DEN HÄR BLOGGEN ÄR TILLÄGNAD STELLAN.

Hihi.

Skämt åsido. Denna blogg är tillägnad Angelika Nela Stellan F. En av de eminenta grundarna till Kypeklubben. En av idékläckarna av mången goda hyss, såsom leka polis i thsirt och kartongbil, alternativt leka skeppare i gummibåt i Viskan.

Stellan är kanske en av de bästa vännerna man kan tänka sig. Hon är kanske den bästa mamman till sina barn. Hon är förmodligen den bästa frun Curtis kan ha. Hon är väldigt bra på att vara lojal och säga när mina män genom åren har varit pucko. Framförallt gillar jag när hon sa det där om exet och hela Golgata... Inget snack om något litet kors där, nä, ska det va så ska det va...

Stellan har en enorm humor och ett enormt hjärta. Jag tror inte jag vet någon annan som kan skratta även i den mörkaste av timmar som hon. Som har en sådan otrolig medkänsla med andra. Som kan sväva bland molnen och samtidigt ha sina fötter otroligt rotade på jorden. Som kan säga till en att man får skärpa sig så att man tycker att hon precis erbjöd mig rosa sockervadd. Som är jäkligt bra på att vara direkt när jag inte själv fattar varför jag e ledsen eller trött. Stellan är helt enkelt som en schweizisk fickkniv. Hon har allt.

En gång flyttade hon till Amerika. Sedan flyttade hon hem igen. Det tycker jag var bra gjort av henne. Sverige gick ner i en stor lågkonjunktur när hon reste. Man behöver inte fundera länge på varför... Nu är hon tillbaka och då börjar det sakta vända uppåt...

Dessutom luktar hon fasligt gott. Hon brukar lukta på mig med, när vi ses. Det är mysigt tycker jag.

Jag tillägnar denna dag, den 28 februari, till Stellan. den är från och med nu Internationella Stellan-dagen. Denna dag skall intas en kopp kaffe (kype) och sedan ska vi alla bara sitta ner o fundera på hur bra Stelllan egentligen är.

Kram S (Vice ordf. Kypeklubben)

Japp. Så långsamt den här förkylningen går över... Den har gått ner o satt sig i halsen o luftrören nu, vilket gärna händer när man e rökare... Suck. Jag har svårt o andas o vill ha hostmeducin. Nu. Nu. NUUUUUU.

Mannen har åkt iväg för att networka lite inom sitt ursprungliga yrke, o ute är det snökaos, igen. Jag undrar hur långt han kommer... Han ska köpa med sig Theracough på vägen hem, vilket betyder att jag kan andas om cirka tre timmar... jag ska INTE knalla iväg själv, tro mig. Kolla bilden ovan så fattar ni...

När man är hemma o sjuk så kan man liksom vara synd om o samtidigt liksom lite mysigt synd om. Så där synd om så att man får önska sig olika saker liksom. Vad jag önskar mig just nu, o som jag mår lite bättre o mysigare av att tänka på att det finns inom räckhåll är:

1. Sushi (11-bitars. Ska det va så ska det...)

2. Nybakta kanelbullar med varm choklad med vispgrädde.

3. Ett par knäckans bra dvd. Med tjejtema. Lite corny o mysigt om hur himla fint det är att vara tjej.

4. Lite mintchoklad tror jag... (Syrran säger att man inte ska blanda tandkräm o choklad, men det tycker jag man ska. O jag har rätt för jag är minsting.)

5. På tal om syrran, så skulle hon kunna vara här nu om hon inte bodde i Skåne. Hon e världens mest kelsjuka människa, I swear. Hon är det, o så luktar hon jordgubb o har mjuka mjuka kinder.

6. Mitt duntäcke o favvokudde (grön dun, handgjord av morfar till min födsel) i soffan. Detta ska fixas omgående by the way... Min man har t o m lärt sig att jag älskar den kombinationen, så ibland är soffan bäddad och blåbärsteet serverat i vardagsrummet, de dagar som jag e lite för hård på mig själv eller allmänt gnällig. Han är underbar o en riktig care-taker...

