The Rose - Bette Midler

Jag skulle kunna byta efternamn till Ranelid idag. När jag satt med mitt kaffe på balkongen kom en mening i mitt huvud:

"Jag har sättningar i huset "Jag"."

Idag går jag sönder. Jag räds inte längre att gå sönder. Idag går jag sönder, är du där och tar emot mig? Jag måste våga falla för att någonsin få svaret på det. Kanske måste allt krakelera för att det som är sant ska få komma fram? Jag ser mig själv hur jag krampartat försökt att hålla samman mig själv så länge, hur hundratals olika tampar, rep occh kedjor kräver min uppmärksamhet så att huset jag inte rasar. Men huset är byggt av murket trä, av morbida stenar. Det jag hittat på vägen. Mitt hus skulle ha byggts av vackra ekar, med villkorslös kärleks hand.

Men vinden piskade och åskan dundrade och jordens smärta ingjöts i varje spik. Så. jag låter det gamla huset rasa, det bjuder enbart en falsk trygghet. Jag låter huset falla till grunden, så att Gud kan bygga det vackra slottoch starka fort jag alltid skulle ha levt i.

När kvällningen kommer ser jag ljuset från kvällssolen silas in genom den vackra spetsgardinen i det lilla köket. Det har regnat hela dagen, men den fina solen ger hopp och trygghet, tröst och läkning. Jag sitter i det lilla köket, ett litet barn. Jag äter hemkokad jordgubbskräm med mjölk. Jag är älskad.

God morgon, denna morgon bjuder på läsning och varande som vanligt. Det som just nu är närvarande, som hänger i luften, som är där som bakom en tunn hinna hela tiden, som gör sig påmint på allehanda vis, handlar om att släppa taget, att läka, att bli fri.

Jag har arbetat med tiden som var på alla möjliga sätt. I terapisoffan. I ett tolvstegsprogram. På nya sätt, på nya platser i livet, med nya krafter involverade. Det löser och dämpar för stunden och knuffar mig framåt i livet. Jag blir lite friare varje gång. Vad som gjort sig aktuellt i mitt liv på sistone är exakt hur mycket jag egentligen stretar emot, försöker springa bort, eller har svårt att möta det som faktiskt är. Eller har varit... Jag har liksom arbetat med saker som kommit upp, fått någon förståelse eller befrielse från gammal smärta, och så har jag gått vidare.

Just nu, så handlar det om att vara, just det, just nu. Jag har haft svårt att få ihop bitarna med att vara här och nu och samtidigt kunna ha ett förflutet utan att vilja stänga dörren om det. Det som min vägledning säger är, att för att kunna släppa taget, så måste du erkänna det du släpper taget om. Att se det, att erkänna det och vad du känner inför det, och att sedan arbeta på acceptans av det. Acceptansen är detsamma som att kunna släppa fri...

Vilket naturligtvis nog inte i alla lägen innebär att det är gjort på en pisskvart. Och inte helt utan smärta, ibland har vi tagit till oss dessa händelser och gjort dem till en del av oss själva som inte är lika lätt att släppa taget om... Vem är jag utan min taskiga barndom, vem är jag utan alla glåporden, vem är jag utan utanförskapet? Ja, så kan det kännas på ett omedvetet elelr medvetet plan... I många år bar jag det som en krona, gör i vissa fall fortfarande för att jag inte är färdig och framme och fri naturligtvis, jag är ju mänsklig, men förr så var det ännu mer närvarande och jag började varje dag och inledde varje relation till en annan människa med att ge min sorgliga livshistoria. Det var som att jag liksom bad om ursäkt för min existens och hur jag var, men vad jag egentligen kände eller det som egentligen motiverade mitt samspel var: Jag kan inte älskas som det jag är, men om du får bakgrunden så kanske du kan ha överseende med alla mina defekter och hur jag är... Så visst är det svårt att släppa taget, det har ju varit ett skydd, en mask för att täcka upp det som måste döljas...

Vad som står framför mig, som är närvarande för mig är att återigen, se och erkänna det jag faktiskt fortfarande bär på i form av vad som fortfarande värker, som fortfarande irriterar, som fortfarande sörjer, som fortfarande inte accepterar och önskar saker på ett annorlunda vis. Jag tar med mig Gud på detta äventyr och känner i hjärtat att oavsett tid det tar, så är jag ändå på väg. Mot förlåtelse, vilket är mitt enda mål. Förlåtelse i meningen släppa fri, både mig själv och andra, att acceptera det för vad det är, varken ont eller gott, utan låta det vara som det är. detta tror jag är den enda vägen för mig att läka och verkligen bli fri. Jag kanske aldrig blir helt fri, men då får jag väl acceptera det då istället. Acceptance is the key...

Tjipp o tjolahopp på er, det känns spännande och efterlängtat och jag är räds inte processen lika mycket längre. Det är faktiskt rätt skönt... För att jag bär på ett hopp och en tro att något mycket stort och kraftfullt leder, håller och bär.

S

Gaaaah...

Hej. Åt sushi i fredags. Sedan tillbringade jag 16 timmar i oerhörda magsmärtor o landade på akuten med dropp och en spruta i skinkan. Idag är det tre dygn sedan jag åt något som inte rusar genom mitt system... Jag är helt slut. Provade att äta lite igår, inte bara dricka, och har inte sovit inatt... I morse var det toan igen... Läkaren trodde det var gallan... Men jag vet inte...

I vilket fall som helst känner jag mig trött. Ensam. Lost. Ja, det är självömkans julafton här, jag vet, men jag vill bara ha lite sällskap. Han man är gift med beter sig knepigt och tar distans... Han pallar inte med min knaggliga hälsa helt enkelt. Det gör inte jag heller... Men.... Jag tänker fula tankar om vad jag ska göra nästa gång han är sjuk... Jag ska prata med honom och inte låtsas om att han är sjuk. Jag ska dessutom anspela på sex, när han skitit diarre i två dygn. Jag ska hurtigt säga att jag ser att han blir bättre o bättre när han är grööööön i ansiktet.... Jag ska också föreslå att vi sitter ner med vår ekonomi och diskuterar när han inte fått näring på tre dygn... Sedan ska jag beklaga mig över hur jobbigt jag själv har det med att hålla reda på saker o få saker gjorda... Jag ska bjuda hem folk också, som pratar högt när han försöker sova äntligen dygn 2. Jag ska bjuda hem mina barns kompisar på middag. Men framförallt ska jag ha en iskall dimma mellan mig och honom, låta mina sår göra mig inkapabel att hantera andra människors svagheter. Jag har gift mig med min egen mamma.

Ja, jag hoppas snart jag får skriva en positiv blogg, för jag är jävligt trött på detta nu. Är det inte en sak med kroppen så är det något annat. Jag vill bli frisk nu. NU. Är det någon som känner till ett ashram eller liknande där man kan lägga in sig och få hela jävla kroppen i harmoni igen???

Med vänlig hälsning till alla systrar. Ni bröder är jag jävligt trött på just nu. Ni tänker ju bara med kuken.

S

Till Nela.

Födslovärkar...

Tisdag morgon. Som vanligt går jag upp och gör kaffet, tar ciggen, känner trycket i bröstet. Ångesten river inte lika mycket i hela kroppen nu, utan verkar ha flyttat sig uppåt på något sätt. Närmare ytan... Ett tryck över bröstet, en klump i halsen som känns som illamående blandat med en explosionskänsla så stark att jag flämtar, tar andetag som i extas nästan... Vad vill du säga mig? Vad är det som känns?

Huvudet snurrar av känslan, den är så stor och mäktig att känna, att jag är rädd att släppa taget o låta den få komma... Och ut kommer den inte. Jag tar pennan och skriver för att se vad som spontant kommer ut. I mitt huvud ser jag en bild jag vill måla, av en kvinna som spyr en stark fors av eld... Som en drake... En explosion... Med en så enorm kraft...

