldrig hade upplevt mörkret? Hade jag då haft denna törst och hunger efter Gud? Tror inte det. Hade jag fått uppleva friheten och glädjen i förlåtelsen? Glädjen i att älska och läka? Nu påstår jag inte att Gud ville att jag skulle lida, utan jag tror mest att det hela bara är en bild av vad som händer när Gud inte längre kan tala till människor, när de inte längre hör hans önskan...

Helt ärligt, jag trodde inte heller att jag skulle stå här idag. Med namnskylten på bröstet. Med universitetspoäng. Med människor som blir glada av att se mig och bjuder mig på "mingel" efter jobbet...

Jag blir avbruten i mina tankar och knackande på tangentbordet. Det piper i telefonen. En syster som slåss mot sitt mörker.... Jahapp, så var det dags att dela med sig...

Han sover med fiskarna nu...

Hejsan. Nu är det slut. Det är över. Tanden är ute. Efter en operation där kirurgen fullständigt slaktade tanden, fick jag den i en fin påse med mig så att jag kunde gå ner till kajen och kasta den. (Ibland ska man tänka sig för vad man säger till sköterskan om att ha en ceremoni och att tanden ska "sova med fiskarna" efter den är ute...) Jag fick göra som jag sagt och gå och kasta den. Nu har den ståplats i hamninloppet...

Nu sitter jag här, ser ut som en hamster, stygn i käften, och lite lätt mörbultad. Har inte ätit sedan folkskolereformen på 1800talet ungefär... Och tycker underbart synd om mig själv. Guuuud vad det är synd om mig. (Gosar in mig i min kofta ännu djupare).

På vägen till tandläkaren idag blev jag så härligt sentimental. Jag bara satt och tyckte om allt och alla, kände medkänsla med olycksbröder så ögonen tårades. Till slut började jag kolla om det inte fanns någon endaste människa jag kunde tjura lite över, men icke. Inte ens någon smal, snygg, vacker tjej med pengar i plånboken. Sådana dagar är så jäkla sköna... Nu menar jag inte att jag brukar sitta och leta efter något att tjura över när allt känns bra, men en sådan här dag på väg till tandis så borde jag vara både rädd och stingslig... Men icke. Tobbe, Jesus och Buddha gjorde sitt jobb helt enkelt... Som vanligt. De är Guds allra största änglar och ger mig stöd just nu att växa på många sätt. Något som är helt nytt är att jag faktiskt , hör och häpna, börjar acceptera mig själv precis så pratig, disträ och busig som jag är. Eller trött eller vad som är aktuellt i nuet.

Tack till dig, du vackra starka kvinna (du vet vem du är) och till alla systrar (samma med er) som hjälpt och hjälper mig att "koppla upp mig" med Gud och company. Livet är faktiskt levbart. Stundtals riktigt, riktigt underbart.

Nä, nu lockar soffan, täcket, kuddarna (framförallt den gröna som hängt med sedan jag var liten), och tv:n. Tabletter för smärtan. Tjoho.

Kram till er alla.

Nä nu jävl...

Vaknar tidigt, efter att ha sovit lätt och oroligt. Vaknar, och har en sådan fruktansvärd tandvärk... Igen. I sju månader har jag haft en rotfyllning som blir infekterad, igen, igen, igen. Den har tagit udden av Mallorcaresan, varit en flimmrande skugga på mitt bröllop... Inget har lämnats opåverkat. Vaknar, är arg, förtvivlad och rädd. Desperat.

I all smärta går mina tankar runt i huvudet "vad har jag gjort fel?". Jag har bett, bönat, mediterat, inventerat. Och sköljt fluor och darrande, svettandes, gråtandes plågat mig igenom ett gäng tandläkarebesök där man försöker göra allt för att inte behöva dra ut tanden... Legat där i stolen och gråtit, mest inombords över att det finns människor som inte förstår varför en del människor blir så väldigt hårt berörda när det tvingas in saker i munnen... De skulle bara veta...

Va faan, jag lever ju ett andligt liv ju. Jag ska inte bli sjuk eller ha ont. Jag ska stå över sådant. Om jag blir sjuk eller har ont så är det något jag missat. Något jag framkallat själv. The secret... Emmet Fox... Bibeln... Tao...

