En dag i taget...

En ny dag. Startade kl 8 i morse med att jag vaknade o tänkte på allt jag borde, måste göra. Jag somnade om...

Vaknade några timmar senare och vände mig dit jag ska på en gång när jag vaknar, o allt känns bättre.

Det är märkligt vad som händer när man släpper taget... De sista dagarna har regnat goda saker över mitt liv. Var på klubben igår o det dök upp tjejer, tjejer som har en låga för klubben precis som jag, o för klubb-manualen... En har precis flyttat hit från Island o sade att hon behöver vänner o att bygga ett nätverk med andra tjejer i klubben... Hon har haft ett mycket tajt sådant hemma... Hon sa att livet fortsätter alltid att hända o när det gör det, då vill du ha klubben där... Så, vi ska träffas ett gång tjejer nu, 4-5 stycken, o tillsammans gå till en annan klubb för tjejer som inte fått manualen förklarad för sig, o mjukt men ihärdigt försöka sprida en lösning... Jag meddelade detta till en av tjejerna på den klubben vi ska besöka o hon fick mitt meddelande kl 12.12... Hihi... God has humor...

Så, livet knallar sin gilla gång här, o jag vänder mig om och om igen till lugnet. Lugnet som just nu befinner sig i bakgrunden av allt i form av tillit. Kram till er alla Sunsoul

en skön helg...

I helgen har jag varit på stor träff med klubben... En man pratade om trean... O fjäll föll från mina ögon kan jag säga... Ojojoj vad jag glidit ifrån detta program i små små steg, blivit mer o mer självupptagen... Efter detta har jag haft en ro innerst inne, även om kroppen darrar o skakar... Jag tänker inte gräva djupare nu. Jag är inte redo för det. Jag kan inte utan att bli totalt självfokuserad och när jag blir det så blir det Twilight Zone i mitt liv...

Om jag ärligt kunde svara att jag levt i tian elvan o tolvan så hade jag inte kopplat ihop mitt nuvarande tillstånd med mitt program. Men jag böjer på nacken o säger ärligt att det under det senaste året har spelat mindre o mindre roll med hur min nästa mår... Jag har inte tid med andra människor. Jag måste upptäcka mig själv... Trots att min erfarenhet visat mig tidigare att det är när jag är med andra o slutar leta efter mig själv som jag finner... Utan kamp.

Jag är här o nu o Gud känns åter nära. För en bestående effekt av trean tänker jag nu ta mig an fyran, o jag har en känsla av att det som kommer ut är äkta. Inget annat spelar någon roll nu. Jag jobbar på kärnan o så får resten följa efter...

Kram o kärlek Sunsoul som inte så mycket oroar sig över vad som varit o det som komma skall...

Idag är det återigen tuffare med biverkningar... Jag skulle ha mått bra vid det här laget utan dem, jag vet det... O nu över till något annat, något fint som jag vill dela med mig av.

Jag är snart 35 år. Vet ni hur många gånger jag haft ett nära samtal med min pappa? Han är 30-talist och en riktig karlakarl... Har knegat hårt med typ 2 sjukdagar på 43 år... Han växte inte upp i en generation där man sa Jag älskar dig till sina barn, eller ens var berättigad att ha känslor. O skulle de dyka upp ändå så löser sig allt bara man jobbar... Han mådde inte så bra när jag var barn utan han slogs mycket. På sina barn. Han var som ett djur i bur stundtals, med alla tillbakahållna känslor... explosion liksom bara...

Han träffade min mamma, en söt liten fröken som plockade poäng på universitetet och hade alldeles jättemycket känslor istället. Många känslor som behövde läka framförallt. Hon blev bortadopterad när hon var liten... Och detta gjorde att hon för allt smör i småland inte kunde släppa taget om sin "familj" oavsett vad som hände i den. Nåväl, detta var ett kort referat av bakgrunden mellan mig och min far. Min mamma har alltid sagt att jag inte får berätta jobbiga saker för pappa, för han är så känslig egentligen... Alltså har jag inte berättat att jag kraschat...

