En sak till...

Just idag accepterar jag att jag är en pratig människa, en liten osäker Nasse i Nalle puh-figur, en introvert självmedveten person med överskott av samvete och people-pleasing-problematik. En kontrollmänniska och en sjusovare. Med hett temperament, och starka åsikter, som snackar fritt ur passion både trevliga och otrevliga saker... En längtande människa efter godkännande o som aldrig kan få nog av det... Ja, en sådan där som berättar allt bra jag gjort så att ni kan säga Wow, bra jobbat tjejen!!! I know it can be a pain in the ass, men jag tvekar aldrig att ge tillbaka, jag vill att ni skryter till mig!!!! Jag är en alldeles individuell individ i denna individualismens era, tillsammans med andra miljontals individer... Som har svårt att tycka att andra männsikor har bra ideér när vi ska lösa något tillsammans, som får jobba stenhårt på att inte explodera när saker inte står där de ska, när andra inte går som de ska, när andra inte förstår som de ska... En människa med ett fotografiskt minne för rätt oviktiga saker, men ett extremt kort minne kring andra människors liv. Sorry, working on it. Jag har en kalender nu, ska bara lära mig den... En människa som är hög och snabb eller låg och sakta. Thats me, or what I can see and have hated so much. Bara för idag, accepterar jag dessa delar och snälla ge mig era!!! Så ska jag strö glitter på dem och arbeta på acceptans även av era!!!! Lets rensa ut skämslistor, vet ja!!! Handsken är kastad, vem tar upp den? Kraaaam C

En dag i taget...

Tja. Hemma idag också, får undan lite grejer som legat och väntat... Var hos läkaren igår och fick en diagnos. Som förklarar en hel del... Hade jag fått den för 5-6 år sedan hade jag rasat ner i ett djupt hål och gömt mig bakom den och rivit ner allt annar också. Nu känner jag att den är en liten självklar del av mig, som växt ut pga av helt resonliga anledningar. Nu känner jag "So what, Now what do I do about it"... Känner ingen massiv sorg över faktum hur jag utvecklat detta tillstånd, utan ser det som mycket logiskt att min hjärna programmerats som den har. Sorgen över orsaker har fått mycket tid i mitt liv, många terapi-timmar och druckna tårar.

Jag lever i frid med dessa människor idag, och det är så härligt att kunna gråta idag av helt andra anledningar, av lycka och tacksamhet att bitterheten gentemot dessa människor bytts ut av en gränslös kärlek, en underbar frihet genom förlåtelse. Jag kan sitta och älska dessa människor så mycket att jag grinar... År av kärlek som skulle ha flödat fritt som under de senare åren får forsa fram...

Dock sitter jag med "programmeringen" och dess effekter kvar, vilket också fått år av mitt liv av tårar och gnisslande tänder... Självömkande tankar av varför just jag, jag kommer aldrig att..., jaha, jag funkar så här och det är ju själva faaan..., osv ad infinitum. Nu känns det som att jag kan vara vän även med resultaten av barndom som fortfarande lever i mig. Frågan är hur jag kan leva framåt med utrymme för ALLT jag är, utrymme för resultatens faktum och att inte förneka dem (faan vad jag pressat mig i situationer egentligen, som jag inte hade behövt om jag kunnat vara ärlig och "connect the dots") och samtidigt växa och utveckla strategier för att kunna leva ett gott liv, där allt får sin tid. Att lära mig att det blir värre när jag är trött, att jag överlag har ett stort behov av vila i perioder, att lära mig vilka situationer jag bör utmana och vilka jag inte behöver utmana...

I allt detta som är livet just idag, i kärnan av allt finns Gud. Som puffar och älskar. Där jag varit och vänt under hösten (by the gates of insanity and hell and back) så är dagens största tacksamhet att jag såg en blå himmel i morse och kunde uppfatta den... Wow.

Tack. Allt löser sig så småningom, och jag måste inte jaga nästa sak att ta itu med. Jag får lämna över till Gud (en verklige super-GPS måste jag säga) och så får vi se vad som sker... Kärlek till alla "farliga" människor runt omkring mig som är mig så kära på samma gång, hihi... Om definition önskas så har ni mitt nummer.

Hemma i Sverige igen...

Jaha, så är man tillbaka. Under de tre senaste veckorna har jag försökt att ha paradiset med mig och återskapa det i mitt hem, och mitt liv här. Det går väl sådär, helt ärligt...

Sakta glider man liksom över i vardagen, in i rädslor och perspektivet byts ut mot "strut-fotbolls-perspektiv". (Ni har sett såna där strutar av papp som man sätter över ansiktet med ett litet litet hål längst fram...). Men, vad som är nytt är att jag har en plats i mitt hjärta och i min erfarenhet som jag kan gå till... Och minnas. minnas att jobbet inte är allt. Att jag inte måste vara omtyckt av alla. Att min kropp och mitt sinne är det mest primära i mitt liv, och det är fullt tillräckligt att lära mig att tillämpa endast detta...

Idag är jag hemma. Kände krypet i kroppen igår kväll, efter att ha varit tvungen att se på en del saker i mitt liv igen. I natt drömde jag att jag blivit skuren illa i magen, och att min högra arm skurits av. Läkaren sade att 112 inte hade tid med mig, och att jag skulle dö, eftersom levern var paj... Vaknade med oooont i magen som faan och kaboomade som ett helt kavalleri... I frågan om att lära sig tillämpa ovan nämnda vankade jag naturligtvis av och an och funderade på hur jag skulle kunna gå till jobbet i alla fall... Men, det tog ungefär 5 minuter av dravvel med kommitéen på huvudkontoret innan jag sade STOPP och BELÄGG!!! Vad faan håller jag på med!?!? Och så mejlade jag de jag måste mejla vid sjukdom o nu är jag hemma... En liten röst viskade redan igår att jag skulle behöva det, men jag gick emot det och pang så fick jag ont i magen... Gud har varit väldigt handfast och tydlig det sista... Vägledningen kommer liksom med flygplan och banderoll när jag inte lyssnar... JAg tänker på Oprah och vad hon sade en gång om vägledning från Gud: Först kommer det en liten vindpust, sedan kommer det ett litet sandkorn. Efter det kommer det en liten småsten, efter det så rasar hela tegelväggen ner på dig... Japp, Oprah. Så sant. Fast jag fick en tegelsten i magen tror jag.... Ajjjeeeee.....

Kärlek till er alla som finns i mitt liv. Tack för att ni är vackra färger i den väv som är mitt liv.