Jag jobbar på att följa allar regler. Alla rekommendationer från visa män och kvinnor genom årtusenden. "Kämpar på med att leva "ett upplyst, andligt liv".
- Det är mycket att hålla reda på, tänker jag uppgivet och frustrerat...

DÄR. Det är mycket att hålla reda på... Jag lever ofta med en jakt i mig. Den har krympt med åren men lurar fortfarande bakom varje hörn. Finns alltid i bakgrunden. "Man ska ge." Ojojoj, nu ska jag ge. GEGEGEGEGEGE. Har jag gett?!??! Jag missade väl inget?!?!? Har alla fått? Oj, där missade jag. Fy mig. Skäms.

Man FÅR INTE vara självisk. Vakta, vakta, vakta. Är väldigt upptagen med att utvärdera sociala situationer, tänka, granska, vakta på min själviskhet. Resultatet blir.... självupptagenhet.

"Om man har tillit är man inte rädd". (Min egen mentala konstruktion). Jag är en av de räddaste jag känner. Rädd för att göra, säga, vara, tänka FEL. Rädd för livet självt. Efter sol kommer alltid regn... Fruktar ofta det värsta. Vågar inte ha drömmar för långt fram, det gör så ont när de brister...

Men vänta nu... Hur var det med de där fariséerna eller vad de hette? Som hade hundratals regler från morgon till kväll?... "Gud älskar en glad givare" läser jag i NT, en av alla böcker jag frenetiskt läser denna tidiga morgon/sena natt för att hitta hopp, tröst, distraktion. Jag? En glad givare??? Nä, skulle inte tro det... Jag ger för att jag är rädd. Jag ber för att jag är rädd för vad som händer om jag inte gör det. Jag säger inte ifrån till folk för att uppfattas som självisk. Jag hamnar stundtals i små korta stunder där jag ber om ursäkt för att jag andas... Jag har hundratals regler, från morgon till kväll. Från alla andliga böcker jag någonsin läst. Jag strävar, kämpar, sträcker mig efter friden. Är glad för framsteg, men vet livets puls. "Vad som går upp måste komma ner..." När jag gör framsteg blir lite för glad och så gör jag något och tänker mig inte för... Tar för mycket plats, eller pratar för mycket eller gör för mycket... Whatever.

Jag är ingen glad givare, förutom i korta stunder med andra människor. Där glömmer jag mig själv för en stund. Jag ger inte av hjärtat, jag ger för att jag är rädd. Jag är inte, för om jag är, vad ska ni alla tänka då?

Nu är det nog! Fram med kvasten och svischa ut skiten genom fönstret!!! Regler up your's!!! Min Gud älskar oavsett. Skyddar oavsett. Vet det jag inte förstår. Min Gud är det största som finns. Ta mig faan... Nu är det bra. Nu åker tandjäveln ut! Jag har varit "snäll" mot tandläkaren i över ett halvår. Rädd för att verka konstig på något sätt om jag blir förbannad och säger "STOPP!!! Det är nog. Jag klarar inte mera ont, mera nerkörda verktyg i munnen. Jesus, Buddha och Tobbe har varit med osynliga varje besök och hjälpt mig, och tårarna jag gråtit har mest varit för att jag sviker mig själv. Jag har sagt sedan mars månad att jag drar ut den istället. Men... tandläkaren får ju inte tro att jag är annorlunda eller nervig liksom...

Ibland är det läge för sinnesrobönen. Den korta versionen. Den går så här: FUCK IT. Det har min man sagt. FUCK IT. Jag tar den enorma kraften som vilar i FUCK IT, och känner den stiga genom hela min varelse. Jag ringer till tandläkaren. Jag viker inte en tum. Inte en millimeter. Han försöker avbryta och lirka som förut så att jag ska glömma vilken fråga jag hade från början. Men det biter inte längre... Jag får penicillin inskickat direkt på apoteket, och han avråder mig från att boka en tid på akutvården, utan välkomnar mig dit nästa vecka då han är överbokad idag. "Kanske det blir bättre med antibiotikan och vi kanske kan resonera när du kommer..." "Nej." Blir mitt svar. "Nu ska den ut." Och med den all förljugenhet. All självömkan och falskhet.