Djupa känslor av ilska, sorg, förtvivlan kommer upp i mig. Det gör ont när de liksom slits ut ur cellerna i min kropp... Pauser av lugn, och vågor av smärta, som en födsel. Mitt inre börjar så tala till mig, i enstaka ord eller korta meningar: Ledsen. Frustrerad. Förtvivlad. Ont. De som gav mig skulden. De som inte behandlar mig med respekt. Inte vara älskad. Nog. Att vara fel. Bort, du ska inte vara här. Till alla er som inte kunde ta emot mig, till alla er som sade att jag var fel, värdelös, dum, elak, sjuk i huvudet, äcklig. Till alla er som pressade mig i en utredning. Jag var 14 år. De var 22 år. Idag skulle det vara våldtäkt. Det var det även då. Men det var jag som fick bära skammen. Skulden. I ord uttalade ni detta. Jag gick där med min barnvagn. Horan. Besväret. Den mänskliga fläcken. Som ingen vill tvätta bort för var ska vi då kräkas vårt hat, vår egen smärta över att inte vara älskade...

Alla dessa saker som hänt i mitt liv, jag vill så gärna släppa taget. Jag vill så gärna förlåta. Jag vill bara älska. Jag vill att det ska sluta göra ont. Jag vill inte bära dessa defekter som en konungakrona. Jag vill läka. Jag vill sluta att leva under detta slaveri under tiden som var. Jag vill sluta vara rädd för att inte vara älskad. Jag vill sluta vara rädd för vad ni tänker om mig, egentligen, det som inte jag får höra. Jag vill kunna stå jämte er som älskar och se det ni ser... Kanske är tiden här nu för det. Kanske är detta min födsel. Min nya födsel till ett nytt liv. Men det värker, och det värker, och tårar forsar eller rinner stilla... Dessa känslor har legat så djupt begravda... Jag förstår varför. Jag förstår varför dessa skulle dövas till varje pris. Allt som nerlagts i mig av den mänskliga kraften får jag nu föda. Allt hat, all oförmåga att älska vår nästa.

Jag fortsätter andas. En dag i taget. Jag låter mig dras genom detta av livets starka tråd som är fäst i mitt hjärta. Jag tvättas ren. Men det svider i såren och bölderna... Vissa av dem vill jag inte ska tömmas för jag tror jag dör eller blir galen då... Så jag behöver ta hjälp, från vänner att hålla min hand genom Getsemane, från läkare och terapeuter för att inte gå vilse och stanna för länge i varje träds skugga. Ibland även för att gå in i skuggan, dit jag inte vågar gå...

En dag, ett ögonblick i sänder. En dag, ett ögonblick i sänder. En dag, ett ögonblick i sänder.

Caroline Tolle's fredagsfunderingar

Hejsan alla. Alla två läsare.

Denna fredags förmiddag bjuder på funderingar och inspiration. Definition av inspiration enligt Wikipedia, se längst ner i texten.

Jag har som vanligt läst lite Eckhart Tolle till morgonkaffet vilket brukar starta ett behov av att bearbeta det jag läst. Denna morgon blev "Identitet" och "Identifikation" målet för mina funderingar och det som inte ville låta sig smältas hur lätt som helst. så, fram med papper och penna och googla ordet "identitet" och vad det betyder egentligen... Jag hade på känn nämligen att identitet betyder något som är logiskt i sammanhanget, men som så vanligt leder bort och ej hem.

Ordet identitet betyder på latin ungefär att "göra samma". Detta kan enbart göras genom att ställa något emot något annat. Emot något annat. Och därigenom ta till sig det man ställs emot och låta det definiera "vem jag är". Det låter ju rimligt. Men det låter ju jobbigt om det nu är negativa YTTRE saker eller situationer... och lika jobbigt om det är yttre positiva saker eller situationer eftersom allting alltid ändras... "This too shall pass" går ju så att säga i båda riktningar...

Att "identifiera" sig eller sitt "själv" betyder således att gå ut i det yttre för att söka sin form, sina konturer och sin definition av vem jag är. Detta "själv" har vi alla. Annars vore vi näppeligen mänskliga... Men, vi tenderar att gå vilse och förlora oss i detta "själv". Vi förväxlar det med vad vi är innerst inne, vår kärna. Vårt "är". Det som bara "är". Kärnan, kraften, det orubbliga. Livets källa, det som andas i oss, det som får vårt hjärta att slå. Det som finns, alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Boningen för vår trygghet, vår kärlek, vår gudomlighet. Där vi alla sitter samman, inte skilda från utan länkade samman. Delar av det stora, det som är så stort att det inte går att definiera och trycka ner och begränsa in i en ram.

Detta "själv" och jakten på det utgör liksom själva livets lek, kan man säga. Vi tenderar dock att gå vilse med det, att låta det leda oss bort från denna tidigare nämnnda kärna. Och herrans vilka krafter det har på oss, vilka vägar det kan ta. Cunning, baffling and powerful... detta "själv" får istället utgöra källan till vårt mående och vår trygghet. Vårt mål och vår mening. Vilket är skönt när vi kan utforma och definiera detta "självet" emot positiva yttre situationer: vi kanske blir bekräftade positivt, saker går vår väg helt enkelt och livet verkar liksom leka och vi har vind i seglen... Det är dock mindre skönt när detta "själv" utformas och definieras emot yttre negativa händelser... Dessutom är det fasligt instabilt, eftersom det yttre är statt i ständig förändring... En befordran på jobbet varar liksom inte i evigheters evighet. Det är ju skönt att tänka kring negativa saker, men blir ju attans sorgligt att tänka på när vi står på bergets topp, så att säga...

I takt med nya händelser eller situationer leds vi till att hitta en ny "identitet" eller identifikation gentemot det som händer... Ibland härligt, ibland inte alls...

Med andra ord, att leva för att definiera och markera sin identitet är som att spänna fast sig i en vagn i en berg-och-dalbana. det går upp, det går ner, i en rasande fart som kan kännas som stress, och hela banan hämtar sin kraft i "egot", det yttre, det som leder bort.

Men ska vi då kämpa eller bekämpa behovet av identitet? Ska vi kämpa emot faktum att vi alla har en personlighet? ( eller många egentligen beroende på vart vi är och vad vi gör...) Nä, det ska vi inte. Det blir liksom bara ytterligare en kamp, ytterligare en identitet, ytterligare en markering. "Jag är den som inte har en personlighet eller ett alltför stort Ego" blir alltför lätt en ny identitet, och inget annat. Fortfarande fast i det yttre, helt enkelt. Vad det handlar om är att inte tappa sig eller gå vilse i dessa yttre definitioner eller identiteter, att inte låta detta yttre utgöra platsen för vår existens. Grunden för vår mening och vårt mål. Snarare att kunna se dessa yttre manifestationer av vår existens lite på håll så att säga... Som detaljer i livet men inte livet självt, för livet självt låter sig inte identifieras så lätt. Det, livet, är så pass gränslöst stort att det bara är att gilla läget att vi inte kommer att kunna trycka ihop det i en doktorsavhandling eller en ram. Livet är kraften som går genom våra lungor, genom våra celler, genom vårt hjärta och bara är. Är. Bland annat...

Men, tänker jag, vad är det då i mig som gör att jag håller fast hårdare vid vissa händelser än andra? För mig finns det en oändlig rad av negativa starka händelser som om och om igen kommer fram och leder mig vilse genom identifikation med smärta, svaghet, maktlöshet, dålighet. Jag har en hälsa som är upp och ner, både fysiskt och psykiskt. Snacka om berg-och-dalbana... Jag skrev ner denna fråga och svaret lät inte vänta på sig. Kanske är det så, tänker jag, känner jag, att ju starkare påverkan något haft på oss, genom starka känslor av skam, skuld, elelr ren och skär skräck, så blir liksom de rådande krafterna i den situationen väldigt kapabla att "dra in oss" i det som sker och fortsätter att verka genom sår som uppstod just där och då... Tills dessa sår har blivit granskade och läkta, vilket kan kanske ta en livstid ibland så fortsätter de ha makt och kraft att dra oss "vilse" igen... Detta gäller naturligtvis också för väldigt starka positiva yttre händelser, samma sak, att vi har lätt att förlora oss även i dem och glömma vårt ursprung, vårt egentliga "är". Vad vet jag, vad tänker du?

