En dag i taget...

Tja. Hemma idag också, får undan lite grejer som legat och väntat... Var hos läkaren igår och fick en diagnos. Som förklarar en hel del... Hade jag fått den för 5-6 år sedan hade jag rasat ner i ett djupt hål och gömt mig bakom den och rivit ner allt annar också. Nu känner jag att den är en liten självklar del av mig, som växt ut pga av helt resonliga anledningar. Nu känner jag "So what, Now what do I do about it"... Känner ingen massiv sorg över faktum hur jag utvecklat detta tillstånd, utan ser det som mycket logiskt att min hjärna programmerats som den har. Sorgen över orsaker har fått mycket tid i mitt liv, många terapi-timmar och druckna tårar.

Jag lever i frid med dessa människor idag, och det är så härligt att kunna gråta idag av helt andra anledningar, av lycka och tacksamhet att bitterheten gentemot dessa människor bytts ut av en gränslös kärlek, en underbar frihet genom förlåtelse. Jag kan sitta och älska dessa människor så mycket att jag grinar... År av kärlek som skulle ha flödat fritt som under de senare åren får forsa fram...

Dock sitter jag med "programmeringen" och dess effekter kvar, vilket också fått år av mitt liv av tårar och gnisslande tänder... Självömkande tankar av varför just jag, jag kommer aldrig att..., jaha, jag funkar så här och det är ju själva faaan..., osv ad infinitum. Nu känns det som att jag kan vara vän även med resultaten av barndom som fortfarande lever i mig. Frågan är hur jag kan leva framåt med utrymme för ALLT jag är, utrymme för resultatens faktum och att inte förneka dem (faan vad jag pressat mig i situationer egentligen, som jag inte hade behövt om jag kunnat vara ärlig och "connect the dots") och samtidigt växa och utveckla strategier för att kunna leva ett gott liv, där allt får sin tid. Att lära mig att det blir värre när jag är trött, att jag överlag har ett stort behov av vila i perioder, att lära mig vilka situationer jag bör utmana och vilka jag inte behöver utmana...

I allt detta som är livet just idag, i kärnan av allt finns Gud. Som puffar och älskar. Där jag varit och vänt under hösten (by the gates of insanity and hell and back) så är dagens största tacksamhet att jag såg en blå himmel i morse och kunde uppfatta den... Wow.

Tack. Allt löser sig så småningom, och jag måste inte jaga nästa sak att ta itu med. Jag får lämna över till Gud (en verklige super-GPS måste jag säga) och så får vi se vad som sker... Kärlek till alla "farliga" människor runt omkring mig som är mig så kära på samma gång, hihi... Om definition önskas så har ni mitt nummer.