Nä nu jävl...

Vaknar tidigt, efter att ha sovit lätt och oroligt. Vaknar, och har en sådan fruktansvärd tandvärk... Igen. I sju månader har jag haft en rotfyllning som blir infekterad, igen, igen, igen. Den har tagit udden av Mallorcaresan, varit en flimmrande skugga på mitt bröllop... Inget har lämnats opåverkat. Vaknar, är arg, förtvivlad och rädd. Desperat.

I all smärta går mina tankar runt i huvudet "vad har jag gjort fel?". Jag har bett, bönat, mediterat, inventerat. Och sköljt fluor och darrande, svettandes, gråtandes plågat mig igenom ett gäng tandläkarebesök där man försöker göra allt för att inte behöva dra ut tanden... Legat där i stolen och gråtit, mest inombords över att det finns människor som inte förstår varför en del människor blir så väldigt hårt berörda när det tvingas in saker i munnen... De skulle bara veta...

Va faan, jag lever ju ett andligt liv ju. Jag ska inte bli sjuk eller ha ont. Jag ska stå över sådant. Om jag blir sjuk eller har ont så är det något jag missat. Något jag framkallat själv. The secret... Emmet Fox... Bibeln... Tao...

Jag jobbar på att följa allar regler. Alla rekommendationer från visa män och kvinnor genom årtusenden. "Kämpar på med att leva "ett upplyst, andligt liv".
- Det är mycket att hålla reda på, tänker jag uppgivet och frustrerat...

DÄR. Det är mycket att hålla reda på... Jag lever ofta med en jakt i mig. Den har krympt med åren men lurar fortfarande bakom varje hörn. Finns alltid i bakgrunden. "Man ska ge." Ojojoj, nu ska jag ge. GEGEGEGEGEGE. Har jag gett?!??! Jag missade väl inget?!?!? Har alla fått? Oj, där missade jag. Fy mig. Skäms.

Man FÅR INTE vara självisk. Vakta, vakta, vakta. Är väldigt upptagen med att utvärdera sociala situationer, tänka, granska, vakta på min själviskhet. Resultatet blir.... självupptagenhet.

"Om man har tillit är man inte rädd". (Min egen mentala konstruktion). Jag är en av de räddaste jag känner. Rädd för att göra, säga, vara, tänka FEL. Rädd för livet självt. Efter sol kommer alltid regn... Fruktar ofta det värsta. Vågar inte ha drömmar för långt fram, det gör så ont när de brister...

Men vänta nu... Hur var det med de där fariséerna eller vad de hette? Som hade hundratals regler från morgon till kväll?... "Gud älskar en glad givare" läser jag i NT, en av alla böcker jag frenetiskt läser denna tidiga morgon/sena natt för att hitta hopp, tröst, distraktion. Jag? En glad givare??? Nä, skulle inte tro det... Jag ger för att jag är rädd. Jag ber för att jag är rädd för vad som händer om jag inte gör det. Jag säger inte ifrån till folk för att uppfattas som självisk. Jag hamnar stundtals i små korta stunder där jag ber om ursäkt för att jag andas... Jag har hundratals regler, från morgon till kväll. Från alla andliga böcker jag någonsin läst. Jag strävar, kämpar, sträcker mig efter friden. Är glad för framsteg, men vet livets puls. "Vad som går upp måste komma ner..." När jag gör framsteg blir lite för glad och så gör jag något och tänker mig inte för... Tar för mycket plats, eller pratar för mycket eller gör för mycket... Whatever.

Jag är ingen glad givare, förutom i korta stunder med andra människor. Där glömmer jag mig själv för en stund. Jag ger inte av hjärtat, jag ger för att jag är rädd. Jag är inte, för om jag är, vad ska ni alla tänka då?

Nu är det nog! Fram med kvasten och svischa ut skiten genom fönstret!!! Regler up your's!!! Min Gud älskar oavsett. Skyddar oavsett. Vet det jag inte förstår. Min Gud är det största som finns. Ta mig faan... Nu är det bra. Nu åker tandjäveln ut! Jag har varit "snäll" mot tandläkaren i över ett halvår. Rädd för att verka konstig på något sätt om jag blir förbannad och säger "STOPP!!! Det är nog. Jag klarar inte mera ont, mera nerkörda verktyg i munnen. Jesus, Buddha och Tobbe har varit med osynliga varje besök och hjälpt mig, och tårarna jag gråtit har mest varit för att jag sviker mig själv. Jag har sagt sedan mars månad att jag drar ut den istället. Men... tandläkaren får ju inte tro att jag är annorlunda eller nervig liksom...

Ibland är det läge för sinnesrobönen. Den korta versionen. Den går så här: FUCK IT. Det har min man sagt. FUCK IT. Jag tar den enorma kraften som vilar i FUCK IT, och känner den stiga genom hela min varelse. Jag ringer till tandläkaren. Jag viker inte en tum. Inte en millimeter. Han försöker avbryta och lirka som förut så att jag ska glömma vilken fråga jag hade från början. Men det biter inte längre... Jag får penicillin inskickat direkt på apoteket, och han avråder mig från att boka en tid på akutvården, utan välkomnar mig dit nästa vecka då han är överbokad idag. "Kanske det blir bättre med antibiotikan och vi kanske kan resonera när du kommer..." "Nej." Blir mitt svar. "Nu ska den ut." Och med den all förljugenhet. All självömkan och falskhet.

Tack Gud för den här jävla turen med tanden, en sådan himla lång tid det tagit. Sju månader. Sju månader för att se meningen med att kunna säga FUCK IT. Och glatt, med kraft från tårna, urkraft, kunna dra ett djupt andetag av jordens syre och inte be om ursäkt. So what? Jag är det jag är. Och han såg att det var gott...

Massa kärlek från Sunsoul (som dansar med en skrattande Gaya idag...)