Tja, det var mina funderingar en helt vanlig fredag. Kom gärna med kommentarer och dina funderingar... Nu ska jag gå och träna på att vara, att känna mitt hjärtas slag och mina lungor andas och att försöka att inte uppslukas av det det som händer "där ute" så mycket. O blir det så, ja då blir det så. Annars blir det annorlunda. Kram på er. Sunsoul

Inspiration (av latin inspiro, inblåsa, väcka liv i), tillstånd av mental verksamhet. I talspråk har ordet kommit att betyda kreativitet (särskilt sådan som direkt är påverkad av någonting), men i ursprunglig bemärkelse vanligen i betydelsen ingivelse från Gud. Den traditionella uppfattningen bland kristna är till exempel att Bibeln författats genom gudomlig inspiration (given av den helige ande).

Inom fysiologin menas inspiration inandning.

4U 2B, 4ever.

Fredag morgon, stretar mig iväg till jobbet, där jag återgått denna vecka till 25%. E lite i obalans men walks by faith and not by sight. Sätter i headsetet o lyssnar på radion... DÅ. De spelar You lift me up, med Josh Groban. En av Tobbes kollegor sjöng den på hans begravning. Ögonen fylls av tårar där i busskuren o det river o sliter i bröstet av en stor känsla av både storhet och sorg, obeskrivligt stark. Byter kanal. Byter tillbaka. De spelar en ny sång nu. U2 med I still havent found what I'm looking for. Tobbe levde och andades U2. Jag hittade för ett tag sedan i min skivsamling en CD-skiva han bränt till mig i julklapp o där han gjort omslaget själv; U2 2U from 2B står det på den... Han älskade att vara fyndig med ord. Vilket märktes i sången som han skrev under tiden på scenskolan och som han sjöng på hans och min systers bröllop: Vi blev så kära och fick en dotter, som sydde regnrockar av praliner och blev gift med en tunna sill! sjöng han och mellan verserna hade han en kör av sina gamla klasskompiser från samma skola som körade medan han gjorde frivolter i luften så fracken flaxade åt alla håll. Vi bröllopsgäster skrattade så vi behövde syrgas...

Ett rågblont hår och bruna ögon i ett ansikte som lyste av kärlek och lugn. Ett sinne som hela tiden hittade på bus och sprallade... En konstnär i sitt skådespel där alla roller från homosexuell i Nazityskland, till Jonathan i Bröderna Lejonhjärta, till humor, allvar, ilska sorg, spelades så att kritiker bara kunde älska tillbaka... Ironiskt nog blev Jonathan en av hans sista roller... Max i Bent den allra sista. Rollen som Max, en homosexuell man i koncentrationsläger, spelade han utan hår på huvudet, en CVK i axeln och mager av cancern som ätit upp nästan hela hans kropp. Denna roll blev hans största. I slutet dör han i en ljusblixt för publiken som vrider sig i sorg. Jag glömmer aldrig hur vi i hans familj, som visste verkligheten, att vi snart skulle få ta farväl på riktigt, föll mot varandra, föll, föll, föll.

Att följa hans sista tid var så smärtsamt men samtidigt så magiskt på något sätt. Det var som att se lejonet i Narnia, eller Jesus på korset.

Han fann Gud en natt i september. Han var inlagd på sjukhus, hade hunnit vara sjuk ett par månader och en infektion höll på att ta hans liv. Han berättade för mig hur han bad den natten, för första gången i sitt liv. Prästson o allt, så var han själv inte troende. I sin fars goda tycke. HAn bad o bad o bad att få stanna ett tag till, för sina barns skull. Att inte ryckas bort så fort. Och att få stanna hos min syster en stund till för han vet att hon har så svårt att vara ensam... Infektionen går från att vara obotlig till att vara helt borta över en natt.

Han berättade för mig att "Caroline, det är som att jag hör en röst i mig sedan den natten. En lugn röst. Jag tror det kan vara Gud..." Jag nickade o log, jag hade själv hittat till Gud det året.

Hans nyfunna vän bar honom. Han gjorde fridfullt upp med tanken på att dö. Han var så tacksam över sitt liv. Hans lugna och fina barndom med enormt mycket kärlek. Hans skolgång med vänner. Att få bli skådespelare och dessutom hitta sitt livs kärlek i min syster när han bara var 21 år. Och att utanpå detta DESSUTOM få två små barn, en flicka o en pojke och sedan sitt drömhus i Ramlösa. Han berättade med fascination för mig... Det var i sanning stort o makalöst fantastiskt för honom... Det enda som gnagde honom och fick honom att gråta så han skakade var att lämna min syster och sina barn... Vi pratade om livet efter döden, som han inte ifrågasatte längre o hur han skulle kunna kontakta sin familj... JAg försäkrade honom om att när han väl är där, kommer han vara all visdom, all kraft, ett med alltet och fömodligen veta bättre än jag hur han ska göra, men att jag kan stå på denna sidan och ta emot och försöka öppna sinnet hos min syster... Här gjorde vi en deal.

Men Jesus då? Var kommer det in? I december hade han bara veckor kvar och nu satte ångesten in. Jag satt i soffan hos min syster och såg hur han låg ihopkrupen i hennes famn och skakade, var rädd, grät. Min syster höll honom och tillsammans mötte de våg efter våg av ångest. Jag hörde min syster viska: Du måste hitta Gud igen, du måste hitta Gud igen... Han led av övergivenheten i denna stund av sitt liv, så synbart och starkt. Någon vecka senare pratade jag med min syster på telefonen och då sade hon att han hittat friden igen. Det var dags att säga farväl snart. Vi reste ner och där låg han i sängen, nu bara en skugga. I ögonen något större än mänskligt, som både värmde och skrämde. Jag luktade på hans hand och grät och sade att jag aldrig ska glömma hans doft, hans hud... Vi grät tillsammans utan ord.

En kall januarimorgon den 17 januari 2006 dog han. Kvällen innan, hade han varit medveten för sista gången och han och min syster hade haft sitt sista samtal där han sade till min syster att han älskar henne för alltid, och de sista orden var "Cilla, jag varmkör cabrioleten...". Detta var vad de pratade om under en av sina första dejter, 16 år tidigare. Hur de båda skulle bli stora skådespelare och hur de skulle köra genom Frankrike som ett 50-tals-par, han med hatt och hon med scarf kring håret... Låta vinden blåsa i håret, solen värma deras ansikten... han somnade i min systers famn, för sista gången. Han drog sitt sista andetag med min syster vid sin sida, i deras hem, i deras säng, medan solen steg i en vit och ljus vintermorgon, den första efter veckor av dimma o tung fuktig kall luft.

Jag känner att jag måste berätta historien om Tobbe. För han var makalös. Så mycket har hänt kring hans död och sista tid i livet. En kvinna på en höstmarknad som sade spontant när hon såg honom i sin rullstol; Jaha, det var däför jag skulle hit idag, ja, jag kände att du var här någonstans... Hon blev hans själasörjare, ett medium som inte tog en krona betalt utan bara besökte honom ibland för att lyssna till hans tankar. En gammal indian som på en fest hade ett meddelande till en av min systers väninnor... utan att veta... Och mina drömmar där han ibland kommer o hälsar på, plötsligt blir drömmen väldigt klar o jag känner mig klarvaken, jag känner hans doft o hans hud o vi pratar om att han är hemma nu, o hur det kändes att dö. Bland annat. Ömsom tårar, ömsom skratt är det när vi möts. Och idag, denna marsmorgon så ville han vara där, ville bli ihågkommen, ville att jag skulle känna honom.

Sången ovan är min systers favoritsång till minne av Tobbe. Vi spelar den ibland och gråter, även om det nu för tiden kan gå år mellan tårarna... Vilket alltid följs av skratt eller leende minnen av vår filur, Torbjörn Lindström.

Lifestory part 1.

