Idag är det återigen tuffare med biverkningar... Jag skulle ha mått bra vid det här laget utan dem, jag vet det... O nu över till något annat, något fint som jag vill dela med mig av.

Jag är snart 35 år. Vet ni hur många gånger jag haft ett nära samtal med min pappa? Han är 30-talist och en riktig karlakarl... Har knegat hårt med typ 2 sjukdagar på 43 år... Han växte inte upp i en generation där man sa Jag älskar dig till sina barn, eller ens var berättigad att ha känslor. O skulle de dyka upp ändå så löser sig allt bara man jobbar... Han mådde inte så bra när jag var barn utan han slogs mycket. På sina barn. Han var som ett djur i bur stundtals, med alla tillbakahållna känslor... explosion liksom bara...

Han träffade min mamma, en söt liten fröken som plockade poäng på universitetet och hade alldeles jättemycket känslor istället. Många känslor som behövde läka framförallt. Hon blev bortadopterad när hon var liten... Och detta gjorde att hon för allt smör i småland inte kunde släppa taget om sin "familj" oavsett vad som hände i den. Nåväl, detta var ett kort referat av bakgrunden mellan mig och min far. Min mamma har alltid sagt att jag inte får berätta jobbiga saker för pappa, för han är så känslig egentligen... Alltså har jag inte berättat att jag kraschat...

Men, o nu kommer miraklet, igår frågade mamma på telefon om jag kunde tänka mig att tala med pappa för han hade så mycket han ville säga, sa hon... Okej, tänkte jag, JAG är inte den som bromsar mellan mig o min far så jag ville gladeligen tala med honom... Fast det var lite otäckanske kt, att behöva vara ärlig och därigenom oroa honom... Yes, I know how it sounds, but thats the truth....

Hans ord var så många att de inte riktigt kunde vänta på sin tur, o viljan bakom orden vad hans hjärta ville säga mig var inte svår att uppfatta.... Mina ögon tårades... Som en vis gammal man, (fick han äntligen visa att han är), sade han att jag inte får pressa mig så hårt, att inte spränga mig för alla andras skull, att jag är så otroligt duktig att jag inte behöver anstränga mig... O framförallt orden "Det är bara ett jobb" från min pappas läppar slog mig med häpnad... "Du är viktigast".... Wow. Fattar ni? Vilken grej... Min pappa talade till sin dotter. Thus spoke Lasse... liksom. För första gången i mitt liv hade jag o min pappa ett ärligt samtal.... orden räcker inte till för att beskriva vad jag känner... Det sista rådet han gav mig fick mig att le mellan tårarna, då det speglar honom så mycket. Han var idrottsman i sin ungdom, ganska bra sådan, han föll på uttagningen till landslaget med fyra hundradelar... Löpare var han, längre distanser... han sade följande" Du vet, gumman, det är som att springa ett 400-meterslopp va... man får gå ut jävligt mjukt i starten, hålla jämnt o lugnt.... sen kan du ge järnet sista biten innan mål....". På sin västgötska/göteborgska dialekt.... Jag sög i mig det han sa... o känslan av att prata med min pappa, att få hans kloka råd och erfarenhet, att få ha honom som den rollmodell han alltid skulle varit saknar jag ord för.

Jag har lärt mig att säga Jag älskar dig, o det säger jag till min pappa. Han fnissar alltid tillbaka. Om han ska säga att han älskar mig, så köper han ett kilo rökt lax som jag älskar, eller fyller min frys med kött. Han berättar inte för någon att han är orolig att hans lilla flicka ska bli rullstolsbunden efter födseln, men han gråter tyst hos läkaren. Efter detta är det HAN som tar mig till sjukhuset varje vecka i min babylift på spårvagnen tills dess att läkaren säger att faran är över och att mina höfter har mognat ikapp... Det är han som vill att jag ska bli idrottsstjärna och delar med sig hur jag ska träna... Jag vill inte bli sprinter, men jag vill göra honom glad... Det är han som sitter på intensiven när jag hamnat där, det är han som frågar läkaren om jag kan börja jobba snart fast jag är kopplad i slangar o sladdar efter att ha förgiftat min kropp... Jag var förbannad länge på den där frågan till läkaren, men idag vet jag att vad han egentligen frågade var: Hon överlever väl? Snälla säg att allt blir bra...

Så många filter emellan oss. Som igår inte var där längre. Jag saknar ord. Fast inte dessa: Jag älskar dig så djupt pappa.