Att känna sig hållen, att känna närhet igen. Att känna att Gud håller mig och älskar mig, det gör jag idag. Det har onekligen varit en lång vinter i mitt sinne. Att gå vilse och möta skuggor, att tappa meningen med lidande, meningen med vad som händer i en och runt en... Att uppleva nya sidor hos sig själv som man inte kan acceptera, att känna det som att något ryckts undan under fötterna. Att veta att hälsa är allt, men inte ha den... Att veta att jag nyss dansad och älskade livet, att jag kände tillit och framförsikt, vilket byttes ut till en värld där jag var ensam igen, framtiden låg som ett hot och löfte om undergång framför mig.

Så många stunder jag gråtit, känt mig så smärtsamt ensam och annorlunda. Så många stunder jag ville bli hållen och älskad men ändå inte kunde nå ut och be om det. Så rädd när jag vaknar och ser att världen tappat sina färger... Jag vet att de finns där, men jag kunde inte känna dem längre...

Under denna tid, har ändå inte den djupaste känslan av att Gud finns någonstans i allt det här, lämnat mig. Någonstans har en envis känsla, om än hårstråtunn, hängt sig fast i mig.

Om morgondagen vet jag inget, om nästa timme vet jag inget. Men jag har ett val, som jag inte hade för en vecka sedan bara, och det är kärlek eller rädsla. En tanke som jag återvänder till om och om igen. Jag vet att jag inte ser den stora bilden till varför saker händer, men jag har just nu hittat en mening i vintern, att livets puls är att älska och riva ner, sedan älska igen. Att göra mig liten, så att jag kan få uppleva storheten igen. Det bär mig nu, och har äntligen återställt en känsla av närhet till min Gud. En närhet till en allt älskande kraft. Inget annat spelar någon som helst roll.

Love you. Sunsoul