När jag inte vet in eller ut, när jag behöver sortera mina tankar, då skriver jag. På något sätt är det som att det hjälper att få ut på utsidan det som känns inuti.

Efter ett samtal idag med en kär vän, lade jag mig ner i sängen o bara andades ut o lät tankarna komma. (Efter att jag först suttit i ett hörn av köket o gråtit en skvätt).

Jag går tillbaka till start. Det är den 30 oktober 1974 och i ett rum på BB, ska jag födas. Den 30 oktober är ofta Allhelgonadagen när man inte alls minns födsel, och det kallas i USA för Devils Night. Jag är född i skorpionens tecken och Tigerns år. Det är en jävla kombination... Om någon undrar varför jag är som jag är så...

Jag har många gånger funderat på varför jag stretade emot så, att komma ut i världen. Mamma hade gått över tiden två veckor (det är jag i alla fall tacksam över, för då fick jag födas som skorpion o det passar mig.). När jag föddes fram så var jag nyfiken redan då så jag kom med ansiktet först o inte hjässan som normalt. Detta gjorde att jag fastnade, som en liten kil... I och med detta kunde man inte få ut mig med hjälp av sugklocka eller tång så det vart kritiskt där en stund... Men ut kom jag i alla fall efter stor oro. Jag hade bara kommit ut med huvudet när jag gjorde mitt första ljud, varpå barnmorskan sa att en liten pratmoster var född. Jag undrar om hon någonsin förstod hur rätt hon hade...

När jag så väl kom ut, var det första som mamma såg mitt stora eldmärke över hela höger underarm varpå hon fick en chock. Efter det så ville inte moderkakan komma ut. Så mamma fick sövas och man fick operera ut en mycket motstridig moderkaka... Vid läkarundersökningen konstaterades att mina höfter inte var färdiga, utan man lade mig i en skena som höll mig fixerad och fast i cirka 6 veckor. Tills höftlederna vuxit klart. När jag var i den där Von Rosen-skenan som den kallas, så fick jag kolik. Och skrek i tre månader. Dag och natt. Så där startade mitt liv. Mamma har berättat hur det var i barnsalen på BB, att det var ett enda barn som skrek heeela tiden, kunde inte ligga still en sekund utan vred mig o skrek, skrek o vred mig... Mamma har sagt en gång att hon under den där tiden med kolik, kom på sig själv med att förstå föräldrar som knäpper och lägger en kudde över sitt barns ansikte. Det är väldigt obehagligt att hon sade så. Det är också obehaglit att hon berättat att allt var så lugnt o fint innan jag kom, o hur familjen förändrades efter min ankomst. Från himmel till kaos. Som en orkan som drar genom människors liv... Det känns jobbigt att hon sade det men hon är förlåten. Jag måste bara förlåta mig själv också...

Tja, så började det. Som en Lilla My. Som en Vildvittra. Som en Fiaplugg som dunsar ner med temperament och förfördelning. Ett barn som inte riktigt kan förstå vad man får säga och vad man inte får säga, göra eller inte göra och tydligen är jag elak mot andra. Jag bits i flera år på de andra barnen. Jag slåss.

Ja, det var min entré i världen o annorlunda har jag nog alltid varit... Speciell liksom... Längtande efter acceptans och kärlek och att få bli sedd med villkorslösa blickar. Jag fick uppleva det i höstas faktiskt, i en familj på andra sidan jordklotet och jag blev tre år inuti... Jag kände hur jag hade kunnat ta i för mycket, vara för mycket, hoppa o springa o skrika för mycket och där stod två människor, en mamma o en pappa liksom, som mjukt gränsar när man gör sig själv eller någon annan illa men som mest av allt SER, LER, RÖR. När mannen i familjen sade till mig kvällen innan vår avresa hem, att jag för alltid har en plats i deras hjärta och i deras hus och familj, och lade sin hand på min axel, var det första gången i hela mitt liv som jag verkligen har kunnat känna beröring utan minsta obehag... Det var stort och något jag hoppas att jag aldrig glömmer.

Ja, nu har jag svamlat iväg en stund. Det här behövde jag beta av den här gången... Det känns inte fruktansvärt mycket i mig mer än att jag bara känner oj, what a start, did I reeeally want to be here in the first place? Probably not, but now what?

Jag ska nog fortsätta lite här o var med min lifestory tror jag. Det känns skönt på sätt o vis och det känns som jag har en annan kapacitet till den nu istället för för tio år sedan då den bara var ett helvete från början till slut och det fanns ingen som helst distans till smärta o sorg. Nu känns det som att jag kan skriva från ett annat håll, men samtidigt kan det hjälpa mig att möta vad som finns där inuti, inuti mig liksom, som jag inte alltid får syn på, men som jag krälar ur mitt skinn nästan för aatt slippa känna.

Kram på er/ S

...

Penicillin.

Kram S

DEN HÄR BLOGGEN ÄR TILLÄGNAD STELLAN.

Hihi.

Skämt åsido. Denna blogg är tillägnad Angelika Nela Stellan F. En av de eminenta grundarna till Kypeklubben. En av idékläckarna av mången goda hyss, såsom leka polis i thsirt och kartongbil, alternativt leka skeppare i gummibåt i Viskan.

Stellan är kanske en av de bästa vännerna man kan tänka sig. Hon är kanske den bästa mamman till sina barn. Hon är förmodligen den bästa frun Curtis kan ha. Hon är väldigt bra på att vara lojal och säga när mina män genom åren har varit pucko. Framförallt gillar jag när hon sa det där om exet och hela Golgata... Inget snack om något litet kors där, nä, ska det va så ska det va...

Stellan har en enorm humor och ett enormt hjärta. Jag tror inte jag vet någon annan som kan skratta även i den mörkaste av timmar som hon. Som har en sådan otrolig medkänsla med andra. Som kan sväva bland molnen och samtidigt ha sina fötter otroligt rotade på jorden. Som kan säga till en att man får skärpa sig så att man tycker att hon precis erbjöd mig rosa sockervadd. Som är jäkligt bra på att vara direkt när jag inte själv fattar varför jag e ledsen eller trött. Stellan är helt enkelt som en schweizisk fickkniv. Hon har allt.

En gång flyttade hon till Amerika. Sedan flyttade hon hem igen. Det tycker jag var bra gjort av henne. Sverige gick ner i en stor lågkonjunktur när hon reste. Man behöver inte fundera länge på varför... Nu är hon tillbaka och då börjar det sakta vända uppåt...

Dessutom luktar hon fasligt gott. Hon brukar lukta på mig med, när vi ses. Det är mysigt tycker jag.

Jag tillägnar denna dag, den 28 februari, till Stellan. den är från och med nu Internationella Stellan-dagen. Denna dag skall intas en kopp kaffe (kype) och sedan ska vi alla bara sitta ner o fundera på hur bra Stelllan egentligen är.

Kram S (Vice ordf. Kypeklubben)

Japp. Så långsamt den här förkylningen går över... Den har gått ner o satt sig i halsen o luftrören nu, vilket gärna händer när man e rökare... Suck. Jag har svårt o andas o vill ha hostmeducin. Nu. Nu. NUUUUUU.

Mannen har åkt iväg för att networka lite inom sitt ursprungliga yrke, o ute är det snökaos, igen. Jag undrar hur långt han kommer... Han ska köpa med sig Theracough på vägen hem, vilket betyder att jag kan andas om cirka tre timmar... jag ska INTE knalla iväg själv, tro mig. Kolla bilden ovan så fattar ni...

När man är hemma o sjuk så kan man liksom vara synd om o samtidigt liksom lite mysigt synd om. Så där synd om så att man får önska sig olika saker liksom. Vad jag önskar mig just nu, o som jag mår lite bättre o mysigare av att tänka på att det finns inom räckhåll är:

1. Sushi (11-bitars. Ska det va så ska det...)

2. Nybakta kanelbullar med varm choklad med vispgrädde.

3. Ett par knäckans bra dvd. Med tjejtema. Lite corny o mysigt om hur himla fint det är att vara tjej.

4. Lite mintchoklad tror jag... (Syrran säger att man inte ska blanda tandkräm o choklad, men det tycker jag man ska. O jag har rätt för jag är minsting.)

