Rapport från paradiset 2

Har varit här en vecka nu lite drygt...

Vi har gjort så mycket så jag kan inte ens börja att berätta. Bilden ovan är tagen i trädgården där vi är denna veckan, hemma hos Juenlee o Dan i staden Lahaina, kallas även Paradise... Vi står under några bananpalmer... Ja, med riktiga bananer... Vi har varit på djungelvandring o ätit Guavafrukt som vi plockade i det vilda, såg avocadoträd o jag fick panik i mitten på en repbro. No more Indiana Jones for me, ever.

Jag äter o äter o äter. Allt. Idag har jag varit o shoppat för mig själv eftersom mannen skulle hjälpa en vän att lägga golv. Det slutade med att jag köpte presenter till mannen som just i detta nu sitter på akuten på Maui Memorial Hospital med en skadad tumme...

Imorgon flyger vi till Oahu o Honolulu för ett jättestort konvent över helgen, det ska bli kul. Plus att det är min födelsedag o Halloween samtidigt. Kostymer är fixade... Sedan tillbaka hit till Maui o ytterligare en vecka innan det blir Sverige igen...

Allt är så underbart o spännande, men ändå ligger en hinna över det... Min krasch före vi åkte hit som föranledde medicinering och ny medicinering efter det gör att jag fajtas med biverkningar, om än inte så starka som från den första medicinen de tog bort. Det känns sorgset. När jag äntligen får uppleva paradiset på jorden, så är mitt inre i uppror mot detta medikament som bara gör saker värre till en början... Men men, jag får väl komma tillbaka igen o ta med mig min familj för gudars skymning vad jag saknar dem... När man bokade resan kände man liksom att det skulle vara skönt att få lite tid på egen hand, men jag kände SHIT!!! Barnen!!!! Redan vid mellanlandningen i Newark på vägen hit... Inte ens halvvägs hit...

Allt är fint men jag saknar tryggheten hemma just nu. Kärlek

Rapport från paradiset 1

Maui. Man vaknar sin första morgon och hör fåglar utanför verandan som låter som djungelfåglar. Man går upp o brygger kaffe, kaffe från Tonga-öarna. Man tar sin kaffekopp, sveper sin japanska morgonrock runt sig o tar en promenad till stranden på andra sidan gatan, förbi klubben för veteraner från andra världskriget, gamla människor sitter där i tidig morgon o hälsar Aloha när du går förbi. På marken ligger en fallen kokosnöt. Man lyfter upp den och förundras över att hålla i den... nere på stranden sätter jag mig i sanden bland massa koraller som flutit i land från revet utanför...

Vi åker till något som kallas för Swap-meet, det kan översättas till marknad. Här finns healers, massörer, hippies som överlevt det tjugonde århundradet. Locals som säljer frukt och grönsaker och massa saker... Köper mig en klänning. Får Gingerflowers i en underbar bukett från en ung hawaiiansk tjej, får att par solglasögon från ett surfarpar som flyttat hit och försörjer sig på att sälja prylar för stranden... Alltså FÅR... Ser en avocado som är det största jag skådat, vi snackar melonstorlek... Solen steker men den starka vinden från havet svalkar... Dricker fruitpunch, härligt kall, och äter shortribs. Gud vad gott... Kommer öka ett par kilo tror jag...

På kvällen sätter jag en blomma i håret och åker på ett couples-meeting i ett fint hus österut på ön... Det är ett knytkalas och vi möter par som varit gifta i 50, 60 år men också i ett eller en månad. Vi tillhör alla samma klubb, och det finns en sådan kärlek och värme och tacksamhet, en ödmjukhet inför livet på något sätt. Jag tas emot med kärlek och leenden, fast jag känner mig lite vilsen. Men en man på 80 år frågar mig om jag tycker om lutfisk så brister jag ut i skratt och isen känns bruten... Kramar, lyckönskningar och ett awwwww för att vi BARA stannar 3 veckor... Herregud, för mig är det ofattbart att jag fått komma hit, får uppleva det här. Överallt ler människor och hälsar. Överallt.

Målet är värt resan hit, med allt strul den bar med sig... Det tog två dagar istället för en och min jetlag är inte nådig kan jag säga. Men allt blir liksom en aning lättare med färsk stjärnfrukt och dragonfruit, och med surfarvågor och leenden... Kärlek till er, saknar er.

Tacksamhet, tillit o allt där emellan...

Hej. Idag är det tisdag. Jag gör mitt första dygn utan medicin vilket har gått enligt ordningen: tankar som snurrar. sömn. Svett. Svett igen. Ännu mera svett. Fuktiga lakan o tshirt. Hjärtklappning. Knepiga drömmar. Nästa knepiga dröm. Svett igen. Morgonkaffe. Bön. Hjärtklappning. Lugn.

Igår kväll gick jag på två möten på raken på klubben. Nu har jag två nya vänner till som älskar manualen, i samma ålder, o barn. 5 nya vänner på en vecka, i samma ålder, med samma passion, med liknande livssituation. Wow... Herregud. Kvinnor allihopa, som alla vet vikten av gemenskap för att stänga ute ensamheten o isoleringen. Äntligen. Jag vet min plats utan tvekan. Igår var första gången på två år som jag skrattat mycket o länge under möten. Där lösningen börjar sprida sig som ringar på vattnet även i den mörkaste källarlokal... Där kontakter knyts o ensamma små båtar sträcker ut händer o finner varandra i glädjen o tacksamheten över att ha varit utsatta för samma fara... Där leenden o kramar o ord stöttar o backar upp en darrande kropp som min, där jag glömmer mitt eget och hör min medsyster o medbror igen... Tacksamhet o leende ända in i sömnen... Idag är det hemmaklubbens möte o flera stycken kommer dit, för att tanka på så att man orkar gå ut till andra o enträget, mjukt o tålmodigt orkar sprida lösningen även i de räddaste hörnen...

