Nä nu jävl...

Vaknar tidigt, efter att ha sovit lätt och oroligt. Vaknar, och har en sådan fruktansvärd tandvärk... Igen. I sju månader har jag haft en rotfyllning som blir infekterad, igen, igen, igen. Den har tagit udden av Mallorcaresan, varit en flimmrande skugga på mitt bröllop... Inget har lämnats opåverkat. Vaknar, är arg, förtvivlad och rädd. Desperat.

I all smärta går mina tankar runt i huvudet "vad har jag gjort fel?". Jag har bett, bönat, mediterat, inventerat. Och sköljt fluor och darrande, svettandes, gråtandes plågat mig igenom ett gäng tandläkarebesök där man försöker göra allt för att inte behöva dra ut tanden... Legat där i stolen och gråtit, mest inombords över att det finns människor som inte förstår varför en del människor blir så väldigt hårt berörda när det tvingas in saker i munnen... De skulle bara veta...

Va faan, jag lever ju ett andligt liv ju. Jag ska inte bli sjuk eller ha ont. Jag ska stå över sådant. Om jag blir sjuk eller har ont så är det något jag missat. Något jag framkallat själv. The secret... Emmet Fox... Bibeln... Tao...

Jag jobbar på att följa allar regler. Alla rekommendationer från visa män och kvinnor genom årtusenden. "Kämpar på med att leva "ett upplyst, andligt liv".
- Det är mycket att hålla reda på, tänker jag uppgivet och frustrerat...

DÄR. Det är mycket att hålla reda på... Jag lever ofta med en jakt i mig. Den har krympt med åren men lurar fortfarande bakom varje hörn. Finns alltid i bakgrunden. "Man ska ge." Ojojoj, nu ska jag ge. GEGEGEGEGEGE. Har jag gett?!??! Jag missade väl inget?!?!? Har alla fått? Oj, där missade jag. Fy mig. Skäms.

Man FÅR INTE vara självisk. Vakta, vakta, vakta. Är väldigt upptagen med att utvärdera sociala situationer, tänka, granska, vakta på min själviskhet. Resultatet blir.... självupptagenhet.

"Om man har tillit är man inte rädd". (Min egen mentala konstruktion). Jag är en av de räddaste jag känner. Rädd för att göra, säga, vara, tänka FEL. Rädd för livet självt. Efter sol kommer alltid regn... Fruktar ofta det värsta. Vågar inte ha drömmar för långt fram, det gör så ont när de brister...

Men vänta nu... Hur var det med de där fariséerna eller vad de hette? Som hade hundratals regler från morgon till kväll?... "Gud älskar en glad givare" läser jag i NT, en av alla böcker jag frenetiskt läser denna tidiga morgon/sena natt för att hitta hopp, tröst, distraktion. Jag? En glad givare??? Nä, skulle inte tro det... Jag ger för att jag är rädd. Jag ber för att jag är rädd för vad som händer om jag inte gör det. Jag säger inte ifrån till folk för att uppfattas som självisk. Jag hamnar stundtals i små korta stunder där jag ber om ursäkt för att jag andas... Jag har hundratals regler, från morgon till kväll. Från alla andliga böcker jag någonsin läst. Jag strävar, kämpar, sträcker mig efter friden. Är glad för framsteg, men vet livets puls. "Vad som går upp måste komma ner..." När jag gör framsteg blir lite för glad och så gör jag något och tänker mig inte för... Tar för mycket plats, eller pratar för mycket eller gör för mycket... Whatever.

Jag är ingen glad givare, förutom i korta stunder med andra människor. Där glömmer jag mig själv för en stund. Jag ger inte av hjärtat, jag ger för att jag är rädd. Jag är inte, för om jag är, vad ska ni alla tänka då?

Nu är det nog! Fram med kvasten och svischa ut skiten genom fönstret!!! Regler up your's!!! Min Gud älskar oavsett. Skyddar oavsett. Vet det jag inte förstår. Min Gud är det största som finns. Ta mig faan... Nu är det bra. Nu åker tandjäveln ut! Jag har varit "snäll" mot tandläkaren i över ett halvår. Rädd för att verka konstig på något sätt om jag blir förbannad och säger "STOPP!!! Det är nog. Jag klarar inte mera ont, mera nerkörda verktyg i munnen. Jesus, Buddha och Tobbe har varit med osynliga varje besök och hjälpt mig, och tårarna jag gråtit har mest varit för att jag sviker mig själv. Jag har sagt sedan mars månad att jag drar ut den istället. Men... tandläkaren får ju inte tro att jag är annorlunda eller nervig liksom...

