Förlossningen. Eller varför jag aldrig skämdes för något igen framför sonens far...

Ett av de starkaste minnena från min andra graviditet är förlossningen, så klart. Jag hade en underbar film-förlossning med barn nummer ett, med ett leende och lite tårar, lite lustgas och kram kring min mammas hals, vilket stundtals byttes till en kram kring en underbar undersköterska hals... Det var lugnt och stilla i april-kvällen, magiskt, en total kraftupplevelse i hur fyra kvinnor kommer tillsammans och föder fram ett barn. En barnmorska som grät med oss, eftersom hennes dotter var lika ung som jag... jag var "bara barnet"... Naturligtvis såg jag fram emot förlossning två och att få visa min sons pappa på hur duktig jag är på att alstra barn. Det enda jag gjort dittills i livet med någon framgång...

"ljud från skivnål som glider över skivan".

För det första hade jag denna gång gått upp trettio-trettiofem kilo och vägde 85,4 kg vid invägningen, som jag inte minns något av. Jag hade gått över tiden 8 dagar. (Min förstfödda dotter kom exakt på dagen... naturligtvis.) Jag hade tillbringat sista veckan med att vägra gå och lägga mig på kvällen i min tjurskalliga envishet att vägra att barnet inte kom idag heller. Jag har sparat en teckning från en av dessa nätter och det är ingen vacker teckning kan jag lova... Inga vackra ord heller... Dagliga promenader med denna ånglokskropp som vaggade över jordens yta i hopp om att skaka ut ungen... Jag tryckte liksom till i varje steg lite extra, men inte hjälpte det... Jag satte lösnaglar på ena handen, för guuuud vad pinsamt det skulle vara att behöva åka till BB med naglar på bara en hand... det funkade inte. Jag sate upp en galen frisyr med påskfjädrar i på påskafton, för guuuuud vad komiskt det skulle vara om man behövde åka in sådan här.... funkade inte heller. På påskdagen hade jag gett upp efter ett sammanbrott på morgonen, där min sons far såg mig passera förbi köksdörren (vaggande, långsamt, som en amöba) med ansiktet mot taket och med tårarna och snoret rinnande och ljudligt ylande... på väg mot toaletten där jag hängde mig över handfatet och grät så jag dregglade...

Efter detta åkte vi på middag hos mamma o pappa. Brände till lite i magen, men jag brydde mig inte längre. Brände till lite då och då and I couldnt care less... På kvällen skulle jag kolla min favvofilm från tonåren Dirty Dancing och äta godis, så det så. Behöver jag tala om att jag såg den filmen krypandes fram och tillbaka i soffan i total denial? Näää, det gör inte ont, jag sitter bara inte riktigt bekvämt... Sonens far har aldrig fått barn förut och minns inget av filmen... Han bara flög upp o ner med klotrunda ögon, medan jag hade vaggat in mig i acceptans av att "det blir inget barn helt enkelt, kanske till midsommar eller jul, men inte nu."

HAn gick för att hämta vår barnvakt till min dotter och jag kollade på filmen. (Tack Marcus.) De kom ner till oss och hade själva fått fyra barn, så kvinnan gick ut i köket med mig och mannen drog in min sons pappa i tv-rummet för att säga "Lyssna inte på henne mer nu. Ring. Taxi. Nu. NU. Okej? Inga men, bara RING." Under tiden frågade jag om kvinnan ville ha kaffe, hon frågade mig om vi verkligen skulle dricka kaffe. Jag insisterade och knäppte på bryggaren. I väntan på kaffet gör det så jäkla ont och jag känner hur det liksom blir lite vått... Hon frågar mig om jag har ont. Jag kan inte svara utan dunkar handen i bordet istället... Och nickar lite svagt och sakta. Rätt som det är så står det en taxi utanför och alla hjälps åt i en komplott för att fösa ut mig till taxin, ingen lyssnar på mig längre utan ler bara när de stänger bildörren.

Väl framme var det ingen filmförlossning, det var ett sjöodjur som ylade och skrek och krälade runt i en säng... En kvinna som höll på att krossa sin man i en värk genom att luta sig på honom. Jag fick inte luta mig mer än en gång mot honom... Ett berg av människa som otympligt kröp runt och skrek "men hjälp mig då!!!!". En kvinna som gav sin man en käftsmäll när han med mjäkig blick frågade hur det går... Bokstavligen. En varning till alla: luta er inte över en födande kvinna och fråga hur hon mår. Gör det inte, och gör det framför allt inte en decimeter från hennes ansikte. Kaboom bara.

Precis lagom till krystvärkarna bajsade jag på mig, och jag lovar att jag skämdes för detta i en tusendels sekund, inte mer. You dont do what you want, you do what you have to. Min sons pappa stod fint utplacerad kan jag tala om, och detta är varför jag aldrig mer skämdes för något. Om jag i framtiden ibland kune känna någon pinsamhet så drog jag mig till minnes att detta var mannen som jag hade bajsat på mig inför med ändan right out there... Ja, jag är detaljerad, men thats it.

Jag krystade så hårt att jag fick finnar. Jag brukar säga att det siter ett tjugotal pormaskar i taket på förlossningen än idag som bara ploppade ut samtidigt som min son. Tja, ploppade, vet jag inte med sonen förstås. Ett fyraochetthalvtkilosbarn ploppar inte ut. Jag vet inte vad det gör, mer än att det kommer ut på något sätt, however possible... Det kommer ut och läggs på din mage och darrar och är hungrigt redan. Det kommer ut och rockers-killen jämte dig gråter i sitt långa hår och utropar att det inte är sant, det är inte sant, det är inte sant... Det kommer ut och är en vacker prins. Tjock och rund, men den vackraste prins du någonsin sett. Med ögon mörkare än den mest nattblå himmel. Och borta är skriken och svetten och svordomarna, att man förnedrat sig genom att göra nummer två med tre personer gluttande right up there... Att det tagit sådan lång tid och lång väntan. Han ligger där och man fattar inte riktigt att han verkligen finns. Att han är på riktigt. Detta tar nog många år tror jag. Han är snart tolv år och jag kan fortfarande inte riktigt fatta grejen när jag tittar på honom. Idag en lååååång och smaaaaal kille, precis som sin far.

Kram och kärlek S