Idag kom det blommor till mig från jobbet... Herregud... Vad säger man? Tack. Tack. Tack. Det står att de tänker på mig o saknar mig. Så gulligt. Jag har också pratat på telefonen med chefen igår och vi ska träffas efter att jag varit hos läkaren på måndag... Hon sa att det finns många lösningar på hur jag ska kunna jobba, stundtals hemifrån gällande korrespondens och researcharbeten, för klientsamtal behöver jag naturligtvis vara på plats, eller att jag får kortare dagar eller....

Hon visade också en himla förståelse för hela situationen och tyckte inte att jag var så speciell med att krascha just nu... Hon förmedlar medmänsklighet helt enkelt o mjukar upp botten liksom... Tack för henne. Tack för de fina vänner jag arbetar med, fast vi inte hunnit jobba ihop så länge. Tack också för alla människor som finns i mitt liv, inne i kärnan eller ute i periferin. Tack.

Min man har haft det tufft när jag varit nere ostundtals har han faktiskt varit ett pucko. Tycker jag. O det är inte alltid man orkar se bakom handlingar och ord till hans rädsla... Men det har förlöpt väl o nu när jag mår lite bättre så blir han som en tornado åt andra hållet, alldeles alldeles hyperlycklig o hoppande o glad o sprudlande o gud vad vi ska hinna med mycket nu!!!!! Passa på, hon mår bättre!!!!! Så, därför drar jag mig tillbaka till min blogg, andas djupt o njuter av lugnet medan han är iväg o gör lite ärenden... Han är så tydlig, karln... Jag älskar honom djupt. Även när han är ett självupptaget pucko. Han blir nämligen det varje gång när scenen är för trång för två självupptagna puckon...

Nu ska jag gå o vila. Kram på er Sunsoul