En sak till...

Just idag accepterar jag att jag är en pratig människa, en liten osäker Nasse i Nalle puh-figur, en introvert självmedveten person med överskott av samvete och people-pleasing-problematik. En kontrollmänniska och en sjusovare. Med hett temperament, och starka åsikter, som snackar fritt ur passion både trevliga och otrevliga saker... En längtande människa efter godkännande o som aldrig kan få nog av det... Ja, en sådan där som berättar allt bra jag gjort så att ni kan säga Wow, bra jobbat tjejen!!! I know it can be a pain in the ass, men jag tvekar aldrig att ge tillbaka, jag vill att ni skryter till mig!!!! Jag är en alldeles individuell individ i denna individualismens era, tillsammans med andra miljontals individer... Som har svårt att tycka att andra männsikor har bra ideér när vi ska lösa något tillsammans, som får jobba stenhårt på att inte explodera när saker inte står där de ska, när andra inte går som de ska, när andra inte förstår som de ska... En människa med ett fotografiskt minne för rätt oviktiga saker, men ett extremt kort minne kring andra människors liv. Sorry, working on it. Jag har en kalender nu, ska bara lära mig den... En människa som är hög och snabb eller låg och sakta. Thats me, or what I can see and have hated so much. Bara för idag, accepterar jag dessa delar och snälla ge mig era!!! Så ska jag strö glitter på dem och arbeta på acceptans även av era!!!! Lets rensa ut skämslistor, vet ja!!! Handsken är kastad, vem tar upp den? Kraaaam C

En dag i taget...

Tja. Hemma idag också, får undan lite grejer som legat och väntat... Var hos läkaren igår och fick en diagnos. Som förklarar en hel del... Hade jag fått den för 5-6 år sedan hade jag rasat ner i ett djupt hål och gömt mig bakom den och rivit ner allt annar också. Nu känner jag att den är en liten självklar del av mig, som växt ut pga av helt resonliga anledningar. Nu känner jag "So what, Now what do I do about it"... Känner ingen massiv sorg över faktum hur jag utvecklat detta tillstånd, utan ser det som mycket logiskt att min hjärna programmerats som den har. Sorgen över orsaker har fått mycket tid i mitt liv, många terapi-timmar och druckna tårar.

Jag lever i frid med dessa människor idag, och det är så härligt att kunna gråta idag av helt andra anledningar, av lycka och tacksamhet att bitterheten gentemot dessa människor bytts ut av en gränslös kärlek, en underbar frihet genom förlåtelse. Jag kan sitta och älska dessa människor så mycket att jag grinar... År av kärlek som skulle ha flödat fritt som under de senare åren får forsa fram...

Dock sitter jag med "programmeringen" och dess effekter kvar, vilket också fått år av mitt liv av tårar och gnisslande tänder... Självömkande tankar av varför just jag, jag kommer aldrig att..., jaha, jag funkar så här och det är ju själva faaan..., osv ad infinitum. Nu känns det som att jag kan vara vän även med resultaten av barndom som fortfarande lever i mig. Frågan är hur jag kan leva framåt med utrymme för ALLT jag är, utrymme för resultatens faktum och att inte förneka dem (faan vad jag pressat mig i situationer egentligen, som jag inte hade behövt om jag kunnat vara ärlig och "connect the dots") och samtidigt växa och utveckla strategier för att kunna leva ett gott liv, där allt får sin tid. Att lära mig att det blir värre när jag är trött, att jag överlag har ett stort behov av vila i perioder, att lära mig vilka situationer jag bör utmana och vilka jag inte behöver utmana...

I allt detta som är livet just idag, i kärnan av allt finns Gud. Som puffar och älskar. Där jag varit och vänt under hösten (by the gates of insanity and hell and back) så är dagens största tacksamhet att jag såg en blå himmel i morse och kunde uppfatta den... Wow.

Tack. Allt löser sig så småningom, och jag måste inte jaga nästa sak att ta itu med. Jag får lämna över till Gud (en verklige super-GPS måste jag säga) och så får vi se vad som sker... Kärlek till alla "farliga" människor runt omkring mig som är mig så kära på samma gång, hihi... Om definition önskas så har ni mitt nummer.

Hemma i Sverige igen...

Jaha, så är man tillbaka. Under de tre senaste veckorna har jag försökt att ha paradiset med mig och återskapa det i mitt hem, och mitt liv här. Det går väl sådär, helt ärligt...

Sakta glider man liksom över i vardagen, in i rädslor och perspektivet byts ut mot "strut-fotbolls-perspektiv". (Ni har sett såna där strutar av papp som man sätter över ansiktet med ett litet litet hål längst fram...). Men, vad som är nytt är att jag har en plats i mitt hjärta och i min erfarenhet som jag kan gå till... Och minnas. minnas att jobbet inte är allt. Att jag inte måste vara omtyckt av alla. Att min kropp och mitt sinne är det mest primära i mitt liv, och det är fullt tillräckligt att lära mig att tillämpa endast detta...