5. På tal om syrran, så skulle hon kunna vara här nu om hon inte bodde i Skåne. Hon e världens mest kelsjuka människa, I swear. Hon är det, o så luktar hon jordgubb o har mjuka mjuka kinder.

6. Mitt duntäcke o favvokudde (grön dun, handgjord av morfar till min födsel) i soffan. Detta ska fixas omgående by the way... Min man har t o m lärt sig att jag älskar den kombinationen, så ibland är soffan bäddad och blåbärsteet serverat i vardagsrummet, de dagar som jag e lite för hård på mig själv eller allmänt gnällig. Han är underbar o en riktig care-taker...

7. Mentolcigaretter. I know i know...

8. Semla.

9. Hela min familj tror jag bannemig när jag tänker efter. Ungarna o Mike, mamma o pappa, syrran o hennes ungar, o vänner. Så kan vi bara ligga tillsammans på en stor puffig mjuk madrass med massa kuddar o snosa o gosa o käka godis om man vill, eller semla.

10. Sushi igen.

Ja, det var min lilla lista. Nu ska jag gå o lägga mig på soffan o vänta på hostmeducin o sushi. O semla. O varm choklad. O se om någon som går förbi kanske ger mig en liten kram...

Kram S

Var hos läkaren igen idag, denna gång en annan läkare. Jag är sjukskriven en månad, och bilden ovan föreställer min vision för idag.

Han sade också att han tyckte det var konstigt att jag inte haft någon ansvarig/samordnande läkare i allt det som varit. Jag fick där bekräftat min känsla av att jag hängt i luften liksom... Det har varit "tjaha, var gör jag nu då? Ja, jag går väl bort hit då i jobbar lite med det här... elller?"

Nu ska jag göra vad jag kan för att hitta mitt centrum igen, vila, motionera och äta... Och läsa och kolla chickmovies...

Kram o kärlek

S

Elektrifierad...

Hej go vänner. Har haft lite knepiga minst sagt grejer det sista. Under ett par veckor har jag vid ett par tillfällen haft jävligt obehagliga grejer som hänt när jag sover... Igår fick jag det mitt på dagen när jag plötsligt blev såååå trött och fick gå o lägga mig o vila lite...

Igår satt det i och kom tillbaka om och om igen, utan att jag lyckades vakna helt... Idag gick jag till läkaren. Han sa att det till 99,9 procent är epilepsi. VAAAAAAAAAAAA?!?

Nog för att jag i det klarvakna tillstånd som inträder precis före jag får "strömavbrott" och en elstöt och svimmar av har haft en mycket kristallklar del av mitt medvetande som säger till mig att nu, nu får jag ett anfall. Ett anfall av vad har man väl tänkt, men... Ibland känns det som att jag ska dö innan jag får det och då är jag väldigt rädd men överlämnar mig allt oftare liksom till det oundvikliga vilket är total kraftlöshet i hela kroppen, följt av ilningar och kolsyra, stickningar i tungan och sedan sugs jag in i en tunnel ungefär och then its lights out! Tills jag vaknar av att jag rytmiskt skakar... Ja, jag vet. Det tar inte en Einstein att se det, eller hur? Men det tar en mig till att inte fatta och ta mig själv på allvar, att dissa mina egna signaler. Jag är fucking amazing.

Har nu en remiss till neurologen och en order från läkaren att åka in med 112 om jag hinner få fler av dessa innan remissen hunnit tas itu med. Jahapp. Så snopet.

Vill bara dela med mig, jag är ganska chockad just nu tror jag och har inte landat i det. Läkaren pratade om att jag inte får köra bil, och jag har precis fått ett körkortspaket i julklapp... Jaja, nu får jag inte måla faan på väggen, men läkaren sa att det var solklart.

Ni vänner som kanske läser det här, förbered er på att jag kanske ringer och bubblar om det här. Tills jag begripit det själv.

Gods peace. S

Jag är...

Jag är välsignat trött och arg idag. AAAAAAAAAAAARG. TRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖTT PÅ. Gud, var med mig i detta. Amen. (I know you are but...)

Kram till er. S.

Du fattas mig...

Bilden idag är tillägnad min kusin Sabina som hastigt lämnade oss i måndags. Ett liv som släcks, så fort, så absurt. Hon var aldrig riktigt "mänsklig" utan mer ett väsen... Av naturen, av himlarna, av djupen.

Hennes hud var vit som snö och nästan genomskinlig. Hennes hår var mörkt brunt, nästan svart. Hennes ögon var blå som havet.

Hon växte upp i ett kaotiskt hem med piller, knark och alkohol runt sig, yngst av fyra syskon. Ändå minns jag henne när hon var barn som ett ständigt leende barn, med ögon som smalnade till kattögon när hon förnöjsamt lade in en snus. Hon tydde sig till djuren omkring sig, till fåglar, katter, råttor, möss, och allt vad Gud försåg henne med. Hon älskade sagor och häxor var hennes stora fascination.

Av fyra syskon, var hon den enda som inte gick knarkets eller spritens väg, men led av själsliga djup och höjder som slet henne mellan depression och mani. Det som planade ut hennes liv var hennes barn, hennes älskade flickor som alla fyra bär SAGOLIKA namn. Kraftfulla namn. Namn som ger känsla av gudinnor och häxor, om urkraft och underskönhet.

Det är lätt att snacka när en människa gått bort. Att minnas allt det fina. Att höja en människa till salighet. Men Sabina är värd denna salighet. Hon var salig redan bland oss. Hon var ett lekande barn, ett barn som bar hjärtat i sina händer, precis som sin far. Som saknade hud, precis som sin far.

Hon var vattnet och jag var stenen. Jag tittade på henne som barn och vi var varandras motpoler. Jag var ett argt barn. Hennes mjukhet och lekfullhet var svår att greppa för mig när jag var liten, men härlig att vara nära. Hon visade mig sitt magiska klätterträd, stort som ett kyrktorn, och under bladens rika dräkt var det som en stor, stor sal.

Jag var ett år äldre än henne och hon tycktes vara fascinerad av mig. Jag läste ett brev hon skickat på facebook i höstas, där hon skrev att hon alltid trodde att jag skulle bli rockstjärna, eller artist. Hon kunde aldrig se mig som studievägledare, sa hon. När hon hälsade på gav hon en känsla av att vilja vara nära mig. Tänk er, mig. Vara nära mig. Tycka att jag e lite coool...

När vi var små bebisar satte de oss tillsammans i en badbalja i sommargräset. Vi slogs som katter... De fick vackert gå och hämta en balja till, och foton visar två solstrålar som skiner ikapp med solen, överlyckliga att vara varandras grannar, inte sambos. Min balja är så tom, du fattas mig, Sabina. Du fattas mig.

Ironin, att du i glädjen över din fjärde dotter, i glädjen över dina katter och din älskade Joel, i glädjen över att du hittade en mening i livet genom dessa, trots allt ditt lidande, för du led svåra kval stundtals, i glädjen, så släcks ditt liv av en hjärnhinneinflammation som tar ditt liv på mindre än ett dygn. Som man blåser ut ett ljus är du plötsligt borta. Du fattas mig. Du fattas mig...

Jag vet att du är i ljuset nu, en del av ljuset. JAg vet att du är med Tobbe o Lena o morfar o mormor o... Jag vet att du tronar in i den sagolika salen, ståtlig och stark, Gudinnan har återvänt till sitt rike.

Gud håller och tröstar, bär oss som är kvar. När kaoset lagt sig efter budet om din bortgång, när floder av tårar forsat ur mig, så är lugnet i mig. I lugnet kraften, i lugnet ljuset, i ljuset du och de andra.

Du fattas mig, men vi ses igen.

Kram Kusin Vitamin

Förlossningen. Eller varför jag aldrig skämdes för något igen framför sonens far...