7. Mentolcigaretter. I know i know...

8. Semla.

9. Hela min familj tror jag bannemig när jag tänker efter. Ungarna o Mike, mamma o pappa, syrran o hennes ungar, o vänner. Så kan vi bara ligga tillsammans på en stor puffig mjuk madrass med massa kuddar o snosa o gosa o käka godis om man vill, eller semla.

10. Sushi igen.

Ja, det var min lilla lista. Nu ska jag gå o lägga mig på soffan o vänta på hostmeducin o sushi. O semla. O varm choklad. O se om någon som går förbi kanske ger mig en liten kram...

Kram S

Var hos läkaren igen idag, denna gång en annan läkare. Jag är sjukskriven en månad, och bilden ovan föreställer min vision för idag.

Han sade också att han tyckte det var konstigt att jag inte haft någon ansvarig/samordnande läkare i allt det som varit. Jag fick där bekräftat min känsla av att jag hängt i luften liksom... Det har varit "tjaha, var gör jag nu då? Ja, jag går väl bort hit då i jobbar lite med det här... elller?"

Nu ska jag göra vad jag kan för att hitta mitt centrum igen, vila, motionera och äta... Och läsa och kolla chickmovies...

Kram o kärlek

S

Elektrifierad...

Hej go vänner. Har haft lite knepiga minst sagt grejer det sista. Under ett par veckor har jag vid ett par tillfällen haft jävligt obehagliga grejer som hänt när jag sover... Igår fick jag det mitt på dagen när jag plötsligt blev såååå trött och fick gå o lägga mig o vila lite...

Igår satt det i och kom tillbaka om och om igen, utan att jag lyckades vakna helt... Idag gick jag till läkaren. Han sa att det till 99,9 procent är epilepsi. VAAAAAAAAAAAA?!?

Nog för att jag i det klarvakna tillstånd som inträder precis före jag får "strömavbrott" och en elstöt och svimmar av har haft en mycket kristallklar del av mitt medvetande som säger till mig att nu, nu får jag ett anfall. Ett anfall av vad har man väl tänkt, men... Ibland känns det som att jag ska dö innan jag får det och då är jag väldigt rädd men överlämnar mig allt oftare liksom till det oundvikliga vilket är total kraftlöshet i hela kroppen, följt av ilningar och kolsyra, stickningar i tungan och sedan sugs jag in i en tunnel ungefär och then its lights out! Tills jag vaknar av att jag rytmiskt skakar... Ja, jag vet. Det tar inte en Einstein att se det, eller hur? Men det tar en mig till att inte fatta och ta mig själv på allvar, att dissa mina egna signaler. Jag är fucking amazing.

Har nu en remiss till neurologen och en order från läkaren att åka in med 112 om jag hinner få fler av dessa innan remissen hunnit tas itu med. Jahapp. Så snopet.

Vill bara dela med mig, jag är ganska chockad just nu tror jag och har inte landat i det. Läkaren pratade om att jag inte får köra bil, och jag har precis fått ett körkortspaket i julklapp... Jaja, nu får jag inte måla faan på väggen, men läkaren sa att det var solklart.

Ni vänner som kanske läser det här, förbered er på att jag kanske ringer och bubblar om det här. Tills jag begripit det själv.

Gods peace. S

Jag är...

Jag är välsignat trött och arg idag. AAAAAAAAAAAARG. TRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖTT PÅ. Gud, var med mig i detta. Amen. (I know you are but...)

Kram till er. S.

Du fattas mig...

Bilden idag är tillägnad min kusin Sabina som hastigt lämnade oss i måndags. Ett liv som släcks, så fort, så absurt. Hon var aldrig riktigt "mänsklig" utan mer ett väsen... Av naturen, av himlarna, av djupen.