Idag är jag hemma. Kände krypet i kroppen igår kväll, efter att ha varit tvungen att se på en del saker i mitt liv igen. I natt drömde jag att jag blivit skuren illa i magen, och att min högra arm skurits av. Läkaren sade att 112 inte hade tid med mig, och att jag skulle dö, eftersom levern var paj... Vaknade med oooont i magen som faan och kaboomade som ett helt kavalleri... I frågan om att lära sig tillämpa ovan nämnda vankade jag naturligtvis av och an och funderade på hur jag skulle kunna gå till jobbet i alla fall... Men, det tog ungefär 5 minuter av dravvel med kommitéen på huvudkontoret innan jag sade STOPP och BELÄGG!!! Vad faan håller jag på med!?!? Och så mejlade jag de jag måste mejla vid sjukdom o nu är jag hemma... En liten röst viskade redan igår att jag skulle behöva det, men jag gick emot det och pang så fick jag ont i magen... Gud har varit väldigt handfast och tydlig det sista... Vägledningen kommer liksom med flygplan och banderoll när jag inte lyssnar... JAg tänker på Oprah och vad hon sade en gång om vägledning från Gud: Först kommer det en liten vindpust, sedan kommer det ett litet sandkorn. Efter det kommer det en liten småsten, efter det så rasar hela tegelväggen ner på dig... Japp, Oprah. Så sant. Fast jag fick en tegelsten i magen tror jag.... Ajjjeeeee.....

Kärlek till er alla som finns i mitt liv. Tack för att ni är vackra färger i den väv som är mitt liv.

Glitter över paradiset...

Jag är här, i den här upplevelsen av landet långt borta. Sagolikt vackert, förundran fyller mig hela tiden. Men, vad som höjer den här upplevelsen extra, som gör den mer värd på något sätt, är kommentarer från människor som betyder mycket för mig, o som lämnar små tassavtryck i min blogg. Då känns resan fullbordad på något sätt. Svårt att förklara, men det är bara så det är. Livet börjar kännas normalt igen, hål gapar inte tomma i mitt hjärta längre. Jag förundras och gläds över kärleken som finns där... Utan slut. Kram kära syster.

Rapport från paradiset 3

jaha, här har det varit halloween som ni ser... Bilden är tagen inne på ett snabbköp downtown Honolulu. Heeeelt galet med alla folk som klätt ut sig till allt möjligt... Jag både häpnade o skrattade en hel del... Själv var jag som ni kanske ser eller inte, hjärter drottning ur Alice i underlandet och Christie var Madhatter så vi var ett tema... Ihop med vampyren Älskling, Leatherboy och Hung as a horse Aaron...

Konventet var mäktigt, mer kan jag inte säga... Men jag ställde mig upp o gick fram o snackade i mikrofonen inför en hel del folk, darrade o var skitnervös men I did it anyway!!!! Ha, thats how i roll... Imorgon har jag blivit tillfrågad att snacka på en konferens här på Maui i 45 minuter. Rockar inte det så säg??? Är jag nervös? Ja, som f.n men jag gör det ändå... Vilken ära... wow... O det finns inget bättre rum att vara nervös i än ett rum med massa folk i samma klubb...

I övrigt händer det grejer... Min dotter har gjort slut med sin pojkvän efter 3,5 år. Varpå JAG gråter... Känns så konstigt att vara så långt bort just nu... Vi har pratat långa samtal på telefon o hon är så stark den lilla ängeln... Hon är i sanning unik. Efter vårt samtal idag så berättade jag för Juenlee som vi bor hos om samtalet o att jag sagt till min dotter (efter att ha gråtit tillsammans o gått genom den tunga biten) att hon kan sprida sina vingar o flyga nu, vara ung o fri o upptäcka världen, hon har pratat om att hon vill åka som aupair förut men att pojkvännen liksom har gjort att hon inte riktigt kommit iväg... Här avbryter Juenlee mig med ståpäls på armarna och säger högt: AUPAIR???? Vet du hur länge jag o Dan pratat om att vi behöver en Aupair?!?!? Vi behöver en aupair till barnen, o i morse så sade sekretraren upp sig på Dans företag o jag har gått omkring hela morgonen o funderat på vad vi ska ta oss till eftersom jag själv också håller på att starta upp min egen rörelse o jag kan inte rodda allt själv...