Tack Gud för den här jävla turen med tanden, en sådan himla lång tid det tagit. Sju månader. Sju månader för att se meningen med att kunna säga FUCK IT. Och glatt, med kraft från tårna, urkraft, kunna dra ett djupt andetag av jordens syre och inte be om ursäkt. So what? Jag är det jag är. Och han såg att det var gott...

Massa kärlek från Sunsoul (som dansar med en skrattande Gaya idag...)

Pseudo-guru och dottern...

Torsdag. September. Stillhet.

Idag har jag två vägar att välja mellan; att plugga som en tok, fixa alla saker som ska fixas, prata med alla människor, försöka jaga efter känslan av att vara tillfreds bara jag "gör tillräckligt mycket".

Den andra vägen är att säga "Fuck it" till mitt huvud och uppblåsta ego o bara vara stilla. Dricka mitt kaffe, röka mina cig, njuta av att finnas till och leka lite grann... Krama min man och lyssna och se honom. Låta han visa mig alla fina saker han kan. Berätta vad som rör sig i hans magiska värld. Känna närheten till livet och lita på att allt blir väl med skola och allt annat även om jag tar en paus? Jag väljer nummer två. Det är därför jag bloggar just nu...

Cinnamon boy (inoff. namn för min man) sover fortfarande. Han har jobbat natt. Det är inte alla kvinnor förunnat att ha en hjälte som kommer hem 7.15 på morgonen efter att ha spridit kärlek, ljus och omvårdnad till massa gamlingar en heeeel natt. Han är otrolig. Han är ett ljus. Tro mig. Han tycker att han har tur som till och med får betalt... "People like me should pay to work..." säger han ibland. Jag har inte en millimeter av det tänket... Jag skulle helst ha miljoners miljoner så att jag kunde dra mig tillbaka på en ö i havet och dricka pepparmintstea och skriva böcker och bara umgås hela tiden med alla dessa magiska människor som finns i mitt liv. Och även vägleda människor till sig själva och genom livet... Det är då jag känner livet i mig och kring mig.

I övrigt hade jag en fin morgon med 18-årig dotter. Den där dottern som berättade för mig när hon var 3 år att hon bodde i solen innan hon kom till mig... Vi pratade om världsliga och himmelska ting. Med frukosten i munnen så sa hon:" mamma, det känns liksom som att jag har en personlighet som jag kan använda mig av i världen, men också som att jag är något mer, mycket större. Det är liksom en känsla i magen som alltid har funnits där... Jag kan liksom se saker lite på håll när det händer något..."

I sådana stunder sätter mamman ner kaffekoppen, lägger ifrån sig den andliga boken om att "höja sitt medvetande" och tänder en cig till... Jag behöver arbeta dagligen på att ha ett uns av den förståelsen och hon är 18 bast. Va?!?!?

Nä, nu ska jag väcka älskling med kram och puss och snosa på honom lite. Sedan får vi se vad den här dagen vill ha mig till.

Kram C

Första bloggen...

Äntligen. Så länge jag tänkt och väntat på att skriva. Jag har alltid skrivit. När jag var liten blev pennan och pappret min livboj som jag höll fast vid när jag färdades över ett rytande hav. Genom åren flydde jag, slogs, fantiserade jag med ord.

Nu är det äntligen dags. Dags att släppa fram Sunsoul i ljuset igen... Att ge plats åt alla ord. Jag vet inte hur den här bloggen kommer att bli, jag skulle tro en slags spegel av mig. Vilket innebär att den ibland kommer att behandla djupa filosofiska spörsmål. Ibland kommer att ge en bild av nya priset på mjölk och dess påverkan på en fru. Jag tror den kommer att spänna över ett rätt brett område från det djupaste djup till den ytligaste ytan.

Jag har ett rikt liv. Ett "brett" liv. Många är mina roller, det är tur att jag blivit av med begäret av att nödvändigtvis placera mig själv i en kategori, för listan skulle bli alltför lång... Den skulle också innefatta många tråkiga roller, smärtsamma roller som jag under många år levde i som offer. Nä, den här bloggen tillägnar jag dem alla och vi får se framöver vilka som känner för att tala en stund... Välkommen kära du och känn dig fri att tycka och tänka om det du läser. Det är ju i mötet med varandra "miraklet" händer.

Kram. Sunsoul.