Hennes hud var vit som snö och nästan genomskinlig. Hennes hår var mörkt brunt, nästan svart. Hennes ögon var blå som havet.

Hon växte upp i ett kaotiskt hem med piller, knark och alkohol runt sig, yngst av fyra syskon. Ändå minns jag henne när hon var barn som ett ständigt leende barn, med ögon som smalnade till kattögon när hon förnöjsamt lade in en snus. Hon tydde sig till djuren omkring sig, till fåglar, katter, råttor, möss, och allt vad Gud försåg henne med. Hon älskade sagor och häxor var hennes stora fascination.

Av fyra syskon, var hon den enda som inte gick knarkets eller spritens väg, men led av själsliga djup och höjder som slet henne mellan depression och mani. Det som planade ut hennes liv var hennes barn, hennes älskade flickor som alla fyra bär SAGOLIKA namn. Kraftfulla namn. Namn som ger känsla av gudinnor och häxor, om urkraft och underskönhet.

Det är lätt att snacka när en människa gått bort. Att minnas allt det fina. Att höja en människa till salighet. Men Sabina är värd denna salighet. Hon var salig redan bland oss. Hon var ett lekande barn, ett barn som bar hjärtat i sina händer, precis som sin far. Som saknade hud, precis som sin far.

Hon var vattnet och jag var stenen. Jag tittade på henne som barn och vi var varandras motpoler. Jag var ett argt barn. Hennes mjukhet och lekfullhet var svår att greppa för mig när jag var liten, men härlig att vara nära. Hon visade mig sitt magiska klätterträd, stort som ett kyrktorn, och under bladens rika dräkt var det som en stor, stor sal.

Jag var ett år äldre än henne och hon tycktes vara fascinerad av mig. Jag läste ett brev hon skickat på facebook i höstas, där hon skrev att hon alltid trodde att jag skulle bli rockstjärna, eller artist. Hon kunde aldrig se mig som studievägledare, sa hon. När hon hälsade på gav hon en känsla av att vilja vara nära mig. Tänk er, mig. Vara nära mig. Tycka att jag e lite coool...

När vi var små bebisar satte de oss tillsammans i en badbalja i sommargräset. Vi slogs som katter... De fick vackert gå och hämta en balja till, och foton visar två solstrålar som skiner ikapp med solen, överlyckliga att vara varandras grannar, inte sambos. Min balja är så tom, du fattas mig, Sabina. Du fattas mig.

Ironin, att du i glädjen över din fjärde dotter, i glädjen över dina katter och din älskade Joel, i glädjen över att du hittade en mening i livet genom dessa, trots allt ditt lidande, för du led svåra kval stundtals, i glädjen, så släcks ditt liv av en hjärnhinneinflammation som tar ditt liv på mindre än ett dygn. Som man blåser ut ett ljus är du plötsligt borta. Du fattas mig. Du fattas mig...

Jag vet att du är i ljuset nu, en del av ljuset. JAg vet att du är med Tobbe o Lena o morfar o mormor o... Jag vet att du tronar in i den sagolika salen, ståtlig och stark, Gudinnan har återvänt till sitt rike.

Gud håller och tröstar, bär oss som är kvar. När kaoset lagt sig efter budet om din bortgång, när floder av tårar forsat ur mig, så är lugnet i mig. I lugnet kraften, i lugnet ljuset, i ljuset du och de andra.

Du fattas mig, men vi ses igen.

Kram Kusin Vitamin

Förlossningen. Eller varför jag aldrig skämdes för något igen framför sonens far...