Så, nu är det bråda dagar att fixa alla papper o visum o min dotter hoppade upp o ner av lycka i telefonen o sa att hon gått från att känna sig som ett enda stort blåmärke, till att känna det som att Gud just slet fram det största, fetaste plåstret han hade o svepte in henne i... Hihi... Om allt går vägen med papper så är min dotter anställd i ett år som barnflicka på Maui, med mat, husrum, de ger henne körkort här, plus att hon får åka med på resor med den hör familjen som är en helt underbar o äventyrlig familj där föräldrarna har många, många år i klubben o en sjujäkla stor portion av Aloha spirit... Det är ett otroligt kärleksfullt hem... De vill ha hit henne så fort som möjligt o de betalar en resa hem efter ett halvår så hon får komma hem lite emellan o hälsa på... Va?!?!? Är det inte otroligt???

Nä, nu är klockan mitt i natten o jag ska sova. En händelserik dag kan jag lova... Kramar till er alla. Jag längtar hem samtidigt som jag med lite kattklor börjar hålla mig fast o tycker att söndag helt plötsligt börjar närma sig för fort... What an alc, never fully satisfied... Hehe... Fast å andra sidan, att lukta på mina barns kinder... Kan inte ske snart nog....

Rapport från paradiset 2

Har varit här en vecka nu lite drygt...

Vi har gjort så mycket så jag kan inte ens börja att berätta. Bilden ovan är tagen i trädgården där vi är denna veckan, hemma hos Juenlee o Dan i staden Lahaina, kallas även Paradise... Vi står under några bananpalmer... Ja, med riktiga bananer... Vi har varit på djungelvandring o ätit Guavafrukt som vi plockade i det vilda, såg avocadoträd o jag fick panik i mitten på en repbro. No more Indiana Jones for me, ever.

Jag äter o äter o äter. Allt. Idag har jag varit o shoppat för mig själv eftersom mannen skulle hjälpa en vän att lägga golv. Det slutade med att jag köpte presenter till mannen som just i detta nu sitter på akuten på Maui Memorial Hospital med en skadad tumme...

Imorgon flyger vi till Oahu o Honolulu för ett jättestort konvent över helgen, det ska bli kul. Plus att det är min födelsedag o Halloween samtidigt. Kostymer är fixade... Sedan tillbaka hit till Maui o ytterligare en vecka innan det blir Sverige igen...

Allt är så underbart o spännande, men ändå ligger en hinna över det... Min krasch före vi åkte hit som föranledde medicinering och ny medicinering efter det gör att jag fajtas med biverkningar, om än inte så starka som från den första medicinen de tog bort. Det känns sorgset. När jag äntligen får uppleva paradiset på jorden, så är mitt inre i uppror mot detta medikament som bara gör saker värre till en början... Men men, jag får väl komma tillbaka igen o ta med mig min familj för gudars skymning vad jag saknar dem... När man bokade resan kände man liksom att det skulle vara skönt att få lite tid på egen hand, men jag kände SHIT!!! Barnen!!!! Redan vid mellanlandningen i Newark på vägen hit... Inte ens halvvägs hit...

Allt är fint men jag saknar tryggheten hemma just nu. Kärlek

Rapport från paradiset 1

Maui. Man vaknar sin första morgon och hör fåglar utanför verandan som låter som djungelfåglar. Man går upp o brygger kaffe, kaffe från Tonga-öarna. Man tar sin kaffekopp, sveper sin japanska morgonrock runt sig o tar en promenad till stranden på andra sidan gatan, förbi klubben för veteraner från andra världskriget, gamla människor sitter där i tidig morgon o hälsar Aloha när du går förbi. På marken ligger en fallen kokosnöt. Man lyfter upp den och förundras över att hålla i den... nere på stranden sätter jag mig i sanden bland massa koraller som flutit i land från revet utanför...

Vi åker till något som kallas för Swap-meet, det kan översättas till marknad. Här finns healers, massörer, hippies som överlevt det tjugonde århundradet. Locals som säljer frukt och grönsaker och massa saker... Köper mig en klänning. Får Gingerflowers i en underbar bukett från en ung hawaiiansk tjej, får att par solglasögon från ett surfarpar som flyttat hit och försörjer sig på att sälja prylar för stranden... Alltså FÅR... Ser en avocado som är det största jag skådat, vi snackar melonstorlek... Solen steker men den starka vinden från havet svalkar... Dricker fruitpunch, härligt kall, och äter shortribs. Gud vad gott... Kommer öka ett par kilo tror jag...

På kvällen sätter jag en blomma i håret och åker på ett couples-meeting i ett fint hus österut på ön... Det är ett knytkalas och vi möter par som varit gifta i 50, 60 år men också i ett eller en månad. Vi tillhör alla samma klubb, och det finns en sådan kärlek och värme och tacksamhet, en ödmjukhet inför livet på något sätt. Jag tas emot med kärlek och leenden, fast jag känner mig lite vilsen. Men en man på 80 år frågar mig om jag tycker om lutfisk så brister jag ut i skratt och isen känns bruten... Kramar, lyckönskningar och ett awwwww för att vi BARA stannar 3 veckor... Herregud, för mig är det ofattbart att jag fått komma hit, får uppleva det här. Överallt ler människor och hälsar. Överallt.