Ett av de starkaste minnena från min andra graviditet är förlossningen, så klart. Jag hade en underbar film-förlossning med barn nummer ett, med ett leende och lite tårar, lite lustgas och kram kring min mammas hals, vilket stundtals byttes till en kram kring en underbar undersköterska hals... Det var lugnt och stilla i april-kvällen, magiskt, en total kraftupplevelse i hur fyra kvinnor kommer tillsammans och föder fram ett barn. En barnmorska som grät med oss, eftersom hennes dotter var lika ung som jag... jag var "bara barnet"... Naturligtvis såg jag fram emot förlossning två och att få visa min sons pappa på hur duktig jag är på att alstra barn. Det enda jag gjort dittills i livet med någon framgång...

"ljud från skivnål som glider över skivan".

För det första hade jag denna gång gått upp trettio-trettiofem kilo och vägde 85,4 kg vid invägningen, som jag inte minns något av. Jag hade gått över tiden 8 dagar. (Min förstfödda dotter kom exakt på dagen... naturligtvis.) Jag hade tillbringat sista veckan med att vägra gå och lägga mig på kvällen i min tjurskalliga envishet att vägra att barnet inte kom idag heller. Jag har sparat en teckning från en av dessa nätter och det är ingen vacker teckning kan jag lova... Inga vackra ord heller... Dagliga promenader med denna ånglokskropp som vaggade över jordens yta i hopp om att skaka ut ungen... Jag tryckte liksom till i varje steg lite extra, men inte hjälpte det... Jag satte lösnaglar på ena handen, för guuuud vad pinsamt det skulle vara att behöva åka till BB med naglar på bara en hand... det funkade inte. Jag sate upp en galen frisyr med påskfjädrar i på påskafton, för guuuuud vad komiskt det skulle vara om man behövde åka in sådan här.... funkade inte heller. På påskdagen hade jag gett upp efter ett sammanbrott på morgonen, där min sons far såg mig passera förbi köksdörren (vaggande, långsamt, som en amöba) med ansiktet mot taket och med tårarna och snoret rinnande och ljudligt ylande... på väg mot toaletten där jag hängde mig över handfatet och grät så jag dregglade...

Efter detta åkte vi på middag hos mamma o pappa. Brände till lite i magen, men jag brydde mig inte längre. Brände till lite då och då and I couldnt care less... På kvällen skulle jag kolla min favvofilm från tonåren Dirty Dancing och äta godis, så det så. Behöver jag tala om att jag såg den filmen krypandes fram och tillbaka i soffan i total denial? Näää, det gör inte ont, jag sitter bara inte riktigt bekvämt... Sonens far har aldrig fått barn förut och minns inget av filmen... Han bara flög upp o ner med klotrunda ögon, medan jag hade vaggat in mig i acceptans av att "det blir inget barn helt enkelt, kanske till midsommar eller jul, men inte nu."

HAn gick för att hämta vår barnvakt till min dotter och jag kollade på filmen. (Tack Marcus.) De kom ner till oss och hade själva fått fyra barn, så kvinnan gick ut i köket med mig och mannen drog in min sons pappa i tv-rummet för att säga "Lyssna inte på henne mer nu. Ring. Taxi. Nu. NU. Okej? Inga men, bara RING." Under tiden frågade jag om kvinnan ville ha kaffe, hon frågade mig om vi verkligen skulle dricka kaffe. Jag insisterade och knäppte på bryggaren. I väntan på kaffet gör det så jäkla ont och jag känner hur det liksom blir lite vått... Hon frågar mig om jag har ont. Jag kan inte svara utan dunkar handen i bordet istället... Och nickar lite svagt och sakta. Rätt som det är så står det en taxi utanför och alla hjälps åt i en komplott för att fösa ut mig till taxin, ingen lyssnar på mig längre utan ler bara när de stänger bildörren.

Väl framme var det ingen filmförlossning, det var ett sjöodjur som ylade och skrek och krälade runt i en säng... En kvinna som höll på att krossa sin man i en värk genom att luta sig på honom. Jag fick inte luta mig mer än en gång mot honom... Ett berg av människa som otympligt kröp runt och skrek "men hjälp mig då!!!!". En kvinna som gav sin man en käftsmäll när han med mjäkig blick frågade hur det går... Bokstavligen. En varning till alla: luta er inte över en födande kvinna och fråga hur hon mår. Gör det inte, och gör det framför allt inte en decimeter från hennes ansikte. Kaboom bara.

Precis lagom till krystvärkarna bajsade jag på mig, och jag lovar att jag skämdes för detta i en tusendels sekund, inte mer. You dont do what you want, you do what you have to. Min sons pappa stod fint utplacerad kan jag tala om, och detta är varför jag aldrig mer skämdes för något. Om jag i framtiden ibland kune känna någon pinsamhet så drog jag mig till minnes att detta var mannen som jag hade bajsat på mig inför med ändan right out there... Ja, jag är detaljerad, men thats it.

Jag krystade så hårt att jag fick finnar. Jag brukar säga att det siter ett tjugotal pormaskar i taket på förlossningen än idag som bara ploppade ut samtidigt som min son. Tja, ploppade, vet jag inte med sonen förstås. Ett fyraochetthalvtkilosbarn ploppar inte ut. Jag vet inte vad det gör, mer än att det kommer ut på något sätt, however possible... Det kommer ut och läggs på din mage och darrar och är hungrigt redan. Det kommer ut och rockers-killen jämte dig gråter i sitt långa hår och utropar att det inte är sant, det är inte sant, det är inte sant... Det kommer ut och är en vacker prins. Tjock och rund, men den vackraste prins du någonsin sett. Med ögon mörkare än den mest nattblå himmel. Och borta är skriken och svetten och svordomarna, att man förnedrat sig genom att göra nummer två med tre personer gluttande right up there... Att det tagit sådan lång tid och lång väntan. Han ligger där och man fattar inte riktigt att han verkligen finns. Att han är på riktigt. Detta tar nog många år tror jag. Han är snart tolv år och jag kan fortfarande inte riktigt fatta grejen när jag tittar på honom. Idag en lååååång och smaaaaal kille, precis som sin far.

Kram och kärlek S

Att känna sig hållen, att känna närhet igen. Att känna att Gud håller mig och älskar mig, det gör jag idag. Det har onekligen varit en lång vinter i mitt sinne. Att gå vilse och möta skuggor, att tappa meningen med lidande, meningen med vad som händer i en och runt en... Att uppleva nya sidor hos sig själv som man inte kan acceptera, att känna det som att något ryckts undan under fötterna. Att veta att hälsa är allt, men inte ha den... Att veta att jag nyss dansad och älskade livet, att jag kände tillit och framförsikt, vilket byttes ut till en värld där jag var ensam igen, framtiden låg som ett hot och löfte om undergång framför mig.

Så många stunder jag gråtit, känt mig så smärtsamt ensam och annorlunda. Så många stunder jag ville bli hållen och älskad men ändå inte kunde nå ut och be om det. Så rädd när jag vaknar och ser att världen tappat sina färger... Jag vet att de finns där, men jag kunde inte känna dem längre...

Under denna tid, har ändå inte den djupaste känslan av att Gud finns någonstans i allt det här, lämnat mig. Någonstans har en envis känsla, om än hårstråtunn, hängt sig fast i mig.

Om morgondagen vet jag inget, om nästa timme vet jag inget. Men jag har ett val, som jag inte hade för en vecka sedan bara, och det är kärlek eller rädsla. En tanke som jag återvänder till om och om igen. Jag vet att jag inte ser den stora bilden till varför saker händer, men jag har just nu hittat en mening i vintern, att livets puls är att älska och riva ner, sedan älska igen. Att göra mig liten, så att jag kan få uppleva storheten igen. Det bär mig nu, och har äntligen återställt en känsla av närhet till min Gud. En närhet till en allt älskande kraft. Inget annat spelar någon som helst roll.

Love you. Sunsoul

Mera funderingar kring "livets under"...

Sitter här och försöker dra mig till minnes mera saker under mina graviditeter som jag hade frågor kring och som inte varit livsviktigt att få svar på, men som ändå underlättat lite...

Sex... och graviditet.