Ett av de starkaste minnena från min andra graviditet är förlossningen, så klart. Jag hade en underbar film-förlossning med barn nummer ett, med ett leende och lite tårar, lite lustgas och kram kring min mammas hals, vilket stundtals byttes till en kram kring en underbar undersköterska hals... Det var lugnt och stilla i april-kvällen, magiskt, en total kraftupplevelse i hur fyra kvinnor kommer tillsammans och föder fram ett barn. En barnmorska som grät med oss, eftersom hennes dotter var lika ung som jag... jag var "bara barnet"... Naturligtvis såg jag fram emot förlossning två och att få visa min sons pappa på hur duktig jag är på att alstra barn. Det enda jag gjort dittills i livet med någon framgång...

"ljud från skivnål som glider över skivan".

För det första hade jag denna gång gått upp trettio-trettiofem kilo och vägde 85,4 kg vid invägningen, som jag inte minns något av. Jag hade gått över tiden 8 dagar. (Min förstfödda dotter kom exakt på dagen... naturligtvis.) Jag hade tillbringat sista veckan med att vägra gå och lägga mig på kvällen i min tjurskalliga envishet att vägra att barnet inte kom idag heller. Jag har sparat en teckning från en av dessa nätter och det är ingen vacker teckning kan jag lova... Inga vackra ord heller... Dagliga promenader med denna ånglokskropp som vaggade över jordens yta i hopp om att skaka ut ungen... Jag tryckte liksom till i varje steg lite extra, men inte hjälpte det... Jag satte lösnaglar på ena handen, för guuuud vad pinsamt det skulle vara att behöva åka till BB med naglar på bara en hand... det funkade inte. Jag sate upp en galen frisyr med påskfjädrar i på påskafton, för guuuuud vad komiskt det skulle vara om man behövde åka in sådan här.... funkade inte heller. På påskdagen hade jag gett upp efter ett sammanbrott på morgonen, där min sons far såg mig passera förbi köksdörren (vaggande, långsamt, som en amöba) med ansiktet mot taket och med tårarna och snoret rinnande och ljudligt ylande... på väg mot toaletten där jag hängde mig över handfatet och grät så jag dregglade...

Efter detta åkte vi på middag hos mamma o pappa. Brände till lite i magen, men jag brydde mig inte längre. Brände till lite då och då and I couldnt care less... På kvällen skulle jag kolla min favvofilm från tonåren Dirty Dancing och äta godis, så det så. Behöver jag tala om att jag såg den filmen krypandes fram och tillbaka i soffan i total denial? Näää, det gör inte ont, jag sitter bara inte riktigt bekvämt... Sonens far har aldrig fått barn förut och minns inget av filmen... Han bara flög upp o ner med klotrunda ögon, medan jag hade vaggat in mig i acceptans av att "det blir inget barn helt enkelt, kanske till midsommar eller jul, men inte nu."

HAn gick för att hämta vår barnvakt till min dotter och jag kollade på filmen. (Tack Marcus.) De kom ner till oss och hade själva fått fyra barn, så kvinnan gick ut i köket med mig och mannen drog in min sons pappa i tv-rummet för att säga "Lyssna inte på henne mer nu. Ring. Taxi. Nu. NU. Okej? Inga men, bara RING." Under tiden frågade jag om kvinnan ville ha kaffe, hon frågade mig om vi verkligen skulle dricka kaffe. Jag insisterade och knäppte på bryggaren. I väntan på kaffet gör det så jäkla ont och jag känner hur det liksom blir lite vått... Hon frågar mig om jag har ont. Jag kan inte svara utan dunkar handen i bordet istället... Och nickar lite svagt och sakta. Rätt som det är så står det en taxi utanför och alla hjälps åt i en komplott för att fösa ut mig till taxin, ingen lyssnar på mig längre utan ler bara när de stänger bildörren.

Väl framme var det ingen filmförlossning, det var ett sjöodjur som ylade och skrek och krälade runt i en säng... En kvinna som höll på att krossa sin man i en värk genom att luta sig på honom. Jag fick inte luta mig mer än en gång mot honom... Ett berg av människa som otympligt kröp runt och skrek "men hjälp mig då!!!!". En kvinna som gav sin man en käftsmäll när han med mjäkig blick frågade hur det går... Bokstavligen. En varning till alla: luta er inte över en födande kvinna och fråga hur hon mår. Gör det inte, och gör det framför allt inte en decimeter från hennes ansikte. Kaboom bara.

