Du fattas mig...

Bilden idag är tillägnad min kusin Sabina som hastigt lämnade oss i måndags. Ett liv som släcks, så fort, så absurt. Hon var aldrig riktigt "mänsklig" utan mer ett väsen... Av naturen, av himlarna, av djupen.

Hennes hud var vit som snö och nästan genomskinlig. Hennes hår var mörkt brunt, nästan svart. Hennes ögon var blå som havet.

Hon växte upp i ett kaotiskt hem med piller, knark och alkohol runt sig, yngst av fyra syskon. Ändå minns jag henne när hon var barn som ett ständigt leende barn, med ögon som smalnade till kattögon när hon förnöjsamt lade in en snus. Hon tydde sig till djuren omkring sig, till fåglar, katter, råttor, möss, och allt vad Gud försåg henne med. Hon älskade sagor och häxor var hennes stora fascination.

Av fyra syskon, var hon den enda som inte gick knarkets eller spritens väg, men led av själsliga djup och höjder som slet henne mellan depression och mani. Det som planade ut hennes liv var hennes barn, hennes älskade flickor som alla fyra bär SAGOLIKA namn. Kraftfulla namn. Namn som ger känsla av gudinnor och häxor, om urkraft och underskönhet.

Det är lätt att snacka när en människa gått bort. Att minnas allt det fina. Att höja en människa till salighet. Men Sabina är värd denna salighet. Hon var salig redan bland oss. Hon var ett lekande barn, ett barn som bar hjärtat i sina händer, precis som sin far. Som saknade hud, precis som sin far.

Hon var vattnet och jag var stenen. Jag tittade på henne som barn och vi var varandras motpoler. Jag var ett argt barn. Hennes mjukhet och lekfullhet var svår att greppa för mig när jag var liten, men härlig att vara nära. Hon visade mig sitt magiska klätterträd, stort som ett kyrktorn, och under bladens rika dräkt var det som en stor, stor sal.

Jag var ett år äldre än henne och hon tycktes vara fascinerad av mig. Jag läste ett brev hon skickat på facebook i höstas, där hon skrev att hon alltid trodde att jag skulle bli rockstjärna, eller artist. Hon kunde aldrig se mig som studievägledare, sa hon. När hon hälsade på gav hon en känsla av att vilja vara nära mig. Tänk er, mig. Vara nära mig. Tycka att jag e lite coool...

När vi var små bebisar satte de oss tillsammans i en badbalja i sommargräset. Vi slogs som katter... De fick vackert gå och hämta en balja till, och foton visar två solstrålar som skiner ikapp med solen, överlyckliga att vara varandras grannar, inte sambos. Min balja är så tom, du fattas mig, Sabina. Du fattas mig.

Ironin, att du i glädjen över din fjärde dotter, i glädjen över dina katter och din älskade Joel, i glädjen över att du hittade en mening i livet genom dessa, trots allt ditt lidande, för du led svåra kval stundtals, i glädjen, så släcks ditt liv av en hjärnhinneinflammation som tar ditt liv på mindre än ett dygn. Som man blåser ut ett ljus är du plötsligt borta. Du fattas mig. Du fattas mig...

Jag vet att du är i ljuset nu, en del av ljuset. JAg vet att du är med Tobbe o Lena o morfar o mormor o... Jag vet att du tronar in i den sagolika salen, ståtlig och stark, Gudinnan har återvänt till sitt rike.

Gud håller och tröstar, bär oss som är kvar. När kaoset lagt sig efter budet om din bortgång, när floder av tårar forsat ur mig, så är lugnet i mig. I lugnet kraften, i lugnet ljuset, i ljuset du och de andra.

Du fattas mig, men vi ses igen.

Kram Kusin Vitamin