Gud. Tack för att jag finns. Tack för klubben. Tack för allt. Tack för att jag får växa. Tack för att jag får snubbla. Tack för att jag får resa mig igen. I am gonna try this other street over here... Kind of recognise it... Its a sunny road anyway, and I dont have to walk alone. Kärlek till er alla, Sunsoul

Yes...

Jodå, jag ska typ inte äta den medicinen någo mera. Skönt. Nu väntar ett par dygns avgiftning eller vad vi ska kalla det, som kan vara lite tuff men hellre det än som jag har mått rent fysiskt på den... Även psykiskt stundtals... Tänk er o tända av på tjack, ungefär så mår man på den här medicinen... Jag måste här tillägga att jag inte själv tänt av på denna vara, men varit nära många som gjort det o jag har mått, som de ser ut, i cirka två veckor...

Fortsatt sjukskriven en vecka till o möte med chefen efter läkarbesöket, vilket avlöpte väl. Hon är en ängel helt enkelt. Vi pratade en bra stund o hon fråga mig lite om min bakgrund kring utbrändhet o privat, varpå jag släppte en del detaljer men inte alla... Ganska långt ifrån alla faktiskt, men tillräckligt för att ha en ärlig konversation. Jag berättade för henne om hur rädd jag blivit när jag började jobba nu, för att jag misslyckats på denna punkt förut, jag har kraschat o brunnit o sist som jag jobbade "på riktigt" (inte lösa timmar eller semestervik) så gick det ju som bekant helt åt skogen o jag ägnade mig åt att riva ner övriga delar av mitt liv i flera år efter det... Jag jobbade på den tiden med en apa på ryggen... (se engelsk översättning monkey on your back, recovery-sidor är ett tips...) :-D

Nåväl, hon hörde mig på min rädsla för att misslyckas o att inte klara det o hur dessa tankar kommit både före jag började o efter... Hon log vänligt o varmt o sa att vi ska se om vi inte kan hjälpas åt så att jag får "vinna" nu... Is she an angel or what? Från o med nu, så ska vi prata hon o jag, dagligen om det behövs, o har jag bra dagar o kanske veckor så kommer jag dit o gör mitt jobb, med lite nedskärningar i mängd föreläsningar o kontakter i andra delar av företaget dårå, o känner jag att det blir för mycket då stannar jag hemma en dag eller går hem efter några timmar o bara säger till så fattar hon. Wow. Dessutom sa hon att det inte handlar om vad de behöver ha från mig i första rummet, utan att jag ska klara av det är viktigast av allt. Snacka om att jag darrade ut därifrån o verkligen upplevde den fina höstsolen... Tack Gud för dessa människor du har satt runt mig...

Nä nu ska jag gå o vila mig lite denna vackra oktoberdag, i eftermiddag väntar möte på klubben o pass hos polisen. Sen skaaaa jag ta det lugnt. Jag lovar... Kärlek S

SÅ!!!

Jaha, så har det gått två veckor på medicinen och jag mår skiiiit på dem. Inte i huvudet men i heeeela kroppen. Darrar, skakar, hjärtat slår tungt o hårt.

Nu ska jag till läkaren för att följa upp. Skriver mer i eftermiddag hur det gått, men jag tänker verkligen ifrågasätta min medicin, det kan ni vara säkra på... Kärlek/Sunsoul

Idag kom det blommor till mig från jobbet... Herregud... Vad säger man? Tack. Tack. Tack. Det står att de tänker på mig o saknar mig. Så gulligt. Jag har också pratat på telefonen med chefen igår och vi ska träffas efter att jag varit hos läkaren på måndag... Hon sa att det finns många lösningar på hur jag ska kunna jobba, stundtals hemifrån gällande korrespondens och researcharbeten, för klientsamtal behöver jag naturligtvis vara på plats, eller att jag får kortare dagar eller....

Hon visade också en himla förståelse för hela situationen och tyckte inte att jag var så speciell med att krascha just nu... Hon förmedlar medmänsklighet helt enkelt o mjukar upp botten liksom... Tack för henne. Tack för de fina vänner jag arbetar med, fast vi inte hunnit jobba ihop så länge. Tack också för alla människor som finns i mitt liv, inne i kärnan eller ute i periferin. Tack.

Min man har haft det tufft när jag varit nere ostundtals har han faktiskt varit ett pucko. Tycker jag. O det är inte alltid man orkar se bakom handlingar och ord till hans rädsla... Men det har förlöpt väl o nu när jag mår lite bättre så blir han som en tornado åt andra hållet, alldeles alldeles hyperlycklig o hoppande o glad o sprudlande o gud vad vi ska hinna med mycket nu!!!!! Passa på, hon mår bättre!!!!! Så, därför drar jag mig tillbaka till min blogg, andas djupt o njuter av lugnet medan han är iväg o gör lite ärenden... Han är så tydlig, karln... Jag älskar honom djupt. Även när han är ett självupptaget pucko. Han blir nämligen det varje gång när scenen är för trång för två självupptagna puckon...

Nu ska jag gå o vila. Kram på er Sunsoul