Precis lagom till krystvärkarna bajsade jag på mig, och jag lovar att jag skämdes för detta i en tusendels sekund, inte mer. You dont do what you want, you do what you have to. Min sons pappa stod fint utplacerad kan jag tala om, och detta är varför jag aldrig mer skämdes för något. Om jag i framtiden ibland kune känna någon pinsamhet så drog jag mig till minnes att detta var mannen som jag hade bajsat på mig inför med ändan right out there... Ja, jag är detaljerad, men thats it.

Jag krystade så hårt att jag fick finnar. Jag brukar säga att det siter ett tjugotal pormaskar i taket på förlossningen än idag som bara ploppade ut samtidigt som min son. Tja, ploppade, vet jag inte med sonen förstås. Ett fyraochetthalvtkilosbarn ploppar inte ut. Jag vet inte vad det gör, mer än att det kommer ut på något sätt, however possible... Det kommer ut och läggs på din mage och darrar och är hungrigt redan. Det kommer ut och rockers-killen jämte dig gråter i sitt långa hår och utropar att det inte är sant, det är inte sant, det är inte sant... Det kommer ut och är en vacker prins. Tjock och rund, men den vackraste prins du någonsin sett. Med ögon mörkare än den mest nattblå himmel. Och borta är skriken och svetten och svordomarna, att man förnedrat sig genom att göra nummer två med tre personer gluttande right up there... Att det tagit sådan lång tid och lång väntan. Han ligger där och man fattar inte riktigt att han verkligen finns. Att han är på riktigt. Detta tar nog många år tror jag. Han är snart tolv år och jag kan fortfarande inte riktigt fatta grejen när jag tittar på honom. Idag en lååååång och smaaaaal kille, precis som sin far.

Kram och kärlek S

Att känna sig hållen, att känna närhet igen. Att känna att Gud håller mig och älskar mig, det gör jag idag. Det har onekligen varit en lång vinter i mitt sinne. Att gå vilse och möta skuggor, att tappa meningen med lidande, meningen med vad som händer i en och runt en... Att uppleva nya sidor hos sig själv som man inte kan acceptera, att känna det som att något ryckts undan under fötterna. Att veta att hälsa är allt, men inte ha den... Att veta att jag nyss dansad och älskade livet, att jag kände tillit och framförsikt, vilket byttes ut till en värld där jag var ensam igen, framtiden låg som ett hot och löfte om undergång framför mig.

Så många stunder jag gråtit, känt mig så smärtsamt ensam och annorlunda. Så många stunder jag ville bli hållen och älskad men ändå inte kunde nå ut och be om det. Så rädd när jag vaknar och ser att världen tappat sina färger... Jag vet att de finns där, men jag kunde inte känna dem längre...

Under denna tid, har ändå inte den djupaste känslan av att Gud finns någonstans i allt det här, lämnat mig. Någonstans har en envis känsla, om än hårstråtunn, hängt sig fast i mig.

Om morgondagen vet jag inget, om nästa timme vet jag inget. Men jag har ett val, som jag inte hade för en vecka sedan bara, och det är kärlek eller rädsla. En tanke som jag återvänder till om och om igen. Jag vet att jag inte ser den stora bilden till varför saker händer, men jag har just nu hittat en mening i vintern, att livets puls är att älska och riva ner, sedan älska igen. Att göra mig liten, så att jag kan få uppleva storheten igen. Det bär mig nu, och har äntligen återställt en känsla av närhet till min Gud. En närhet till en allt älskande kraft. Inget annat spelar någon som helst roll.

Love you. Sunsoul

Mera funderingar kring "livets under"...