Jag kom ihåg att detta var väldigt kluvet för mig. Graviditeten är indelad i trimestrar, alltsp tre delar. Min sexualitet hängde med rätt bra i denna rytm faktiskt... Den första perioden av illamående och trötthet kvävde i stort sett all lust. På det rent känslomässiga planet var det liksom väldigt dubbelt, vilket satt i hela tiden. Man har liksom numera hyrt ut stället som en etta med matslang till något som man någonstans känner är mitt barn. Någonstans fanns en svag känsla hos mig att jag inte ville "göra det där" med barn närvarande, vare sig de var inuti mig eller i sovrummet. Naturligtvis liksom. Samtidigt så kom andra tredjedelen av graviditeten med en ökad lust för mig, vilket ledde till att man liksom stängde av att det fanns barn i närheten och myste lite i vilket fall, dessutom kände jag mig som Moder Gaya denna period... Urmodern, urkvinnan. Tredje delen av graviditeten bar med sig dels att jag såg ut som ett kylskåp och hade lika lätt att röra mig som ett. Där min karl kunde ligga låg nu en boll. Vilken jag skyddade med klor och tänder... Dessutom så kändes det liksom som att man höjde ett ögonbryn när man fick "the look" från karln och tittade tillbaka med en blick som sade "du tycker inte att du gjort nog eller? look at me for Gods sake!". Dessutom låste sig min rygg hela tiden vilket gjorde att jag kunde fastna i olika positioner i timmar. Höftlederna var kraftigit ansatta av foglossning vilket gjorde att det kändes som att jag skulle tappa mina ben om jag böjde dem en millimeter åt något håll... Lättnaden kom (för min karl, that is...) när jag gått över tiden med sonen och vi fick rådet att ha sex för att sätta igång förlossningen. Tydligen är det så att mannens sperma innehåller ett ämne som mjukar upp livmodertappen lite så att den ska vara villig att släppa in lite soldater till det allra heligaste, så nu var det dags då att få den att mjuka upp sig för att släppa ut en soldat istället. Jag var så saligt j-la trött på att vara gravid (hade ökat mellan 30-35 kilo i vikt av allt fett jag ätit) så jag ställde upp på vad som helst, men lust, näää, det hade jag inte. Mer desperation faktiskt. Känslan av rädsla att barnet skulle få en snopp i huvudet i kombination med ett jungfru Maria-komplex hade nu övergått till en känsla av: "jaha, om du nu bestämt dig för att inte komma ut, då går det så här serru...".

Detta var mina tankar och minnen kring sex. Vi får se vad som poppar upp nästa gång. Ha det fint så länge. Kraaaam S

Sakerna du inte ofta hör om föräldraskapets rosa lyckas skimmer...

Hej kära vänner.

Efter ett samtal med en nära vän igår, där jag ombads att berätta lite om allt det där man INTE får veta om att vänta barn eller vara förälder, och som ingen utan att skämmas talar om egentligen eller vad det nu annars kan vara som ligger i vägen för ärligheten (duktighetsnojjan i sandlådan känner vi väl alla till??? "Min pojke får BARA äta ekologisk mat från Peru..."). Så, nu på begäran ska jag skriva lite då och då vartefter jag kommer på/kommer ihåg/delar med mig av samtal med gravida vänner, om allt det där ingen egentligen snackar om...

UNDRET, det blå strecket, och förändringar...

Ja, man ser det där blå strecket. Man är gravid. Man fattar ingenting och det känns inte riktigt verkligt. Man har varit typ åksjuk ett litet tag och brösten är ömma som f-n. Brösten (mina i alla fall) har också tidigt i graviditeterna blivit fastare och större. Det är bara det att mina bröstvårtor också blivit större, vilket inte är lika roligt. Med tröja på: Mmmm, kolla, wooow... Utan tröja på: Som en bröstbild ur Vi föräldrar-tidningen från 70-talet. Inte sexigt alls. Stora vårtgårdar. Synliga blodkärl. Nepp, not foxy...

Ganska snart mådde jag illa av ALLT. Jag fick tips om att äta Finn Crisp-kex i sängen på morgonen innan jag klev upp. Problem: Jag har hatat dessa kex sedan barnsben, och kumminsmaken har nu etsat sig fast för evigt med "Kummin = Illamående". Knäckebröd funkar väl sådär men egentligen mår man pyrt ett tag. Det bara är så. Ett annat tips jag fick som dämpade litegrann åtminstone var att knapra sötmandel och äta gurka. Så; därför dök jag ofta upp med en påse sötmandel i väskan och en stor gurka under armen. Vart jag än gick; jobb, kalas etc. Folk undrade ganska mycket, plus att gurkan blev föremål vilket bäddade för en hel del skämt eller gliringar...

Efter ett tag så sväller man upp. Man är fortfarande inte synligt gravid utan har liksom bara svällt upp och kan tolkas som att man faktiskt håller på att bli rejält fet. Eller åtminstone mullig i överkant. För mig byggdes detta på eftersom mitt sug efter saker, det där väldigt kända suget som bara gravida kan känna (möjligtvis en extremt pms-ig kvinna också då...), mitt sug var under min andra graviditet FETT. SMÖR. GRÄDDE. SÅS. OST. Jag får kväljningar lite lätt bara jag tänker på det... Under min första graviditet var det citroner, vilket var vänligare mot vikten, men jag åt dessa och drack pressad citron på flaska i såna mängder att jag fick blåsor i munnen och på läpparna. Ändå, som en liten citron-pundare, så darrade jag upp med citronen till munnen och sög snabbt i mig av saften... Sedan blinkade jag bort tårarna och försökte liksom vissla inåt för att svalka läpparna med luft.... Resultatet blev: första barnet vägde sin citronvikt på 3600 gram, andra barnet vägde sin italienska pizzabagarevikt på 4520 gram. (Min syster undrade vart hans vackra ögon jag berättat om var, då han liksom bara hade ett enda veck där...).

Man kan inte ha mammakläder riktigt än, och den vanliga garderoben kan man bara ha om man inte sätter sig ner, eller drar upp tröjan och visar den öppna gylfen... Resultatet blir att man typ alltid hade svarta tights med en stor stickad tröja, samtidigt som man såg fet ut, inte gravid. Man mår illa mest hela tiden och är j-ligt trött, vilket gör att kronan på verket (ansiktet) inte lyfter stilen heller. Jag hade visioner om hur modern jag skulle vara som gravid, hur kaxigt jag skulle visa min mage etc, men detta gäller inte de första fyra-fem månaderna för mig i alla fall. Jag började likna en raggarbrud från 80-talet under denna period och jag orkade faktiskt inte bry mig... Om jag mått lite mindre illa kanske, men detta var bara en period att orka sig igenom helt enkelt.

När man läser detta, vilket är en början bara, så kan man kanske tänka att jag inte var lycklig elelr kände den enorma magin i att vara en "pod" för en ärta, men naturligtvis är mina två barn och deras graviditeter något stort och otroligt i mitt liv. Det är bara det att jag tycker att jag vill dela heeeela bilden, så att prestationer o annat får stryka på foten lite... Ja, vi är magiska. Ja, vi är lyckliga (för det mesta, försök vara stadig med de hormonerna...). Men, ja, vi är också i en period av livet där mycket ställs på sin spets. Verkligen.

Dessa spetsar såsom jag minns dem tänker jag skriva lite om då och då. Kanske också lite andra skäms-prylar som världen bör sluta skämmas över såsom analklåda och hemmorojder, svampifektioner mellan tår och i vagina.

Puss och kram
S

Someone told me long ago

There's a calm before the storm,

I know;

It's been comin' for some time.

When it's over, so they say,It'll rain a sunny day,I know; Shinin' down like water.

I want to know,Have you ever seen the rain?

I want to know,Have you ever seen the rain

Comin' down on a sunny day?

Yesterday, and days before,

Sun is cold and rain is hard,

I know; Been that way for all my time.

'Til forever, on it goes

Through the circle, fast and slow,

I know; It can't stop, I wonder.

Iwant to know, Have you ever seen the rain?