Ibland är det läge för sinnesrobönen. Den korta versionen. Den går så här: FUCK IT. Det har min man sagt. FUCK IT. Jag tar den enorma kraften som vilar i FUCK IT, och känner den stiga genom hela min varelse. Jag ringer till tandläkaren. Jag viker inte en tum. Inte en millimeter. Han försöker avbryta och lirka som förut så att jag ska glömma vilken fråga jag hade från början. Men det biter inte längre... Jag får penicillin inskickat direkt på apoteket, och han avråder mig från att boka en tid på akutvården, utan välkomnar mig dit nästa vecka då han är överbokad idag. "Kanske det blir bättre med antibiotikan och vi kanske kan resonera när du kommer..." "Nej." Blir mitt svar. "Nu ska den ut." Och med den all förljugenhet. All självömkan och falskhet.

Tack Gud för den här jävla turen med tanden, en sådan himla lång tid det tagit. Sju månader. Sju månader för att se meningen med att kunna säga FUCK IT. Och glatt, med kraft från tårna, urkraft, kunna dra ett djupt andetag av jordens syre och inte be om ursäkt. So what? Jag är det jag är. Och han såg att det var gott...

Massa kärlek från Sunsoul (som dansar med en skrattande Gaya idag...)

Pseudo-guru och dottern...

Torsdag. September. Stillhet.

Idag har jag två vägar att välja mellan; att plugga som en tok, fixa alla saker som ska fixas, prata med alla människor, försöka jaga efter känslan av att vara tillfreds bara jag "gör tillräckligt mycket".

Den andra vägen är att säga "Fuck it" till mitt huvud och uppblåsta ego o bara vara stilla. Dricka mitt kaffe, röka mina cig, njuta av att finnas till och leka lite grann... Krama min man och lyssna och se honom. Låta han visa mig alla fina saker han kan. Berätta vad som rör sig i hans magiska värld. Känna närheten till livet och lita på att allt blir väl med skola och allt annat även om jag tar en paus? Jag väljer nummer två. Det är därför jag bloggar just nu...

Cinnamon boy (inoff. namn för min man) sover fortfarande. Han har jobbat natt. Det är inte alla kvinnor förunnat att ha en hjälte som kommer hem 7.15 på morgonen efter att ha spridit kärlek, ljus och omvårdnad till massa gamlingar en heeeel natt. Han är otrolig. Han är ett ljus. Tro mig. Han tycker att han har tur som till och med får betalt... "People like me should pay to work..." säger han ibland. Jag har inte en millimeter av det tänket... Jag skulle helst ha miljoners miljoner så att jag kunde dra mig tillbaka på en ö i havet och dricka pepparmintstea och skriva böcker och bara umgås hela tiden med alla dessa magiska människor som finns i mitt liv. Och även vägleda människor till sig själva och genom livet... Det är då jag känner livet i mig och kring mig.

I övrigt hade jag en fin morgon med 18-årig dotter. Den där dottern som berättade för mig när hon var 3 år att hon bodde i solen innan hon kom till mig... Vi pratade om världsliga och himmelska ting. Med frukosten i munnen så sa hon:" mamma, det känns liksom som att jag har en personlighet som jag kan använda mig av i världen, men också som att jag är något mer, mycket större. Det är liksom en känsla i magen som alltid har funnits där... Jag kan liksom se saker lite på håll när det händer något..."

I sådana stunder sätter mamman ner kaffekoppen, lägger ifrån sig den andliga boken om att "höja sitt medvetande" och tänder en cig till... Jag behöver arbeta dagligen på att ha ett uns av den förståelsen och hon är 18 bast. Va?!?!?

Nä, nu ska jag väcka älskling med kram och puss och snosa på honom lite. Sedan får vi se vad den här dagen vill ha mig till.

Kram C

Första bloggen...

Äntligen. Så länge jag tänkt och väntat på att skriva. Jag har alltid skrivit. När jag var liten blev pennan och pappret min livboj som jag höll fast vid när jag färdades över ett rytande hav. Genom åren flydde jag, slogs, fantiserade jag med ord.

Nu är det äntligen dags. Dags att släppa fram Sunsoul i ljuset igen... Att ge plats åt alla ord. Jag vet inte hur den här bloggen kommer att bli, jag skulle tro en slags spegel av mig. Vilket innebär att den ibland kommer att behandla djupa filosofiska spörsmål. Ibland kommer att ge en bild av nya priset på mjölk och dess påverkan på en fru. Jag tror den kommer att spänna över ett rätt brett område från det djupaste djup till den ytligaste ytan.

Jag har ett rikt liv. Ett "brett" liv. Många är mina roller, det är tur att jag blivit av med begäret av att nödvändigtvis placera mig själv i en kategori, för listan skulle bli alltför lång... Den skulle också innefatta många tråkiga roller, smärtsamma roller som jag under många år levde i som offer. Nä, den här bloggen tillägnar jag dem alla och vi får se framöver vilka som känner för att tala en stund... Välkommen kära du och känn dig fri att tycka och tänka om det du läser. Det är ju i mötet med varandra "miraklet" händer.

Kram. Sunsoul.