Målet är värt resan hit, med allt strul den bar med sig... Det tog två dagar istället för en och min jetlag är inte nådig kan jag säga. Men allt blir liksom en aning lättare med färsk stjärnfrukt och dragonfruit, och med surfarvågor och leenden... Kärlek till er, saknar er.

Tacksamhet, tillit o allt där emellan...

Hej. Idag är det tisdag. Jag gör mitt första dygn utan medicin vilket har gått enligt ordningen: tankar som snurrar. sömn. Svett. Svett igen. Ännu mera svett. Fuktiga lakan o tshirt. Hjärtklappning. Knepiga drömmar. Nästa knepiga dröm. Svett igen. Morgonkaffe. Bön. Hjärtklappning. Lugn.

Igår kväll gick jag på två möten på raken på klubben. Nu har jag två nya vänner till som älskar manualen, i samma ålder, o barn. 5 nya vänner på en vecka, i samma ålder, med samma passion, med liknande livssituation. Wow... Herregud. Kvinnor allihopa, som alla vet vikten av gemenskap för att stänga ute ensamheten o isoleringen. Äntligen. Jag vet min plats utan tvekan. Igår var första gången på två år som jag skrattat mycket o länge under möten. Där lösningen börjar sprida sig som ringar på vattnet även i den mörkaste källarlokal... Där kontakter knyts o ensamma små båtar sträcker ut händer o finner varandra i glädjen o tacksamheten över att ha varit utsatta för samma fara... Där leenden o kramar o ord stöttar o backar upp en darrande kropp som min, där jag glömmer mitt eget och hör min medsyster o medbror igen... Tacksamhet o leende ända in i sömnen... Idag är det hemmaklubbens möte o flera stycken kommer dit, för att tanka på så att man orkar gå ut till andra o enträget, mjukt o tålmodigt orkar sprida lösningen även i de räddaste hörnen...

Gud. Tack för att jag finns. Tack för klubben. Tack för allt. Tack för att jag får växa. Tack för att jag får snubbla. Tack för att jag får resa mig igen. I am gonna try this other street over here... Kind of recognise it... Its a sunny road anyway, and I dont have to walk alone. Kärlek till er alla, Sunsoul

Yes...

Jodå, jag ska typ inte äta den medicinen någo mera. Skönt. Nu väntar ett par dygns avgiftning eller vad vi ska kalla det, som kan vara lite tuff men hellre det än som jag har mått rent fysiskt på den... Även psykiskt stundtals... Tänk er o tända av på tjack, ungefär så mår man på den här medicinen... Jag måste här tillägga att jag inte själv tänt av på denna vara, men varit nära många som gjort det o jag har mått, som de ser ut, i cirka två veckor...

Fortsatt sjukskriven en vecka till o möte med chefen efter läkarbesöket, vilket avlöpte väl. Hon är en ängel helt enkelt. Vi pratade en bra stund o hon fråga mig lite om min bakgrund kring utbrändhet o privat, varpå jag släppte en del detaljer men inte alla... Ganska långt ifrån alla faktiskt, men tillräckligt för att ha en ärlig konversation. Jag berättade för henne om hur rädd jag blivit när jag började jobba nu, för att jag misslyckats på denna punkt förut, jag har kraschat o brunnit o sist som jag jobbade "på riktigt" (inte lösa timmar eller semestervik) så gick det ju som bekant helt åt skogen o jag ägnade mig åt att riva ner övriga delar av mitt liv i flera år efter det... Jag jobbade på den tiden med en apa på ryggen... (se engelsk översättning monkey on your back, recovery-sidor är ett tips...) :-D

Nåväl, hon hörde mig på min rädsla för att misslyckas o att inte klara det o hur dessa tankar kommit både före jag började o efter... Hon log vänligt o varmt o sa att vi ska se om vi inte kan hjälpas åt så att jag får "vinna" nu... Is she an angel or what? Från o med nu, så ska vi prata hon o jag, dagligen om det behövs, o har jag bra dagar o kanske veckor så kommer jag dit o gör mitt jobb, med lite nedskärningar i mängd föreläsningar o kontakter i andra delar av företaget dårå, o känner jag att det blir för mycket då stannar jag hemma en dag eller går hem efter några timmar o bara säger till så fattar hon. Wow. Dessutom sa hon att det inte handlar om vad de behöver ha från mig i första rummet, utan att jag ska klara av det är viktigast av allt. Snacka om att jag darrade ut därifrån o verkligen upplevde den fina höstsolen... Tack Gud för dessa människor du har satt runt mig...

