Sakerna du inte ofta hör om föräldraskapets rosa lyckas skimmer...

Hej kära vänner.

Efter ett samtal med en nära vän igår, där jag ombads att berätta lite om allt det där man INTE får veta om att vänta barn eller vara förälder, och som ingen utan att skämmas talar om egentligen eller vad det nu annars kan vara som ligger i vägen för ärligheten (duktighetsnojjan i sandlådan känner vi väl alla till??? "Min pojke får BARA äta ekologisk mat från Peru..."). Så, nu på begäran ska jag skriva lite då och då vartefter jag kommer på/kommer ihåg/delar med mig av samtal med gravida vänner, om allt det där ingen egentligen snackar om...

UNDRET, det blå strecket, och förändringar...

Ja, man ser det där blå strecket. Man är gravid. Man fattar ingenting och det känns inte riktigt verkligt. Man har varit typ åksjuk ett litet tag och brösten är ömma som f-n. Brösten (mina i alla fall) har också tidigt i graviditeterna blivit fastare och större. Det är bara det att mina bröstvårtor också blivit större, vilket inte är lika roligt. Med tröja på: Mmmm, kolla, wooow... Utan tröja på: Som en bröstbild ur Vi föräldrar-tidningen från 70-talet. Inte sexigt alls. Stora vårtgårdar. Synliga blodkärl. Nepp, not foxy...

Ganska snart mådde jag illa av ALLT. Jag fick tips om att äta Finn Crisp-kex i sängen på morgonen innan jag klev upp. Problem: Jag har hatat dessa kex sedan barnsben, och kumminsmaken har nu etsat sig fast för evigt med "Kummin = Illamående". Knäckebröd funkar väl sådär men egentligen mår man pyrt ett tag. Det bara är så. Ett annat tips jag fick som dämpade litegrann åtminstone var att knapra sötmandel och äta gurka. Så; därför dök jag ofta upp med en påse sötmandel i väskan och en stor gurka under armen. Vart jag än gick; jobb, kalas etc. Folk undrade ganska mycket, plus att gurkan blev föremål vilket bäddade för en hel del skämt eller gliringar...

Efter ett tag så sväller man upp. Man är fortfarande inte synligt gravid utan har liksom bara svällt upp och kan tolkas som att man faktiskt håller på att bli rejält fet. Eller åtminstone mullig i överkant. För mig byggdes detta på eftersom mitt sug efter saker, det där väldigt kända suget som bara gravida kan känna (möjligtvis en extremt pms-ig kvinna också då...), mitt sug var under min andra graviditet FETT. SMÖR. GRÄDDE. SÅS. OST. Jag får kväljningar lite lätt bara jag tänker på det... Under min första graviditet var det citroner, vilket var vänligare mot vikten, men jag åt dessa och drack pressad citron på flaska i såna mängder att jag fick blåsor i munnen och på läpparna. Ändå, som en liten citron-pundare, så darrade jag upp med citronen till munnen och sög snabbt i mig av saften... Sedan blinkade jag bort tårarna och försökte liksom vissla inåt för att svalka läpparna med luft.... Resultatet blev: första barnet vägde sin citronvikt på 3600 gram, andra barnet vägde sin italienska pizzabagarevikt på 4520 gram. (Min syster undrade vart hans vackra ögon jag berättat om var, då han liksom bara hade ett enda veck där...).

Man kan inte ha mammakläder riktigt än, och den vanliga garderoben kan man bara ha om man inte sätter sig ner, eller drar upp tröjan och visar den öppna gylfen... Resultatet blir att man typ alltid hade svarta tights med en stor stickad tröja, samtidigt som man såg fet ut, inte gravid. Man mår illa mest hela tiden och är j-ligt trött, vilket gör att kronan på verket (ansiktet) inte lyfter stilen heller. Jag hade visioner om hur modern jag skulle vara som gravid, hur kaxigt jag skulle visa min mage etc, men detta gäller inte de första fyra-fem månaderna för mig i alla fall. Jag började likna en raggarbrud från 80-talet under denna period och jag orkade faktiskt inte bry mig... Om jag mått lite mindre illa kanske, men detta var bara en period att orka sig igenom helt enkelt.

När man läser detta, vilket är en början bara, så kan man kanske tänka att jag inte var lycklig elelr kände den enorma magin i att vara en "pod" för en ärta, men naturligtvis är mina två barn och deras graviditeter något stort och otroligt i mitt liv. Det är bara det att jag tycker att jag vill dela heeeela bilden, så att prestationer o annat får stryka på foten lite... Ja, vi är magiska. Ja, vi är lyckliga (för det mesta, försök vara stadig med de hormonerna...). Men, ja, vi är också i en period av livet där mycket ställs på sin spets. Verkligen.

Dessa spetsar såsom jag minns dem tänker jag skriva lite om då och då. Kanske också lite andra skäms-prylar som världen bör sluta skämmas över såsom analklåda och hemmorojder, svampifektioner mellan tår och i vagina.

Puss och kram
S