Men, o nu kommer miraklet, igår frågade mamma på telefon om jag kunde tänka mig att tala med pappa för han hade så mycket han ville säga, sa hon... Okej, tänkte jag, JAG är inte den som bromsar mellan mig o min far så jag ville gladeligen tala med honom... Fast det var lite otäckanske kt, att behöva vara ärlig och därigenom oroa honom... Yes, I know how it sounds, but thats the truth....

Hans ord var så många att de inte riktigt kunde vänta på sin tur, o viljan bakom orden vad hans hjärta ville säga mig var inte svår att uppfatta.... Mina ögon tårades... Som en vis gammal man, (fick han äntligen visa att han är), sade han att jag inte får pressa mig så hårt, att inte spränga mig för alla andras skull, att jag är så otroligt duktig att jag inte behöver anstränga mig... O framförallt orden "Det är bara ett jobb" från min pappas läppar slog mig med häpnad... "Du är viktigast".... Wow. Fattar ni? Vilken grej... Min pappa talade till sin dotter. Thus spoke Lasse... liksom. För första gången i mitt liv hade jag o min pappa ett ärligt samtal.... orden räcker inte till för att beskriva vad jag känner... Det sista rådet han gav mig fick mig att le mellan tårarna, då det speglar honom så mycket. Han var idrottsman i sin ungdom, ganska bra sådan, han föll på uttagningen till landslaget med fyra hundradelar... Löpare var han, längre distanser... han sade följande" Du vet, gumman, det är som att springa ett 400-meterslopp va... man får gå ut jävligt mjukt i starten, hålla jämnt o lugnt.... sen kan du ge järnet sista biten innan mål....". På sin västgötska/göteborgska dialekt.... Jag sög i mig det han sa... o känslan av att prata med min pappa, att få hans kloka råd och erfarenhet, att få ha honom som den rollmodell han alltid skulle varit saknar jag ord för.

Jag har lärt mig att säga Jag älskar dig, o det säger jag till min pappa. Han fnissar alltid tillbaka. Om han ska säga att han älskar mig, så köper han ett kilo rökt lax som jag älskar, eller fyller min frys med kött. Han berättar inte för någon att han är orolig att hans lilla flicka ska bli rullstolsbunden efter födseln, men han gråter tyst hos läkaren. Efter detta är det HAN som tar mig till sjukhuset varje vecka i min babylift på spårvagnen tills dess att läkaren säger att faran är över och att mina höfter har mognat ikapp... Det är han som vill att jag ska bli idrottsstjärna och delar med sig hur jag ska träna... Jag vill inte bli sprinter, men jag vill göra honom glad... Det är han som sitter på intensiven när jag hamnat där, det är han som frågar läkaren om jag kan börja jobba snart fast jag är kopplad i slangar o sladdar efter att ha förgiftat min kropp... Jag var förbannad länge på den där frågan till läkaren, men idag vet jag att vad han egentligen frågade var: Hon överlever väl? Snälla säg att allt blir bra...

Så många filter emellan oss. Som igår inte var där längre. Jag saknar ord. Fast inte dessa: Jag älskar dig så djupt pappa.

Igår darrade jag iväg till ett möte med en härlig människa som skulle bedöma huruvida de kunde hjälpa mig eller inte. Hon tyckte inte att det var läge just nu, utan ville att jag skulle bygga en grund först, då denna terapiform öppnar upp väldigt mycket som man måste vara rätt stark för att orka möta. Dock var mötet underbart, jag blev alldeles lugn i kroppen o darrade inte ett dugg, kände mig riktigt glad o tillfreds i hennes lugna rum. Hon speglade mig tillbaka på ett så fint sätt, där hon vände sig till det som är starkt... Efter att ha lyssnat till ett referat av min life-story så (o här kommer dagens bild in) sa hon att jag besitter en enorm kraft och har utvecklat strategier som gjort att jag klarat av rätt otroliga saker i mitt liv. Hon pratade också om att längre fram, när jag är starkare, gå in o se vad en liten inre flicka har att berätta, då det torde vara en hel del... Mina panikattacker på senare tid är troligtvis hennes sätt att göra sig hörd...