Nä nu ska jag gå o vila mig lite denna vackra oktoberdag, i eftermiddag väntar möte på klubben o pass hos polisen. Sen skaaaa jag ta det lugnt. Jag lovar... Kärlek S

SÅ!!!

Jaha, så har det gått två veckor på medicinen och jag mår skiiiit på dem. Inte i huvudet men i heeeela kroppen. Darrar, skakar, hjärtat slår tungt o hårt.

Nu ska jag till läkaren för att följa upp. Skriver mer i eftermiddag hur det gått, men jag tänker verkligen ifrågasätta min medicin, det kan ni vara säkra på... Kärlek/Sunsoul

Idag kom det blommor till mig från jobbet... Herregud... Vad säger man? Tack. Tack. Tack. Det står att de tänker på mig o saknar mig. Så gulligt. Jag har också pratat på telefonen med chefen igår och vi ska träffas efter att jag varit hos läkaren på måndag... Hon sa att det finns många lösningar på hur jag ska kunna jobba, stundtals hemifrån gällande korrespondens och researcharbeten, för klientsamtal behöver jag naturligtvis vara på plats, eller att jag får kortare dagar eller....

Hon visade också en himla förståelse för hela situationen och tyckte inte att jag var så speciell med att krascha just nu... Hon förmedlar medmänsklighet helt enkelt o mjukar upp botten liksom... Tack för henne. Tack för de fina vänner jag arbetar med, fast vi inte hunnit jobba ihop så länge. Tack också för alla människor som finns i mitt liv, inne i kärnan eller ute i periferin. Tack.

Min man har haft det tufft när jag varit nere ostundtals har han faktiskt varit ett pucko. Tycker jag. O det är inte alltid man orkar se bakom handlingar och ord till hans rädsla... Men det har förlöpt väl o nu när jag mår lite bättre så blir han som en tornado åt andra hållet, alldeles alldeles hyperlycklig o hoppande o glad o sprudlande o gud vad vi ska hinna med mycket nu!!!!! Passa på, hon mår bättre!!!!! Så, därför drar jag mig tillbaka till min blogg, andas djupt o njuter av lugnet medan han är iväg o gör lite ärenden... Han är så tydlig, karln... Jag älskar honom djupt. Även när han är ett självupptaget pucko. Han blir nämligen det varje gång när scenen är för trång för två självupptagna puckon...

Nu ska jag gå o vila. Kram på er Sunsoul

En dag i taget...

En ny dag. Startade kl 8 i morse med att jag vaknade o tänkte på allt jag borde, måste göra. Jag somnade om...

Vaknade några timmar senare och vände mig dit jag ska på en gång när jag vaknar, o allt känns bättre.

Det är märkligt vad som händer när man släpper taget... De sista dagarna har regnat goda saker över mitt liv. Var på klubben igår o det dök upp tjejer, tjejer som har en låga för klubben precis som jag, o för klubb-manualen... En har precis flyttat hit från Island o sade att hon behöver vänner o att bygga ett nätverk med andra tjejer i klubben... Hon har haft ett mycket tajt sådant hemma... Hon sa att livet fortsätter alltid att hända o när det gör det, då vill du ha klubben där... Så, vi ska träffas ett gång tjejer nu, 4-5 stycken, o tillsammans gå till en annan klubb för tjejer som inte fått manualen förklarad för sig, o mjukt men ihärdigt försöka sprida en lösning... Jag meddelade detta till en av tjejerna på den klubben vi ska besöka o hon fick mitt meddelande kl 12.12... Hihi... God has humor...

Så, livet knallar sin gilla gång här, o jag vänder mig om och om igen till lugnet. Lugnet som just nu befinner sig i bakgrunden av allt i form av tillit. Kram till er alla Sunsoul

en skön helg...

I helgen har jag varit på stor träff med klubben... En man pratade om trean... O fjäll föll från mina ögon kan jag säga... Ojojoj vad jag glidit ifrån detta program i små små steg, blivit mer o mer självupptagen... Efter detta har jag haft en ro innerst inne, även om kroppen darrar o skakar... Jag tänker inte gräva djupare nu. Jag är inte redo för det. Jag kan inte utan att bli totalt självfokuserad och när jag blir det så blir det Twilight Zone i mitt liv...

Om jag ärligt kunde svara att jag levt i tian elvan o tolvan så hade jag inte kopplat ihop mitt nuvarande tillstånd med mitt program. Men jag böjer på nacken o säger ärligt att det under det senaste året har spelat mindre o mindre roll med hur min nästa mår... Jag har inte tid med andra människor. Jag måste upptäcka mig själv... Trots att min erfarenhet visat mig tidigare att det är när jag är med andra o slutar leta efter mig själv som jag finner... Utan kamp.