I want to know, Have you ever seen the rain

Comin' down on a sunny day?

Vila i frid Mamma-Lena.

Till minne av Lena som lämnade oss 18 Januari 2010

En liten fågel och en hockeyspelare?

Ja, vad har dessa gemensamt?

Jag reflekterade nyss över människor som kommit in i mitt liv och bett om min hjälp att undfly sitt eget personliga helvete. Jag ler när jag tänker tillbaka på hur varje människa är unik och hur vår relation är unik beroende på personen, även om det är samma väg vi vandrar tillsammans. Vägen ser likadan ut, samma steg och samma berg att bestiga, samma hinder att övervinna, med endast unika vinklingar av dem... Genom vår relation så har det vuxit fram metaforer över deras sätt att vara och uppleva resan.

En person jag hjälpte blev en liten fågelunge. Hon skulle resa till Finland efter 8 månader i trygghet. Denna trygghet var som ett fågelbo, ett tryggt näste där hon fått kläckas och fått växa små fjädrar, där hon blev matad av fågelmamma när det kurrade o sved i magen. Nu stod hon på kanten av boet o det var dags att flyga o prova sina vingar lite längre än bara till grenarna närmast boet... Jag kommer ihåg hur vi skrattade i min hall när vi tillsammans vävde en historia om hur hon stod o trampade på kanten, med flygarhjälm o flygarglasögon på sin duniga o tufsiga kropp o ropade: I am flying, mom, I am flying.... You see me? Ok, one... two... O hur jag mjukt men bestämt satte min en klo o puttade till henne med en försäkran om att hon kan flyga o med löften om bannor om hon inte ser till o flyga tillbaka om en vecka igen... Med leende o blinkning... Senare gav hon sig iväg för att bygga sitt eget bo i ett land långt borta, där hon kom ifrån från början. Jag minns den där sista kvällen innan hon reste, o hur hon själv berättade att hon stod på boets kant återigen o att det nu handlar om att flyga for a lifetime... Hur vi skrattade mellan tårarna... Idag står hon i sin fulla fjäderprakt o flyger sååå högt, läsandes nyheter i rutan i ett land långt borta. Jag surfar in på webben ibland o kollar hennes sändningar o hon sitter där som en riktigt anständig ung kvinna, men jag ser fågeln som darrande o bruten grät i sitt lilla krossade ägg, jag fylls av tacksamhet o mirakel o en tår trillar nerför kinden av ren kärlek för hennes idoga växande sedan den dagen. Min älskade fågel. Som idag är fågelmamma själv till många dunungar o hjälper till att bygga bo som få.

Just nu har jag mött en hockeyspelare. Som gärna vill sätta sig på den kalla isen o ensam fundera, tänka o tänka. Som är helt ovetande om sin storhet. Hon behöver en hockey-mamma. En sådan där figur som hejar på från det hon sticker ner foten i skridskon, knyter den, tar på andra skridskon osv. För varje moment behövs ett Yeeeeay! o en applåd o en försäkran om att hon är så värdefull... Ibland en liten gnutta omvänd psykologi i och för sig... men allra mest positiv förstärkning mot rösterna att hon är så värdelös på hockey... Mot det som drar i henne och säger henne hur en skridsko ska slipas fast hon är sönderskuren på händerna... Naturligtvis halkar hon till o får lära sig hur man står på skridskorna o samtidigt håller i en klubba o fokuserar på en puck genom sin egen erfarenhet. Det är liksom inte jag som är domaren i matchen eller powerade i pausen, utan coachen som visar vägen hur jag själv lärt mig lira på isen... Kraften o vägledningen har hon inuti sig själv o jag visar bara på hur man kommer i kontakt med den. Sedan är jag som medmänniska där o villkorslöst hejar på... Jag vet att hon är Foppa under den där suddiga ytan och det är en nåd att se hennes konturer växa fram...

Jag har också mött en fotbollsspelare, en stor käck o leende hurtig kvinna som visade sig vara en liten flicka i en klänning som kliar... en liten blomma med ett stoooooooort hjärta... Senast kom det en liten katt också, med grace o förnuft, där får man kasta nystanet med stil o intelligens fast ladda det först med oemotståndlig kattmynta som ger en ny sorts kraft, en kraft som funkar när klorna vänds mot henne själv. För under den skinande pälsen sitter små bölder av skuld som vi tillsammans försöker tömma o vårda till läkning. Sedan återigen positiv förstärkning i att hon inte alls är ett fästing-hotell o att hon inte ska lyssna på den där rösten som säger att hon lika gärna kan gå tillbaka till soptunnorna i en mörk gränd, att det är där hon hör hemma. Framöver kan jag tänka mig ett visst arbete på att pälsen inte måste vara så förbannat perfekt varje gång hon kommer till mig, utan kanske stötta henne i att kunna ligga o spinna på ett element en hel dag med sallad mellan framtänderna o kanske en ljudlig rap, men vad vet jag om framtiden mellan oss. Jag är här o gör det som ställs framför mig att göra, veterinären återkommer med direktiv.

En lååång blogg men jag hade så mycket kärlek på hjärtat. Så mycket tacksamhet för allt ovanstående. Kram till er o önskar er en fin dag, alla änglar o blommor o katter o hockeyspelare, o lejon o pumor o....

Lite ljus över saker o ting...

Satt i går kväll i min fåtölj, lugn och stilla. Plötsligt slog det mig. Äntligen lite ljus över trasslet under hösten, äntligen en känsla av att för stunden fått tillbaka balansen. Jag liksom började känna mig hemma i mitt eget liv igen, vilket jag inte gjort på länge...

Jag har alltid trott att jag älskar förändringar och utmaningar. Alltid. I går kväll kom jag fram till att jag inte alls gillar förändringar, eller tja, gillar, men hanterar inte så bra. Det var i takt med examen i våras som jag slutade känna saker, slutade kunna se framåt, etc och bara kände mig som ett skådespel.

Min älskade storasyster och idol i hela livet pratade med mig under jul. Hon berättade för mig hur hon i sitt yrke som skådis går igenom en process kontinuerligt: Repetition ca 8 veckor med en massa inre processer, sedan PANG! Premiär! Urladdning! Efter detta har hon alltid, ALLTID, en vecka när hon känner sig tom, ångesten kryper lite i kroppen, framtiden ser mörk ut, hon har gjort allt hon kan göra i ett liv, gråter mycket. Dock låter hon sig vara i det, accepterar och skyndar inte på. Om hon gjort det tror hon att det kunnat bli långvariga problem... Efter en vecka är hon i balans igen.

Hon sa till mig: Gumman, du har laddat för din premiär i TRE ÅR. Snacka om urladdning!!! Det är inte något konstigt alls med det här!!!

Visst var det ett fint perspektiv hon gav? Jag har inte känt ett kryp i kroppen knappt efter det snacket. Dock tar jag inget för givet utan är såååååå tacksam för att idag, idag är det bra. Obeskrivligt tacksam.

Hon har nu också sällat sig till listan utav folk som tittar på mig djupt in i mina ögon, och säger att jag ska sluta bära på skit själv. Både hon och mamma ligger på mig med att ringa om det kör ihop sig och inte bara säga att jag är trött... Dock kravlöst, snarare en knuff jag behöver för att fatta att jag inte behöver vara så jävla bra, att jag inte kan ta ansvar för att bära upp deras välmående på mina axlar. Jäklars vad djupt det sitter... Men läkande stunder är underbara.

När man får snosa på mamma, o känna den där doften som bara finns en enda i världen av... (Mamma=Mamma+ansiktskräm och lypsyl. Pappa= Trycksvärta och äpple (numera också lite farbror). Syster= Jordgubb. (Ja, hon har luktat det sedan hon föddes... på sant.) )

Nä, nu sitter jag o svävar iväg här. E lagom skönt förkyld o lite småflummig på jobbet idag, väntar just nu bara på att tiden ska gå så jag får gå hem... Jag vill bara säga kram o kärlek till er, och önskar att allt löser sig som bör lösas och att detta året blir det bästa i ert liv. (Hittills, that is...)