Dagen idag...

Ja, så här kan man se ut när man tar medicin. Det gör jag. Darrar. Darrar till datorn, darrar till ciggen, darrar runt... Hjärtat dunkar o kroppen vibrerar. Man kan tro att det är cellgifter jag tar, men det är det inte. Det är en ganska svag anti-depressiv tablett, men min kropp är designad (efter viss träning från min sida måste tilläggas) att reagera väldigt starkt på tabletter... Vilket brukade vara min stora lycka för en sisådär 4-5 år sedan... Nu är det inte lika kul. Men jag har en bok där det står att Gud har försett världen med duktiga läkare och deras verktyg, och till och med JAG kanske behöver böja på nacken... Trots inventeringar och jag som är SÅ andlig...

Om man börjar dricka tidigt i livet, och detta livet kanske inte startar så himla lätt, då kan man liksom se till att man har en viss nivå ångest med sig på livets stig, enligt läkaren. Om man sedan lägger till vissa kvantiteter alkohol så har man liksom även lyckats fixa fysiska förutsättningar för det... Jag vet inte vad jag ska tro, men att jag kanske behöver lite av varje för att kunna ha ett gott liv, tackar jag ja till...

Enligt läkaren behöver jag också bara stå ut med dessa darrande biverkningar och kryp och oro i kroppen i ca två veckor. Om detta visar sig inte stämma så vete katten...

JAg är ändå himla tacksam för att läkaren känner till min gemenskap och ställde frågor kring detta, hur många möten jag går på, om jag har en sponsor, om jag håller kontakt med andra, och jag svarade duktigt att jag gör allt och kokar kaffe och är kassör och hjälper andra och... varpå läkaren frågade mig om jag trodde att jag var Superman... Aj. Så, just nu har jag ett pappaer där det står TOTAL vila... Denna dag spenderar jag med att total-vila tillsammans med en "syster" några timmar och lite hembakade mufffins... Nej, jag har INTE bakat dem. JAg vilar ju...

Kram till er alla. Gud är stor. Och att fatta meningen med allt har jag så smått börjat ge upp, jag sätter ner en fot i taget och glider med just nu...