Jag är här o nu o Gud känns åter nära. För en bestående effekt av trean tänker jag nu ta mig an fyran, o jag har en känsla av att det som kommer ut är äkta. Inget annat spelar någon roll nu. Jag jobbar på kärnan o så får resten följa efter...

Kram o kärlek Sunsoul som inte så mycket oroar sig över vad som varit o det som komma skall...

Idag är det återigen tuffare med biverkningar... Jag skulle ha mått bra vid det här laget utan dem, jag vet det... O nu över till något annat, något fint som jag vill dela med mig av.

Jag är snart 35 år. Vet ni hur många gånger jag haft ett nära samtal med min pappa? Han är 30-talist och en riktig karlakarl... Har knegat hårt med typ 2 sjukdagar på 43 år... Han växte inte upp i en generation där man sa Jag älskar dig till sina barn, eller ens var berättigad att ha känslor. O skulle de dyka upp ändå så löser sig allt bara man jobbar... Han mådde inte så bra när jag var barn utan han slogs mycket. På sina barn. Han var som ett djur i bur stundtals, med alla tillbakahållna känslor... explosion liksom bara...

Han träffade min mamma, en söt liten fröken som plockade poäng på universitetet och hade alldeles jättemycket känslor istället. Många känslor som behövde läka framförallt. Hon blev bortadopterad när hon var liten... Och detta gjorde att hon för allt smör i småland inte kunde släppa taget om sin "familj" oavsett vad som hände i den. Nåväl, detta var ett kort referat av bakgrunden mellan mig och min far. Min mamma har alltid sagt att jag inte får berätta jobbiga saker för pappa, för han är så känslig egentligen... Alltså har jag inte berättat att jag kraschat...

Men, o nu kommer miraklet, igår frågade mamma på telefon om jag kunde tänka mig att tala med pappa för han hade så mycket han ville säga, sa hon... Okej, tänkte jag, JAG är inte den som bromsar mellan mig o min far så jag ville gladeligen tala med honom... Fast det var lite otäckanske kt, att behöva vara ärlig och därigenom oroa honom... Yes, I know how it sounds, but thats the truth....

Hans ord var så många att de inte riktigt kunde vänta på sin tur, o viljan bakom orden vad hans hjärta ville säga mig var inte svår att uppfatta.... Mina ögon tårades... Som en vis gammal man, (fick han äntligen visa att han är), sade han att jag inte får pressa mig så hårt, att inte spränga mig för alla andras skull, att jag är så otroligt duktig att jag inte behöver anstränga mig... O framförallt orden "Det är bara ett jobb" från min pappas läppar slog mig med häpnad... "Du är viktigast".... Wow. Fattar ni? Vilken grej... Min pappa talade till sin dotter. Thus spoke Lasse... liksom. För första gången i mitt liv hade jag o min pappa ett ärligt samtal.... orden räcker inte till för att beskriva vad jag känner... Det sista rådet han gav mig fick mig att le mellan tårarna, då det speglar honom så mycket. Han var idrottsman i sin ungdom, ganska bra sådan, han föll på uttagningen till landslaget med fyra hundradelar... Löpare var han, längre distanser... han sade följande" Du vet, gumman, det är som att springa ett 400-meterslopp va... man får gå ut jävligt mjukt i starten, hålla jämnt o lugnt.... sen kan du ge järnet sista biten innan mål....". På sin västgötska/göteborgska dialekt.... Jag sög i mig det han sa... o känslan av att prata med min pappa, att få hans kloka råd och erfarenhet, att få ha honom som den rollmodell han alltid skulle varit saknar jag ord för.

Jag har lärt mig att säga Jag älskar dig, o det säger jag till min pappa. Han fnissar alltid tillbaka. Om han ska säga att han älskar mig, så köper han ett kilo rökt lax som jag älskar, eller fyller min frys med kött. Han berättar inte för någon att han är orolig att hans lilla flicka ska bli rullstolsbunden efter födseln, men han gråter tyst hos läkaren. Efter detta är det HAN som tar mig till sjukhuset varje vecka i min babylift på spårvagnen tills dess att läkaren säger att faran är över och att mina höfter har mognat ikapp... Det är han som vill att jag ska bli idrottsstjärna och delar med sig hur jag ska träna... Jag vill inte bli sprinter, men jag vill göra honom glad... Det är han som sitter på intensiven när jag hamnat där, det är han som frågar läkaren om jag kan börja jobba snart fast jag är kopplad i slangar o sladdar efter att ha förgiftat min kropp... Jag var förbannad länge på den där frågan till läkaren, men idag vet jag att vad han egentligen frågade var: Hon överlever väl? Snälla säg att allt blir bra...