Sitter här och försöker dra mig till minnes mera saker under mina graviditeter som jag hade frågor kring och som inte varit livsviktigt att få svar på, men som ändå underlättat lite...

Sex... och graviditet.

Jag kom ihåg att detta var väldigt kluvet för mig. Graviditeten är indelad i trimestrar, alltsp tre delar. Min sexualitet hängde med rätt bra i denna rytm faktiskt... Den första perioden av illamående och trötthet kvävde i stort sett all lust. På det rent känslomässiga planet var det liksom väldigt dubbelt, vilket satt i hela tiden. Man har liksom numera hyrt ut stället som en etta med matslang till något som man någonstans känner är mitt barn. Någonstans fanns en svag känsla hos mig att jag inte ville "göra det där" med barn närvarande, vare sig de var inuti mig eller i sovrummet. Naturligtvis liksom. Samtidigt så kom andra tredjedelen av graviditeten med en ökad lust för mig, vilket ledde till att man liksom stängde av att det fanns barn i närheten och myste lite i vilket fall, dessutom kände jag mig som Moder Gaya denna period... Urmodern, urkvinnan. Tredje delen av graviditeten bar med sig dels att jag såg ut som ett kylskåp och hade lika lätt att röra mig som ett. Där min karl kunde ligga låg nu en boll. Vilken jag skyddade med klor och tänder... Dessutom så kändes det liksom som att man höjde ett ögonbryn när man fick "the look" från karln och tittade tillbaka med en blick som sade "du tycker inte att du gjort nog eller? look at me for Gods sake!". Dessutom låste sig min rygg hela tiden vilket gjorde att jag kunde fastna i olika positioner i timmar. Höftlederna var kraftigit ansatta av foglossning vilket gjorde att det kändes som att jag skulle tappa mina ben om jag böjde dem en millimeter åt något håll... Lättnaden kom (för min karl, that is...) när jag gått över tiden med sonen och vi fick rådet att ha sex för att sätta igång förlossningen. Tydligen är det så att mannens sperma innehåller ett ämne som mjukar upp livmodertappen lite så att den ska vara villig att släppa in lite soldater till det allra heligaste, så nu var det dags då att få den att mjuka upp sig för att släppa ut en soldat istället. Jag var så saligt j-la trött på att vara gravid (hade ökat mellan 30-35 kilo i vikt av allt fett jag ätit) så jag ställde upp på vad som helst, men lust, näää, det hade jag inte. Mer desperation faktiskt. Känslan av rädsla att barnet skulle få en snopp i huvudet i kombination med ett jungfru Maria-komplex hade nu övergått till en känsla av: "jaha, om du nu bestämt dig för att inte komma ut, då går det så här serru...".

Detta var mina tankar och minnen kring sex. Vi får se vad som poppar upp nästa gång. Ha det fint så länge. Kraaaam S

Sakerna du inte ofta hör om föräldraskapets rosa lyckas skimmer...

Hej kära vänner.

Efter ett samtal med en nära vän igår, där jag ombads att berätta lite om allt det där man INTE får veta om att vänta barn eller vara förälder, och som ingen utan att skämmas talar om egentligen eller vad det nu annars kan vara som ligger i vägen för ärligheten (duktighetsnojjan i sandlådan känner vi väl alla till??? "Min pojke får BARA äta ekologisk mat från Peru..."). Så, nu på begäran ska jag skriva lite då och då vartefter jag kommer på/kommer ihåg/delar med mig av samtal med gravida vänner, om allt det där ingen egentligen snackar om...

UNDRET, det blå strecket, och förändringar...

Ja, man ser det där blå strecket. Man är gravid. Man fattar ingenting och det känns inte riktigt verkligt. Man har varit typ åksjuk ett litet tag och brösten är ömma som f-n. Brösten (mina i alla fall) har också tidigt i graviditeterna blivit fastare och större. Det är bara det att mina bröstvårtor också blivit större, vilket inte är lika roligt. Med tröja på: Mmmm, kolla, wooow... Utan tröja på: Som en bröstbild ur Vi föräldrar-tidningen från 70-talet. Inte sexigt alls. Stora vårtgårdar. Synliga blodkärl. Nepp, not foxy...

