Tacksamhet, tillit o allt där emellan...

Hej. Idag är det tisdag. Jag gör mitt första dygn utan medicin vilket har gått enligt ordningen: tankar som snurrar. sömn. Svett. Svett igen. Ännu mera svett. Fuktiga lakan o tshirt. Hjärtklappning. Knepiga drömmar. Nästa knepiga dröm. Svett igen. Morgonkaffe. Bön. Hjärtklappning. Lugn.

Igår kväll gick jag på två möten på raken på klubben. Nu har jag två nya vänner till som älskar manualen, i samma ålder, o barn. 5 nya vänner på en vecka, i samma ålder, med samma passion, med liknande livssituation. Wow... Herregud. Kvinnor allihopa, som alla vet vikten av gemenskap för att stänga ute ensamheten o isoleringen. Äntligen. Jag vet min plats utan tvekan. Igår var första gången på två år som jag skrattat mycket o länge under möten. Där lösningen börjar sprida sig som ringar på vattnet även i den mörkaste källarlokal... Där kontakter knyts o ensamma små båtar sträcker ut händer o finner varandra i glädjen o tacksamheten över att ha varit utsatta för samma fara... Där leenden o kramar o ord stöttar o backar upp en darrande kropp som min, där jag glömmer mitt eget och hör min medsyster o medbror igen... Tacksamhet o leende ända in i sömnen... Idag är det hemmaklubbens möte o flera stycken kommer dit, för att tanka på så att man orkar gå ut till andra o enträget, mjukt o tålmodigt orkar sprida lösningen även i de räddaste hörnen...

Gud. Tack för att jag finns. Tack för klubben. Tack för allt. Tack för att jag får växa. Tack för att jag får snubbla. Tack för att jag får resa mig igen. I am gonna try this other street over here... Kind of recognise it... Its a sunny road anyway, and I dont have to walk alone. Kärlek till er alla, Sunsoul