Så många filter emellan oss. Som igår inte var där längre. Jag saknar ord. Fast inte dessa: Jag älskar dig så djupt pappa.

Igår darrade jag iväg till ett möte med en härlig människa som skulle bedöma huruvida de kunde hjälpa mig eller inte. Hon tyckte inte att det var läge just nu, utan ville att jag skulle bygga en grund först, då denna terapiform öppnar upp väldigt mycket som man måste vara rätt stark för att orka möta. Dock var mötet underbart, jag blev alldeles lugn i kroppen o darrade inte ett dugg, kände mig riktigt glad o tillfreds i hennes lugna rum. Hon speglade mig tillbaka på ett så fint sätt, där hon vände sig till det som är starkt... Efter att ha lyssnat till ett referat av min life-story så (o här kommer dagens bild in) sa hon att jag besitter en enorm kraft och har utvecklat strategier som gjort att jag klarat av rätt otroliga saker i mitt liv. Hon pratade också om att längre fram, när jag är starkare, gå in o se vad en liten inre flicka har att berätta, då det torde vara en hel del... Mina panikattacker på senare tid är troligtvis hennes sätt att göra sig hörd...

Men, först ska jag ta emot den KBT som landstinget råder mig till och följa läkarens råd. Utöver detta så tänker jag själv gå igenom mitt program utan press... Jag vill vända mig till den där kraften, flamman, inom mig och i andra människor. Det är något som aldrig misslyckats förut... Och något jag tror är extra viktigt just nu...

By the way, jag skrev ett mejl till min chef där jag ärligt berättade vad som gör att jag är hemma från jobbet just nu. Jag målade naturligtvis inte upp en bild med massa detaljer men gav en övergriplig bild. Vilket svar jag fick!!! En ängel... Full förståelse och hon vill se hur hon kan hjälpa mig att ändå kunna arbeta, fast utifrån min förmåga och inte deras behov så mycket... Hon är helt med på att jag är hemma och vilar 2 veckor, och de dagarna mellan sjukskrivning och resa vill hon träffas för att diskutera hur hon kan ordna det så att jag orkar... Denna kvinna höll själv på att krascha för ett par år sedan visade det sig, och som chef med 4 barn hemma så har hon gått ner i tid och man har anställt en biträdande chef som stöd. "Man måste orka leva också" sade hon... Det känns otroligt.

Idag ska jag fortsätta vila. Biverkningarna är lite bättre idag då jag justerade tiden jag tar medicinen igår. Darrar gör jag men hjärtat pumpar inte som i ett vasalopp idag... Min inställning till dessa piller kunde vara bättre, men Humble-pie står tydligen på menyn idag också... Kram till er alla. Sunsoul "Flamman"

Dagen idag...

Ja, så här kan man se ut när man tar medicin. Det gör jag. Darrar. Darrar till datorn, darrar till ciggen, darrar runt... Hjärtat dunkar o kroppen vibrerar. Man kan tro att det är cellgifter jag tar, men det är det inte. Det är en ganska svag anti-depressiv tablett, men min kropp är designad (efter viss träning från min sida måste tilläggas) att reagera väldigt starkt på tabletter... Vilket brukade vara min stora lycka för en sisådär 4-5 år sedan... Nu är det inte lika kul. Men jag har en bok där det står att Gud har försett världen med duktiga läkare och deras verktyg, och till och med JAG kanske behöver böja på nacken... Trots inventeringar och jag som är SÅ andlig...

Om man börjar dricka tidigt i livet, och detta livet kanske inte startar så himla lätt, då kan man liksom se till att man har en viss nivå ångest med sig på livets stig, enligt läkaren. Om man sedan lägger till vissa kvantiteter alkohol så har man liksom även lyckats fixa fysiska förutsättningar för det... Jag vet inte vad jag ska tro, men att jag kanske behöver lite av varje för att kunna ha ett gott liv, tackar jag ja till...

Enligt läkaren behöver jag också bara stå ut med dessa darrande biverkningar och kryp och oro i kroppen i ca två veckor. Om detta visar sig inte stämma så vete katten...

JAg är ändå himla tacksam för att läkaren känner till min gemenskap och ställde frågor kring detta, hur många möten jag går på, om jag har en sponsor, om jag håller kontakt med andra, och jag svarade duktigt att jag gör allt och kokar kaffe och är kassör och hjälper andra och... varpå läkaren frågade mig om jag trodde att jag var Superman... Aj. Så, just nu har jag ett pappaer där det står TOTAL vila... Denna dag spenderar jag med att total-vila tillsammans med en "syster" några timmar och lite hembakade mufffins... Nej, jag har INTE bakat dem. JAg vilar ju...