Men, först ska jag ta emot den KBT som landstinget råder mig till och följa läkarens råd. Utöver detta så tänker jag själv gå igenom mitt program utan press... Jag vill vända mig till den där kraften, flamman, inom mig och i andra människor. Det är något som aldrig misslyckats förut... Och något jag tror är extra viktigt just nu...

By the way, jag skrev ett mejl till min chef där jag ärligt berättade vad som gör att jag är hemma från jobbet just nu. Jag målade naturligtvis inte upp en bild med massa detaljer men gav en övergriplig bild. Vilket svar jag fick!!! En ängel... Full förståelse och hon vill se hur hon kan hjälpa mig att ändå kunna arbeta, fast utifrån min förmåga och inte deras behov så mycket... Hon är helt med på att jag är hemma och vilar 2 veckor, och de dagarna mellan sjukskrivning och resa vill hon träffas för att diskutera hur hon kan ordna det så att jag orkar... Denna kvinna höll själv på att krascha för ett par år sedan visade det sig, och som chef med 4 barn hemma så har hon gått ner i tid och man har anställt en biträdande chef som stöd. "Man måste orka leva också" sade hon... Det känns otroligt.

Idag ska jag fortsätta vila. Biverkningarna är lite bättre idag då jag justerade tiden jag tar medicinen igår. Darrar gör jag men hjärtat pumpar inte som i ett vasalopp idag... Min inställning till dessa piller kunde vara bättre, men Humble-pie står tydligen på menyn idag också... Kram till er alla. Sunsoul "Flamman"

Dagen idag...

Ja, så här kan man se ut när man tar medicin. Det gör jag. Darrar. Darrar till datorn, darrar till ciggen, darrar runt... Hjärtat dunkar o kroppen vibrerar. Man kan tro att det är cellgifter jag tar, men det är det inte. Det är en ganska svag anti-depressiv tablett, men min kropp är designad (efter viss träning från min sida måste tilläggas) att reagera väldigt starkt på tabletter... Vilket brukade vara min stora lycka för en sisådär 4-5 år sedan... Nu är det inte lika kul. Men jag har en bok där det står att Gud har försett världen med duktiga läkare och deras verktyg, och till och med JAG kanske behöver böja på nacken... Trots inventeringar och jag som är SÅ andlig...

Om man börjar dricka tidigt i livet, och detta livet kanske inte startar så himla lätt, då kan man liksom se till att man har en viss nivå ångest med sig på livets stig, enligt läkaren. Om man sedan lägger till vissa kvantiteter alkohol så har man liksom även lyckats fixa fysiska förutsättningar för det... Jag vet inte vad jag ska tro, men att jag kanske behöver lite av varje för att kunna ha ett gott liv, tackar jag ja till...

Enligt läkaren behöver jag också bara stå ut med dessa darrande biverkningar och kryp och oro i kroppen i ca två veckor. Om detta visar sig inte stämma så vete katten...

JAg är ändå himla tacksam för att läkaren känner till min gemenskap och ställde frågor kring detta, hur många möten jag går på, om jag har en sponsor, om jag håller kontakt med andra, och jag svarade duktigt att jag gör allt och kokar kaffe och är kassör och hjälper andra och... varpå läkaren frågade mig om jag trodde att jag var Superman... Aj. Så, just nu har jag ett pappaer där det står TOTAL vila... Denna dag spenderar jag med att total-vila tillsammans med en "syster" några timmar och lite hembakade mufffins... Nej, jag har INTE bakat dem. JAg vilar ju...

Kram till er alla. Gud är stor. Och att fatta meningen med allt har jag så smått börjat ge upp, jag sätter ner en fot i taget och glider med just nu...

Boom...

Ja, jag låter bilden tala... Den illustrerar mig rätt bra. I did it again, so to speak... Jag tror att det finns få människor som är så envisa som vad jag är. Jag är nu fast besluten att laga mig, vad det än kostar. Envishet igen... But in certain times of life your defects become your assets, wisely used... Kram o kärlek till er alla.

No further comments...

Do I need to say more about this day??!?!??! Love