Ganska snart mådde jag illa av ALLT. Jag fick tips om att äta Finn Crisp-kex i sängen på morgonen innan jag klev upp. Problem: Jag har hatat dessa kex sedan barnsben, och kumminsmaken har nu etsat sig fast för evigt med "Kummin = Illamående". Knäckebröd funkar väl sådär men egentligen mår man pyrt ett tag. Det bara är så. Ett annat tips jag fick som dämpade litegrann åtminstone var att knapra sötmandel och äta gurka. Så; därför dök jag ofta upp med en påse sötmandel i väskan och en stor gurka under armen. Vart jag än gick; jobb, kalas etc. Folk undrade ganska mycket, plus att gurkan blev föremål vilket bäddade för en hel del skämt eller gliringar...

Efter ett tag så sväller man upp. Man är fortfarande inte synligt gravid utan har liksom bara svällt upp och kan tolkas som att man faktiskt håller på att bli rejält fet. Eller åtminstone mullig i överkant. För mig byggdes detta på eftersom mitt sug efter saker, det där väldigt kända suget som bara gravida kan känna (möjligtvis en extremt pms-ig kvinna också då...), mitt sug var under min andra graviditet FETT. SMÖR. GRÄDDE. SÅS. OST. Jag får kväljningar lite lätt bara jag tänker på det... Under min första graviditet var det citroner, vilket var vänligare mot vikten, men jag åt dessa och drack pressad citron på flaska i såna mängder att jag fick blåsor i munnen och på läpparna. Ändå, som en liten citron-pundare, så darrade jag upp med citronen till munnen och sög snabbt i mig av saften... Sedan blinkade jag bort tårarna och försökte liksom vissla inåt för att svalka läpparna med luft.... Resultatet blev: första barnet vägde sin citronvikt på 3600 gram, andra barnet vägde sin italienska pizzabagarevikt på 4520 gram. (Min syster undrade vart hans vackra ögon jag berättat om var, då han liksom bara hade ett enda veck där...).

Man kan inte ha mammakläder riktigt än, och den vanliga garderoben kan man bara ha om man inte sätter sig ner, eller drar upp tröjan och visar den öppna gylfen... Resultatet blir att man typ alltid hade svarta tights med en stor stickad tröja, samtidigt som man såg fet ut, inte gravid. Man mår illa mest hela tiden och är j-ligt trött, vilket gör att kronan på verket (ansiktet) inte lyfter stilen heller. Jag hade visioner om hur modern jag skulle vara som gravid, hur kaxigt jag skulle visa min mage etc, men detta gäller inte de första fyra-fem månaderna för mig i alla fall. Jag började likna en raggarbrud från 80-talet under denna period och jag orkade faktiskt inte bry mig... Om jag mått lite mindre illa kanske, men detta var bara en period att orka sig igenom helt enkelt.

När man läser detta, vilket är en början bara, så kan man kanske tänka att jag inte var lycklig elelr kände den enorma magin i att vara en "pod" för en ärta, men naturligtvis är mina två barn och deras graviditeter något stort och otroligt i mitt liv. Det är bara det att jag tycker att jag vill dela heeeela bilden, så att prestationer o annat får stryka på foten lite... Ja, vi är magiska. Ja, vi är lyckliga (för det mesta, försök vara stadig med de hormonerna...). Men, ja, vi är också i en period av livet där mycket ställs på sin spets. Verkligen.

Dessa spetsar såsom jag minns dem tänker jag skriva lite om då och då. Kanske också lite andra skäms-prylar som världen bör sluta skämmas över såsom analklåda och hemmorojder, svampifektioner mellan tår och i vagina.

Puss och kram
S