Kram till er alla. Gud är stor. Och att fatta meningen med allt har jag så smått börjat ge upp, jag sätter ner en fot i taget och glider med just nu...

Boom...

Ja, jag låter bilden tala... Den illustrerar mig rätt bra. I did it again, so to speak... Jag tror att det finns få människor som är så envisa som vad jag är. Jag är nu fast besluten att laga mig, vad det än kostar. Envishet igen... But in certain times of life your defects become your assets, wisely used... Kram o kärlek till er alla.

No further comments...

Do I need to say more about this day??!?!??! Love

Min dotter e en ängel... med humor.

Igår så hade jag o min underbara gudagåva till dotter en eftermiddag själva på stan... Denna underbara människa som jag fått nåden att få föra ut till livet och sedan lära känna i dryga 19 år. Vad gör hon med sin första lön ever? Jo, hon bjuder sin än så länge panka mamma (börjar jobba på fredag) på en klippning hos favvo-frisören med efterföljande fika... Alltså Gud va... Senare på kvällen var det dags för kick-off med nya jobbet, vilken förlöpte väl. Det var bara en enda person som gav sig i kast med att försöka utröna varför jag inte högg in på det uppdukade långbordet vilket var en orgie i alkoholhaltiga drycker... Jag satt där o sippade på min goda mango-juice och alldeles för mycket kaffe... Like a true BoB-friend... (det betyder att man vet precis vad det handlar om att gunga hem på spåris med darr av en aning för mycket koffein i systemet...)...

Komplimanger haglade om frisyren både på salongen och kick-offen... I morse dock, kom min dotter upp och såg mig i köket och ville att jag inte skulle ta det fel (hon vet att hennes mor e liiiite känslig...) men att jag ser ut som "melon-katten" på internet.... Se bild ovan. Jag tog det inte fel alls utan gapskrattade och hade fullt sjå att få i mig morgonkaffet en lång stund efteråt.

Så, här har man gått runt o kikat i spegeln o funderat på vilka kända mode-ikoner man klippt sig som; Mary Quant? Pontén? Twiggy? Näää, melon-katten... :-D

En helt undebar dag, med nya människor o äventyr, o faktiskt så var jag inte livrädd. Jag var så Jag e osäker bland nya människor, jag klampar på omväxlande med att dra mig undan, o det är precis så jag är just nu. Jag somnade trygg och glad för att jag är jag o det är ok. Inga långa självförebråelser för att jag sa sådär, o hur kunde jag göra det där, å vad kan jag göra annorlunda nästa gång så att det blir PERFEKT, utan bara en känsla av att det gick bra o ok. This is me... Livet har gjort mig haltande, o jag haltar när jag går. Men det är mitt sätt att gå o det är underbart, det kan inte vara på ett annat sätt o behöver inte vara det längre. Tack Gud för gåvan av acceptans just nu...

I morse fick dottern en utbetalning från skatteverket bara sådär... Till samma nivå som en klippning plus ränta. Hon har naturligtvis jämkat dårå.... Men hon var ovetandes om den o blev jätteöverraskad o glad o frågade varför. Jag svarade henne att hon är en sådan ärligt generös människa, som ger utan tanke på att få igen, o då ligger man på Guds lönelista... Hon har en unik förmåga att få saker att regna över sig o jag har inte luskat ut riktigt än vad det är men jag tror det har med tacksamhet o generositet att göra... Hon är liksom ungen som kan få en ny rosa cykel på jul o vara överlycklig, men hon kan också sprida samma lycka o tacksamhet kring ett par nya kalasbyxor samma jul... jag älskar henne så det kramar i bröstet. Med samma anda har hon suttit i en kassa hela sommaren o berättat hur hon blir tårögd av kärlek över de gulliga pensionärerna som lååååångsamt lägger varorna på bandet, o kön är lååååång, men hon ser hur de bemödar sig så att streckkoden ska ligga åt hennes håll... She is all that, helt enkelt.

Nä, nu väntar en eftermiddag i ledighetens tecken. Sista dagen innan nya jobbet. Jag ska läsa o njuta av att bara finnas till och att allt som varit har lett mig fram till det här som är nu, och det är stort. Jag vill inte längre stänga dörren om mitt förflutna...

Kram på er / Sunsoul

Ibland kan det bli too much o då passar en sån här bild bra... Kram alla

Exakt... Mitt i prick....

http://www.youtube.com/watch?v=eEvrknzJLc4

http://www.youtube.com/watch?v=DMjeJvljqTc

Jag har något som kämpar på min sida...

Nytt år, ny färg

Hejsan!
Kände att det var dags att ta bort min svarta bakgrund här på sidan... Så, nu är det ljust o fint här inne... Kram på er alla o gott nytt år. This is the year of luuuuv.